Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamilton, 9. Hugo Adolf (af Hageby) - Hamilton, 10. Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMILTON
intressen och utgav i litografi ill. till K.A.
Ni-canders ”Runor” (1825), Tegnérs ”Frithiofs
saga”, 1—4 (1827—28) och ”Axel” (1830) samt
”Teckningar ur Skandinaviens äldre historia”
(1830). C.
10) Henning Ludvig Hugo H., son till
H.7), greve, politiker och ämbetsman (1814—
86). Efter
kansliexamen i Uppsala
1830, någon tids
militärtjänstgöring och
en studieresa på
kontinenten 1835 ägnade
sig H. några år åt
militärpedagogisk
verksamhet, var 1839
—44 sekreterare i
Krigsvetenskapsakad.
och blev 1841
kammarherre hos
kronprinsessan Josefine.
1844—45 var han guvernör för de vid
Uppsala univ. studerande prinsarna Karl och
Gustav, 1847 medföljde han de kungliga på
deras resor i Danmark och Tyskland och blev
s.å. major i armén och chef för kronprinsens
stab, var 1849 kronprinsen följaktig på
tro-lovningsresan till Holland, blev 1850
överstelöjtnant i armén och 1851 t.f., 1852 ord.
landshövding i Östergötland. Från ungdomen
politiskt intresserad och alltsedan 1840 bevistande
riksmötena, hade H. redan vid sin första
riksdag suttit som ordf, i Bevillningsutskottet och
1844 varit led. av Statsutskottet. 1846
insattes han i kommittén för behandling av
representationsfrågan, och när G. A. Sparre ingick
som justitiestatsminister i 1848 års
aprilministär, blev H. för återstoden av riksdagen
dennes efterföljare som lantmarskalk. Med sitt
klara huvud, sin utomordentliga arbetsflit och
vederhäftighet och sin lysande oratoriska
begåvning tog H. vid Hartmansdorffs sida
ledningen av det konservativa motståndet mot
regeringens på principen samfällda val vilande
representationsförslag. Vid 1850/51 års
riksdag, då efter framläggandet av Hartmansdorffs
uppseendeväckande förslag till
representationsförändring denne politiskt isolerades, var det
H., som å ”junkerpartiets” vägnar uppsade
den gamle partichefen tro och lydnad. 1853/54
och 1856/58 fungerade H. ånyo som
lantmarskalk och tog en synnerligen framträdande del
i de vid dessa riksdagar dominerande
järnvägs-frågorna. I sept. 1857 övertog kronprins Karl
under Oskar I:s tilltagande sjuklighet
regeringen. Alltsedan guvernörstiden hade H. stått
kronprinsen nära, sökt dämpa dennes iver för
intriger bakom kulisserna men i huvudsak delat
el. bestämt hans politiska åsikter. En av Karls
första åtgärder var att inkalla H. som
konsultativt statsråd april 1858, och på
ministärens vidare ombildning fick denne ett
avgörande inflytande; själv övertog han jan. 1859
ecklesiastikministerposten, för vilken han med
sina kyrkliga och politiska intressen var särsk.
lämpad. Men H:s maktställning inom
ministären blev icke långvarig. På gr. av det
obegränsade förtroende, H. åtnjöt hos Karl XV,
och den lojalitet, varmed han vid alla
tillfällen sökte hålla denne om ryggen, blev han
också delaktig av den misstro, varmed man på
många håll följde konungens tydliga strävan
att söka föra ett mera personligt regemente.
Försiktigt men målmedvetet tog den unge
ju-stitiestatsministern L. De Geer ledningen; när
1860 den första stora unionskonflikten på gr.
av norska stortingets krav på
ståthållarämbe-tets avskaffande urladdade sig och H. visat sin
benägenhet att i enlighet med Karls önskan ge
efter för de norska kraven, var hans roll
utspelad. Riksdagen ställde sig absolut
avvisande mot konungens och H:s politik, och inom
årets slut avgick H. ur ministären. I juli 1861
utnämndes han till minister i Köpenhamn, en
med hänsyn till de hotande dansk-tyska
förvecklingarna och de i Sverige delade
meningarna om ställningstagande härtill synnerligen
vansklig post. Även här ställde sig H. i
bräschen för Karl XV:s politik och fann f.ö. själv
både politiska och moraliska skäl tala för att
den sedan länge förtroliga vänskapen mellan de
båda nordiska hoven finge utmynna i en
allianstraktat, i den tyska frågan på grundval av
Eidergränsen. Händelserna 1863 utvecklade sig
emellertid på ett sätt, som bragte kungen och
H. i skarpt motsatsförhållande till det sv.
statsrådet. Vid Skodsborgsmötet 22/? gav Karl löfte
om allianstraktaten, vid Ulriksdalskonferensen
%, till vilken även H. hemrest, beslöt
regeringsmajoriteten under De Geers ledning och
trots kungens av H. kraftigt stödda yrkande
på omedelbart avgörande att tillstyrka
traktaten endast i händelse att även västmakterna
och Ryssland ville ingripa till Danmarks hjälp,
en möjlighet, vilken på förhand kunde
betraktas som utesluten. H:s ställning i Köpenhamn
blev efter detta svårare än någonsin;
novemberförfattningen gav sv. regeringen anledning att
öppet taga avstånd från Danmark; i febr. 1864
erhöll H. begärt avsked. Återvänd till Sverige,
kastade sig H. med iver in i förberedelserna till
den kamp, som skulle avgöra det De Geerska
representationsförslagets öde, och gav i
”Bidrag till granskningen af K.M:ts nådiga
proposition. ...” ett av de tyngst vägande inläggen
mot förslaget; vid 1865/66 års riksdag var H:s
— 445 —
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
