Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSPOLITIK
framsteg, och egendomligt nog blev det här det
tidigare högprotektionistiska Frankrike, som
blev ledare för utvecklingen. Napoleon III
avslöt 1860 ett handelsfördrag med England, vari
stora tullnedsättningar beviljades detta land.
För att andra länder skulle komma i
åtnjutande av samma fördelar som England, blev det
nödvändigt för dem att avsluta handelsfördrag
med Frankrike, innehållande betydande
nedsätt-ningar av tullarna. Sverige avslöt sålunda en
dylik traktat 1865, och Frankrike blev centrum
i ett västeuropeiskt traktatsystem med utpräglat
frihandelsvänlig tendens. Frihandelsepoken på
kontinenten blev kortvarig. Redan tidigt hade
av bl.a. F. List, som betraktas som den
moderna skyddspolitikens, protektionismens,
lärofader, riktats kritik mot de liberala
fri-handelsteoretikerna. Enl. List taga dessa icke
hänsyn till att det ekonomiska livet är
dynamiskt. Även om stundens intressen bäst
tillgodoses av en frihandelsvänlig h., kan
understundom en skyddspolitik innebära ett
värdefullt offer för framtiden. Ledstjärnan för all
h. bör vara nationens ekonomiska uppfostran,
och denna sker i etapper. I ett land, där
industrier hålla på att växa fram, måste dessa
skyddas från konkurrens från länder med
mera högtstående industrier. Liknande
synpunkter framfördes även av H.C. Carey.
Tullarna betraktades som uppfostringstullar för
industrien och borde borttagas, när industrien
blivit konkurrenskraftig. Snart uppstod
emellertid kravet på ett allsidigt solidariskt
tullskydd för alla näringar, som äro utsatta för
utländsk konkurrens, motiverat bl.a. av att ett
land icke borde helt lita till försörjning från
utlandet beträffande viktigare
förnödenhetsva-ror. Visserligen kan ett så beskaffat
skydds-system innebära en inriktning av landets
produktivkrafter på mindre lönande
sysselsättningar, men denna ekonomiska förlust skulle
uppvägas av icke-ekonomiska fördelar. Ett i
agitationen för och emot tullar ofta
återkommande argument är behovet av skydd mot
utländsk dump ing (se d.o.). Den liberala
åskådningen med dess ständiga betonande av
att största möjliga välstånd vinnes, om det
ekonomiska livet får arbeta under så fria
former som möjligt, mötte en stark kritik från
den tyska katedersocialismen (se d.o.), som
rekommenderade statlig reglering för stora
delar av näringslivet. Eftersom tullar kunna
påverka fördelningen (se d.o. 2), så kunna
självfallet tullar innebära fördelar för vissa
samhällsklasser, även om de medföra en
minskning av det samhälleliga produktionsresultatet.
Tull på spannmål tillför t.ex. vissa
jordbrukare ökade inkomster, och detta kan stundom
värderas som en fördel för landet. Att tullarna
inverka på fördelningen, är en av orsakerna
till att de ständigt äro föremål för
inrikespolitiska strider. — Kritiken mot frihandeln hade
förberett marken för den omsvängning i h.,
som följde fransk-tyska kriget. Frankrike,
vars statskassa var i stort behov av inkomster,
började införa finanstullar, vilka snart följdes
av skyddstullar, och 1881 togs ett betydande
steg från frihandelns principer. Då hade
redan Tyskland under Bismarcks ledning infört
en protektionistisk tullpolitik genom 1879 års
tullförhöjningar. Avgörande för
protektionismens seger i Tyskland var den växande
amerikanska spannmålsexporten, som verkade
tryckande på priserna i Europa. Runt hela
världen kämpade man f.ö. med ständigt
prisfall, förorsakat av minskad guldproduktion.
Detta prisfall orsakade näringslivet i alla
länder stora svårigheter, vilka gärna skylldes på
utländsk konkurrens. I de flesta länder (utom
England) infördes efter hand väsentligt höjda
tullar. Man strävade visserligen vid ingåendet
av handelstraktater (se d.o.) efter att få
motparten att nedsätta tullarna på ens egna
viktigaste exportartiklar, men det mötte stora
svårigheter att avsluta handelsfördrag, där
tullsatserna fixerades (tarifftraktater). Man fick
oftast nöja sig med avtal, i vilka
”mest-gynnad-nationsklausulen” inrycktes. Med stora
ansträngningar lyckades Tyskland under
1890-talet avsluta ett antal handelstraktater med de
mellaneuropeiska staterna, och man fick på
så sätt ett protektionistiskt mellaneuropeiskt
tullsystem med Tyskland som ledande makt.
I Frankrike, där opinionen blivit alltmera
protektionistisk, införde man 1892 en dubbeltariff,
så att varje vara fick en minimi- och en
maxi-mitull. Den förra skulle tillämpas mot länder,
som avslutade fördrag med Frankrike. Även
minimitariffen innebar dock en väsentlig
tullförhöjning. Under 1900-talets första årtionde
fortsattes den påbörjade handelspolitiska
utvecklingen i alltmera protektionistisk riktning.
— I Sverige var utvecklingen täml. likartad
med den i Mellaneuropa. Tullnedsättningar på
livsmedel, råvaror och maskiner hade
genomförts 1857, och handelstraktaten med
Frankrike 1865 medförde ytterligare
tullnedsättningar. Protektionismen vann emellertid även
här terräng, och 1888 genomfördes en
tullreform, innebärande Sveriges övergång till klar
protektionism. — I England med dess
konkurrenskraftiga industri och stora importbehov
av livsmedel och råvaror berördes h. före
världskriget föga av protektionistiska
strömningar. Frihandel betraktades länge som
självfallen. Visserligen bedrevs kring
sekel
— 557 —
— 558 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
