Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamilton, 1. Hugo (af Hageby) - Hamilton, 2. Hugo Johan (af Hageby) - Hamilton, 3. Gustaf David - Hamilton, 4. Carl Otto (af Hageby) - Hamilton, 5. Adolf Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMILTON
om förberedelserna för Armfelts fälttåg 1718.
1719—21 förde H. befälet på Norrlands-kusten
men kunde ej hindra ryssarnas härjningar.
Blott Gävle räddades genom den av H.
anlagda Fredriksskans. 1719 blev H. general och
generalfälttygmästare. Vid 1723 års riksdag
visade sig H., förut en av den enväldige
konungens mest nitiske tjänare, som en utpräglad
frihetstidsman. — Litt.: P. Sörensson,
”Gene-ralfälttygmästaren H.H.” (1925). P.S.
2) Hugo Johan H, (af Hageby), den
föregåendes brorson, friherre, krigare (trol.
1668—1748), blev
1683 fänrik, deltog i
pfalziska kriget, blev
1700 överstelöjtnant
vid det nyuppsatta
livdragonreg. och
deltog med detta i
slagen vid Narva, efter
vilket han blev
överste, Düna, Klissow,
Fraustadt och
Ho-lowczin. 1708 blev
H. generalmajor och
chef för Östgöta
kav.-reg. Vid Poltava räddade H. för
priset av sitt reg:s förintande och sitt eget
tillfångatagande resterna av det sv. inf. Under
fångenskapen vistades H. först i Moskva,
sedan i Kazan. General vid hemkomsten 1722,
höll sig H. helt utanför frihetstidens
partistrider men blev därför också tillbakasatt vid
befordringar. 1734 blev han dock fältmarskalk,
och 1742 var han ordf, i generalkrigsrätten
över Lewenhaupt och Buddenbrock. — Litt.:
H. E. Uddgren, ”Karolinen H. J. H.” (1916). P.S.
3) GustafDavidH., son till H. 1), greve,
fältmarskalk (1699—1788). Efter några års sv.
militärtjänst blev H.
1720 kapten vid det
franska reg. Royal
Suédois och deltog i
polska
tronföljdskri-get, blev 1741 överste
i sv. tjänst, 1747
generalmajor av inf.
och 1755
generallöjtnant. I pommerska
kriget erhöll han på
sommaren 1758
överbefälet men visade
sig ganska
obeslut
sam och vacklande och kunde lika litet som
sin företrädare, G.F. von Rosen, uträtta något
av vikt. Då han med anledning härav fick
uppbära förebråelser av kanslipresidenten A.J.v.
Höpken, begärde han i nov. 1758 sitt avsked
icke blott från överbefälet utan även från
krigstjänsten. Han ägnade sig härefter
huvudsaki. åt sina gods i Skåne, framförallt
Barsebäck, vilket han skötte med för sin tid ovanlig
framsynthet och driftighet och 1767 gjorde till
fideikommiss inom sin släkt. I partipolitiken
deltog han alltjämt vid riksdagarna som ivrig
hatt, fick 1765 fältmarskalks titel och
utnämndes 1778 till en av rikets herrar. H., som var
känd för sina spirituella elakheter, skildras
mycket sympatiskt i J.C. Barfod,
”Märkvärdigheter rörande skånska adeln” (1925). C.
4) Carl Otto H. (af Hageby), den
föregåendes bror, friherre, riksråd (1704—70), till
en början i den holsteinske hertigens tjänst,
senare återvänd till Sverige och medl. av den
tremanna-beskickning, som i nov. 1742 avreste
till Ryssland för att tillkännagiva valet av Karl
Peter Ulrik till sv. tronföljare och där blev
synnerligen ohövligt mottagen. Som en av
hattpartiets mera framskjutna medl. blev H. 1747
hovkansler, 1755 riksråd och 1761
rikskansliråd, entledigades 1765, återinkallades i
riksrådet 1769 men avled icke fullt ett år därefter. C.
5) A d o 1 f L u d v i g H., son till H.3), greve,
memoarförf. (1747—1802), efter univ.-studier
och utomlandsvistelse kammarherre hos
kronprins Gustav 1766, ånyo på en treårig rundresa
genom Europa 1768—71, varefter han fortsatte
sin hovtjänst, endast avbruten av en
uppvaktning hos kejsarinnan Katarina 1778. H:s till
en början goda förhållande till kungen svalnade
tidigt och övergick till utpräglad antipati; 1782
begärde han sitt avsked och drog sig tillbaka
till det 1780 inköpta Blomberg på Kinnekulle.
Vid 1786 års riksdag var han sjuk, men 1789
uppträder han som en av adelsoppositionens
hätskaste och inflytelserikaste representanter.
När kungen påbjöd Förenings- och
säkerhetsakten, var H. den förste, som med 1772 års
grundlag i handen reste sig till protest. Han
deltog även i 1792 års riksdag, var icke med om
mordplanerna men följde med levande sympati
händelserna i Frankrike intill skräckväldet, som
lade en dämpare på hans revolutionära
förtjusning. Vid 1800 års riksdag tillhörde han de
konstitutionella aristokratveteraner, som
bestämt motsatte sig Järtas o.a:s radikala idéer.
Mest bekant är H. genom de ”Anekdoter till sv.
historien under Gustaf III:s regering” (utg. av
O. Levertin jämte biografisk inledning, 1901),
som han 1795 huvudsaki. på grundval av en
vidlyftig, under kammarherretiden förd dagbok
utarbetade. Förf:s passionerade hat mot kungen
har ”ofta mer än tillåtligt hindrat framställ
ningens oväld” (Levertin), men trots detta äro
de med sin rikedom på sedetecknande detaljer
och sina skarpa karakteristiker att betrakta som
— 441 —
— 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
