Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSPOLITIK
skiftet en livlig agitation för att skapa en
ekonomisk enhet av brittiska imperiets skilda
delar genom uppbyggandet av tullmurar mot
den övriga världen. Denna imperietanke, vars
främste bärare var Joseph Chamberlain, blev
emellertid vid valen 1906 förkastad av väl
jarna, och Englands frihandelsvänliga h.
rubbades icke. — U.S.A. intar i den
handelspolitiska utvecklingen en särställning. Mellan de
olika delstaterna har frihandel härskat, och
utan överdrift kan U.S.A. sägas vara
världens största frihandelsområde, där jordbruk
och industri ha en hemmamarknad av
oerhörda dimensioner. Utåt har landet däremot
varit strängt protektionistiskt och förklarat sig
vilja skydda sin industri mot konkurrens från
den europeiska industrien med dess låga
arbetslöner.
Under världskriget kan man knappast tala
om h. i gängse mening. Det trängande
varu-behovet kom statens näringspolitik att i
huvudsak bli försörjningspolitik. Efter
världskriget fortsatte i ett alltmer forcerat tempo
den protektionistiska utveckling, som pågått
årtiondena innan. Anledningen är icke
allenast den nationalistiska åskådningens ökade
styrka över huvud. En mängd nya stater hade
skapats genom freden. För dessa kändes det
som ett trängande behov att få till stånd
ekonomisk samling innanför statsgränserna.
Avspärrning utåt och skydd för egna
näringar voro här liksom under merkantilismen
nära till hands liggande medel. Vidare hade
inom de flesta stater varubehovet under kriget
lockat fram näringar för tillverkning av
varor, som tidigare köpts utifrån.
Konkurrensen efter freden satte dessa näringar, som
ofta saknade ekonomiska förutsättningar, i
en förtvivlad situation. Krav på tullskydd
restes från såväl arbetsgivare som arbetare. Stora
svårigheter vållade även det skadestånd, som
de segrande makterna länge sökte erhålla från
Tyskland. För att skaffa medel till
skadeståndet måste Tyskland, framförallt sedan
låne-möjligheterna stängts, skapa ett kraftigt
exportöverskott, vilket innebar stark tysk
konkurrens på alla marknader. Andra stater sökte
skydda sig mot denna konkurrens genom ökat
tullskydd. Samtidigt med dessa orsaker
verkade ett envist prisfall, antagl. till en del
förorsakat av för knapp guldtillgång och oklok
penningpolitik men även av
produktionskapacitetens stegring. Prisfallet föranledde som
alltid i varje land ökad benägenhet att hålla
prisnivån uppe genom ökade tullar. Den i
slutet av 1929 utbrutna ”förtroendekrisen” (se
Konjunktur) medförde för många
länder stora statsfinansiella svårigheter och
där
jämte bekymmer för att hålla växelkurserna
på den egna valutan uppe. En mängd
finanstullar infördes, och på allt sätt sökte man
hindra, vad man kallade onödig import. I
protektionismen efter kriget ha nästan alla
länder ryckts med. T.o.m. England införde
redan 1919 ett 33 °/o tullskydd på de s.k.
nyckelindustriernas (se d.o.) alster, och därefter
ha tullarna vid upprepade tillfällen höjts,
särsk. efter den konservativa valsegern 1931.
Med ökad styrka har tanken på
handelspolitiskt närmande inom imperiet återvänt, och vid
konferens i Ottawa 1932 träffades
överenskommelse härom. Sverige var länge ett av de få
länder, som icke ökade sitt tullskydd, vilket
genom prisnivåns stegring t.o.m. hade förlorat
åtskilligt av sin betydelse. På senare tid har
man emellertid genom särskilda åtgärder
(in-malningstvång för spannmål, subvention till
sockerodling etc.) sökt skydda näringar, som
utsatts för särsk. hård konkurrens. 1932
genomfördes dessutom höjda tullar på en mängd
s.k. lyxvaror. — Läget förefaller alltså f.n.
vara, att länderna målmedvetet sträva till
självförsörjning. Starka krafter ha emellertid
varit i verksamhet för att förhindra en sådan
utveckling, som uppenbarligen innebure en
väsentlig sänkning av levnadsstandarden, åtm.
i Europa. Frihandelns anhängare ha jämte
sina gamla argument även kunnat erinra om,
att den moderna tekniken bygger på
massproduktion, vilken förutsätter större marknader,
än nationalstaterna erbjuda. Nat. förb.
sammankallade 1927 en ekonomisk
världskonferens, där man sökte draga upp riktlinjerna
för en handelspolitisk avrustning. Resultaten
ha icke varit stora. Ett likartat försök var den
överenskommelse, som 1930 träffades mellan
Sverige, Norge, Danmark, Belgien, Holland och
Luxemburg, O s 1 o-k onventionen, som
innebar, att dessa stater skulle inbördes söka
undgå att höja de nuv. tullnivåerna. 1932
slöto tre av Oslo-staterna, Belgien, Holland
och Luxemburg, ett avtal gående ut på
successiva nedskrivningar av tullarna mellan
staterna. Denna åtgärd innebär en otvivelaktig
ljusning i situationen. Vid sidan av dessa
ansträngningar pågår en livlig agitation för
att skapa en europeisk tullunion. På så sätt
skulle den europeiska industrien erhålla en
hemmamarknad av lika betydande
dimensioner som rysk och amerikansk industri f.n.
ha. — Litt.: C.F. Bastable, ”The theory of
international trade” (1887, 2 ed. 1903); J.
Grun-zel, ”System der Handelspolitik” (1901, 3 Aufl.
1928); F. H:son Broek, ”Om tullarna” (1917);
J. M. Keynes, ”The economic consequences of
the peace” (1919, sv. övers. 1920); A. Montgo-
— 559 —
— 560 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
