Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halspulsådror - Halsringar - Halssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALSRINGAR
från den förra ett solfjädersystem av grenar,
avsedda huvudsaki. för ansiktsorgan och
hjärn-skålens väggar, medan den inre huvudpulsådern
ogrenad går upp till skallbasen och vidare
genom denna till hjärna och ögonhåla. H.
kännes på en levande människa pulsera omedelbart
innanför mittpunkten av den inre randen av
huvudets nickmuskel och kan här vid hotande
blödning från motsvarande huvudhalva
sammantryckas mot den bakomliggande
halskotpelaren (denna kompression dock farlig hos
äldre). A.-U.
Halsringar uppträda ss. ersättning för
stenålderns garnityr av genomborrade musslor,
snäckor, djurtänder, bärnstenspärlor o.a. från
början av metallåldrarna i skilda delar av
världen, burna framförallt av kvinnorna. Från
äldre bronsålderns nordtyska och
skandinaviska kvinnogravar härröra sålunda en del enkla
ringar med omböjda ändar samt de ur dem
utvecklade halskragarna. Yngre bronsålderns
germanska h. fingo däremot i allm. rundad
genomskärning och vridningsmönster. Denna
typ upptogs av kelterna, hos vilka även andra
h. voro starkt på modet. I Skandinavien
förenklades h. under tidigaste järnåldern och
för-svunno efter Kr.f. Omkr. 200 e.Kr. uppstod
emellertid bland östgermanerna en h. av guld,
som spred sig till Norden och väckte typen till
nytt liv. H. av guld hade i Sverige sin
glansperiod under äldre folkvandringstiden (400—
600) med praktformer som halskragarna (se pl.
till Guldfynd) samt Bragnum- och
Ture-holmstyperna. Vikingatidens h. voro i allm. av
silver. — Särsk. talrika äro h. även i de
östbaltiska länderna, där dock nästan uteslutande
av brons. G.Em.
Halssjukdomar. Man skiljer på halsens yttre
och inre sjukdomar, under vilken senare
rubrik svalgets och struphuvudets sjukdomar
inrangeras. I dagligt tal menas med h. endast
dessa båda sistn. lokalisationer, och
behandlingen av dem har numera till stor del
övertagits av specialutbildade läkare (se Sva
1-g e t s, resp. Struphuvudets
sjukdomar). Här skall därför blott halsens yttre
sjukdomar omnämnas.
a) Halsfistel kan vara medfödd och då
belägen ant. i halsens främre mittlinje, en
rest av en under fosterlivet utbildad
tung-sköldkörtelgång, el. också lokaliserad till
halsens sidoparti, i vilket fall den utgör en
kvarstående gälficka. Dessa medfödda halsfistlar
äro ganska sällsynta. Vanligare äro de
förvärvade, som uppkommit på gr. av
varbildning och där den vanligaste utgångspunkten
är att söka i en tuberkulöst förändrad
lymfkörtel, mera sällan i en tuberkulos process i
en halskota. Även andra infektioner, t.ex.
syfilis, strålsvamp och en enkel varbildning i
en lymfkörtel, kunna giva upphov till
liknande fistelgångar. Behandlingen är för de
medfödda alltid kirurgisk och består i en
utskal-ning av fistelgången i sin helhet, för de
förvärvade utom kirurgisk även röntgen- o.a.
ljusbehandling.
b) Lymfkörtelansvällningar.
Förstoringen av lymfkörtlarna på halsen är ett
mångtydigt symtom. I de flesta fall utgör
ansvällningen ett bisymtom till en i regel ofarlig
åkomma, i andra åter är den en manifestation
av en för individen livsfarlig sjukdom. Den
enkla ansvällningen se vi oftast i
samband med akuta infektioner i
halsmandlarna, halsfluss (se Angina), men också vid
varje akut process i munhåla och svalg. Den
är ett uttryck för en från infektionshärden via
lymfbanorna till körteln fortledd retning och
är alltid kombinerad med en mer el. mindre
höggradig tryckömhet. Lymfkörtelförändringen
går i de flesta fall tillbaka, när den urspr.
infektionen upphört, men kan i undantagsfall
leda till en nedsmältning i själva
lymfkörtelsubstansen med uppkomst av en begränsad
varbildning, s.k. halsabscess (halsböld, se A
n-g i n a). Behandlingen riktar sig i första hand
mot den urspr infektionshärden. Våtvärmande
omslag å de ansvällda körtlarna samt
stilla-läge påskynda tillfrisknandet. Tilltager
körteln mer och mer i storlek, blir ömheten mera
utpräglad och huden rodnad, är det troligt,
att varbildning inträtt, vilken då kräver
kirurgisk behandling. Vid upprepade infektiösa
lymfkörtelretningar kan småningom utveckla
sig en kronisk
lymfkörtelansvällning, s.k. lymfom. I sht är detta
förhållandet hos barn, vilkas lymfkörtelsystem mycket
fort och lätt reagerar för även de minsta
retningar. Vi kunna då finna, framförallt på
halsen, men även på andra lymfkörtelstationer, i
armhålorna och i ljumskarna mer el. mindre
talrika, i storlek i hög grad växlande, oömma,
runda, fasta bildningar, som liksom glida
undan, när man känner på dem. Av och till
inträda akuta förstoringar med tryckömhet,
beroende på tillstötande infektioner, efter vilkas
försvinnande körtlarna i regel återgå till sin
förra form. Många gånger är denna kroniska
förstoring ett uttryck för en ökad mottaglighet
för akuta infektioner, i andra fall åter ligger
bakom densamma en tuberkulos infektion. Är
körtelansvällningen mindre utpräglad, inriktar
sig behandlingen mest på ett styrkande av
allmäntillståndet med sol, ljus och en närande
föda. Föreligger en tuberkulos infektion, kan
dessutom kirurgisk behandling vara nödvändig
— 407 —
— 408 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
