Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanotaux, Gabriel - Hanots sjukdom - Hanover national bank - Hanrej - Hanriot, François - Hans (konung av Sverige, Norge och Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANOTS SJUKDOM
ter handlade H. de viktiga frågorna om
fransk-rysk allians samt gränsregleringen
mellan franska och
engelska besittningar
i Afrika. 1898 drog
han sig tillbaka från
politiken för att helt
ägna sig åt historiskt
förf.-skap. 1897
ut-kommo de två första
delarna av hans
”His-toire de Richelieu”,
vilken föranledde
hans inval i Franska
akad. H. har senare
bl.a. utg. och red.
”Histoire de la France contemporaine 1871
—92” (4 bd, 1903—08), ”Jeanne d’Arc”
(1911), ”Histoire illustrée de la guerre de
1914” (17 bd, 1915—26). Under hans
ledning har även utgivits saml.-verket
”Histoire de la nation fran^aise” (1921—30).
Under kriget sändes H. i flera halvofficiella
missioner för fransk propaganda bl.a. till
Vatikanen. 1921 var han fransk delegerad vid
Nat. förbis möte. G.Lw.
Hanots sjukdom [anå’s], först beskriven av
fransmannen Hanot, 1876, kännetecknas av
en stark förstoring av levern med samtidig
långvarig gulsot. Se Levercirrhos. T.H-n.
Hanover national bank [hä’nåva nä’Janal
bäpk], se Central Hanover bank and
trust co.
Hanrej (från mlty. han(e)rei, ty. Hahnrei.
Kanske äldst: kapun, en betydelse, som
uppträder i tyskan. Förra leden anses vani. vara
hane, tupp; senare ledens härledning är
omtvistad; dock enl. J. östrup ytterst av
österländskt ursprung), bedragen äkta man. E.H.
Hanriot [äriå’], Fran^ois, fransk
revolu-tionsman (d. 1794), av obekant, säkert ringa
härkomst, tjänstgjorde under franska
revolutionen ss. officer i Paris nationalgarde och
blev 31/s 1793 dess chef. Ss. sådan ledde han
upproret 2/e s.å. mot girondisterna, trängde i
spetsen för sina trupper in i konventets
samlingslokal och genomdrev de beslut, som
medförde girondens fall. Ss. chef för den
väpnade makten i Paris var H. en viktig
medhjälpare till Robespierre, med vilken han var nära
lierad. När situationen blev kritisk för
Robies-pierre (se T h e r m i d o r), sökte H. organisera
motståndet, lät kommunen taga ställning mot
konventets beslut, sammankallade trupper och
begav sig i egen person till konventet för att
befria Robespierre. Trots den energi, som H.
utvecklade, stod Robespierre ej att rädda, och
Konung Hans. Relief
av Adam van Düren.
1503. Nationalmuseum,
Köpenhamn.
H. giljotinerades samman med honom 27/t
1794. Den traditionella bilden av H. torde vara
för mörk. B.
Hans, konung av Sverige, Norge och
Danmark (1455—1513), son av Kristian I och
Dorotea av
Branden-burg. Fadern
genomdrev hans hyllning
till dansk tronföljare
1456, 1458 avgåvos
liknande
försäkringar i Sverige och
Norge, och 1466
hyllades H. av de
sles-vigska och
holstein-ska ständerna. Om
H:s’ liv före
tronbe-stigningen är föga
känt. Vid faderns
död 1481 tillträdde
han regeringen i
Danmark, Norge och
her-tigdömena. Han
hyllades 1482 i
Kalund-borg och Kiel och
1483 av det norska
riksrådet i Halmstad.
Härifrån utfärdade
han sin handfästning
för Danmark och
Norge. Då brodern
Fredrik 1490 blev
myndig, företogs den
framgent bestående
delningen av hertig-
dömena mellan H. och Fredrik. H. erhöll den
s.k. segebergska delen. — H:s’ yttre regering
upptogs framförallt av kampen om den sv.
kronan. I den diplomatiska dragkampen mellan
honom och Sten Sture d.ä. inhöstade H. länge
magra resultat. Först en under 1490-talet
inträffad splittring inom det sv. riksrådet
möjliggjorde en väpnad exp. från H:s’ sida, vilken
resulterade i Sten Stures nederlag och H:s’
hyllning som sv. konung 1497. H:s’ svagt
grundade sv. välde störtades dock redan 1500,
sedan han lidit ett svårt nederlag på ett
krigståg till Ditmarsken. I senare gränskrig
förmådde han ej kuva de sv. oppositionsmännen,
vilka understöddes av den vendiska hansan.
Vid hans död 1513 var unionsfrågan fortfarande
olöst. — H:s’ inre regering visar en jämn
utveckling fram mot nyare tidens
samfundsförhållanden. Hans personliga initiativ
framträder dock icke i klar belysning. — Till sin
karaktär har H. blivit synnerligen olika bedömd;
en sv. och en dansk uppfattning ha stått emot
varandra alltsedan konungens livstid. E.Lö.
— 603 —
— 604 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
