Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Har (ortnamn) - Har (förkortning) - Hara, Takashi - Haraker - Harakiri - Harald (bildhuggare) - 1. Harald (dansk konung) - 2. Harald (Klak, dansk konung) - 3. Harald Gormsen (Blåtand, dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD
Har (besläktat med Harg\ sv. dial.,
stengrund), vid ö. kusten ofta ingående i namn på
skär.
Har, förk. för hektar.
Hara, T a k a s h i, japansk politiker (1856—
1921), grundade 1900 det moderata politiska
partiet Seiyukai och var sedan under två
årtionden en i flera olika regeringar anlitad
kraft. Statsminister 1918—21, intog H. en
moderat och hänsynsfull hållning mot Kina och
U.S.A. Han mördades 1921 av en koreansk
fanatiker. B.K.
Haraker, s:n i Norrbo hd, Västmanlands län,
n.n.v. om Västerås; 79,i« kvkm., därav 77,4#
land; 1,146 inv. (1931; 15 inv. pr kvkm.); 26,os
kvkm. åker (1927; 33,7 °/o av landarealen), 43,22
kvkm. skogsmark. I H. ligger Svanå
bruksegendom. — Pastorat i Västfärnebo kontrakt,
Västerås stift. J-C.
Vid H:s kyrka i Hälleskogen led en dansk
riddarhär under Kristian I:s eget befäl 1464
ett nederlag mot en sv. bondehär under biskop
Kettil Karlsson och Sten Sture d.ä.
Svenskarna använde här som så ofta under striderna
med danskarna bråtarna på ett avgörande sätt.
P.S.
HarakPri (jap., bukuppskärning), självmord
genom uppskärande av buken med ett svärd
under högtidliga former, helst i vittnens
närvaro, varvid en vän avslutar dådet genom att
hugga av huvudet på den -döende, är en
gammal japansk sedvänja. Under riddaretiden
protesterade man genom h. mot en vanära, som ej
kunde hämnas, och ännu i våra dagar
förekommer h. ej sällan för att ge eftertryck åt en
politisk protest el. meningsyttring och gör
alltjämt ett starkt intryck på den japanska
folkopinionen. Jfr B u s h i d o. B.K.
Harald, bildhuggare, verksam i
Västergötland vid mitten av 1100-talet, har signerat ett
antal gravvårdar, kännetecknade genom ett
ornament av kvastformade palmetter mellan
repstavar. Även andra ornament och figurer
förekomma. Under H:s inflytande stod den
funtsnidare, som utfört en stor grupp
dopfuntar i Västergötland, Dal och Värmland,
vilka upptagit kvastpalmettornamentet. — Litt.:
E. Fischer, ”Västergötlands kyrkliga konst
under medeltiden” (1920). E.F.F.
Harald, danska konungar och
tronpretendenter.
1) H. (slutet av 700-talet), omtalas i de
frankiska riksannalerna ss. dansk konung och
släkting till följ. B.
2) H., i sena medeltida källor kallad Klak,
broder till kung Anulo (se denne), blev efter
dennes död jämte sin bror Reginfred konung i
Danmark 812. Följ, år angrepos de av den tidi-
Uppslagsbok. XII. __ g41 ___
21
gare regerande kung Godfreds söner; Reginfred
föll, H. flydde ur landet och kom till kejsar
Ludvig den fromme. Denne bjöd H. kraftigt
bistånd, och H. bör betraktas ss. kejsarens
kandidat till den danska kungavärdigheten. Redan
815 sökte H. återvinna sitt rike, men trots
fran-kisk hjälp lyckades det honom först, sedan inre
stridigheter utbrutit mellan Godfreds söner, att
819 återvinna en del av Danmark. Något
stadigt lugn åstadkoms ej, och för att säkra sig
hjälp mot Godfredssönerna begav sig H. 826 än
en gång till Ludvig. Nu lät han i Mainz döpa
sig ss. den förste av Nordens konungar.
Händelsen är utförligt besjungen i en dikt av
Er-moldus Nigellus. Jämte H. mottogo hans
hustru och son samt några hundra danskar
dopet. Efter dopet erhöll H. av kejsaren ett
län vid Weser och hyllade denne ss. länsherre
även över sitt rike i Danmark. När han skulle
återvända dit, uppgjordes planen att låta några
missionärer följa honom. Därtill utsågs i
främsta rummet Ansgar (se denne).
Tillsammans reste denne och H. tillbaka till
Danmark; redan 827 måste han lämna sitt rike;
hans senare öden äro obekanta. B.
3) H. G o r m s e n, kallad B 1 å t a n d (d.
mellan 983 och 988), son till kung Gorm, som
han enl. Adam av Bremen efterträtt kort efter
935. H:s tidigare regering är höljd i dunkel;
hela Danmark har ej lytt under honom: landet
kring Hedeby hörde ss. en mark (se d.o.) under
Tyskland; Själland och Skåne lades för en tid
in under Norge. Hans eget rike med centrum i
Jellinge kom i beroende av det tyska riket;
H. själv var en tysk lydkonung. I denna
situation indelades från Tyskland 948 H:s rike i
biskopsdömen, och privilegier för dess
biskopar utfärdades 965 av Otto I. Så övergick
Harald under omständigheternas tryck mellan
952 och 965 till kristendomen; att den
politiska situationen betingat det, är givet; i vad
mån religiös övertygelse medverkat, är
omöjligt att avgöra. Sin maktställning stärkte han
genom att lägga ö. Danmark och Norge under
sig; över Norge, där Håkon jarl styrde ss.
hans man, var han herre 974. Men allt
framgent var det för honom nödvändigt att söka
bringa ändring i förhållandet till Tyskland;
efter Otto I:s död ryckte han 974 mot s. men
slogs tillbaka. O. 983 lyckades han få i sin
hand de tyska gränsfästningarna, erövra
landet kring Hedeby samt avskudda sig det tyska
oket. Med stolthet kunde han blicka tillbaka
på sitt liv, när han efter 983 lät resa en väldig
sten vid Jellinge (se d.o.), vars runinskrift
omtalar, att det var han, som ”vann allt
Danmark och Norge samt gjorde danerna kristna”.
Med tre gärningar hade i själva verket H
— 642 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
