Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Harald Grenske (norsk konung) - 2. Harald Gråfäll (norsk konung) - 3. Harald Hårfager (norsk konung) - 4. Harald Hårdråde (norsk konung) - 5. Harald Gille (norsk konung) - Harald Hildetand (dansk sagokonung) - Haraldsborg - Haraldsted - Haram (arabiska)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARAM
Olof den helige (f. 995). Traditionen — här
starkt romanartad — låter honom uppträda ss.
friare till sägnernas Sigrid Storråda, som skall
ha låtit innebränna honom. H.Bg.
2) H. Gråfäll, konung (900-talet).
Son till Erik Blodyx (se denne) och Gunhild,
blev H. o. 960 konung i Norge jämte sina
bröder (de s.k. Gunhildssönerna). En mot dem
ytterst fientlig senare tradition tillskriver dem
en rad missgärningar; då de på moderns
till-skyndan låtit innebränna den mäktige Sigurd
Ladejarl, har hans son Håkon gjort uppror
men blivit slagen och flytt till Danmark, där
han fann stöd hos Harald Gormsen. Denne
skall sedermera ha lockat H. till Danmark, där
han på Håkons anstiftan blev mördad, antagl.
965. H. är den förste norske konung, som
framflyttat rikets gräns till Vita havet och
börjat draga vinst av pälshandeln i dessa trakter.
H.Bg.
3) H. H å r f a g e r, Norges förste eg. konung
(c:a 860—940?). Vad man säkert känner om
H., härrör från några samtida skaldekväden,
främst Torbjörn Hornkloves ”Haraldskvæöi”;
det föreligger dessutom en rik, sen tradition
om honom, framförallt hos Snorre. Han
uppges ha varit son till Halvdan Svarte (se denne)
och skall efter hand ha gjort sig till herre över
de många fylkeskonungarna; de sista av dem
skall han ha krossat i sjöslaget i Havsfjord. När
slaget stått, om 872 el. ett tiotal år senare, är
omtvistat. Visst synes emellertid vara, att
därmed Norges samling till ett rike blivit ett
faktum. Den sena traditionen har på ovissa
grunder velat påbörda H. att ha fråntagit
bönderna deras äganderätt till jord (”odal”), vilket
skall ha föranlett en stor emigration, bl.a. till
Island. Helt grundlös är Snorres uppgift, att
H. tillsatt en jarl i varje fylke. De få säkra
källorna medge ingen fylligare kunskap om
den norske riksgrundaren; vad den sena
sagatraditionen förtäljer om honom, är till större
delen ytterst osäkert. — Litt.: H. Koht,
”Inn-hogg og utsyn i norsk historie” (1921). H.Bg.
4) H. H å r d r å d e (d. 1066), son till Sigurd
Syr och Asta, Olof den heliges moder, deltog
på Olofs sida i slaget vid Stiklastad, lämnade
därefter Norge, uppehöll sig i Holmgård och
for därifrån till Bysans, där han tog tjänst i
den kejserliga livvakten. Ss. officer i denna
deltog han i olika strider i
Medelhavsländerna. Efter 1043 vände han med stora rikedomar
hem över Ryssland och mottogs vänligt i
Sigtuna; i Norge härskade vid hans hemkomst
Magnus den gode; H. delade med honom av
sina skatter och erhöll del av riket. Efter
Magnus’ död 1047 blev H. ensam konung av
Norge; striden mellan honom och den danske
tronpretendenten, Sven Estridsen, ändade efter
slaget vid Nissan med en förlikning, vari Sven
erkändes ss. konung av Danmark. H. utövade
enl. uppgift ett visst övervälde över Island och
Norge; det berättas, att han skall ha utrustat
en ”arktisk exp.”. Efter Edvard Bekännarens
död i England drog H. dit men besegrades
1066 av den angelsaxiske konungen Harald
Godwinson vid Stanfordbridge. I det inre
hävdade H. med våldsam kraft gentemot
aristokratiska och lokala intressen den kungl.
myndigheten; lärdomar från Bysans kommo honom
härvid väl till pass. Kyrkopolitiskt strävade
han efter oberoende av ärkestiftet
Ham-burg-Bremen och lät viga sina biskopar i
Tyskland och Normandie. B.
5) H. G i 11 e (d. 1136), var f. på Irland men
kom till Norge under Sigurd Jorsalafares
regering och styrkte sig genom järnbörd vara
son till konung Magnus Barfot. Efter Sigurds
död 1130 genomdrev han, att Norge delades
mellan honom och Sigurds son, Magnus den
blinde. När strid utbröt mellan dem, segrade
H., och han blev 1135 kung över hela Norge
men mördades 1136 av en ny tronkrävare
Sigurd Slembe. H. var g.m. Ingrid, den
sv. kungen Inge d.ä:s sondotter. B.
Harald Hildetand (”stridstand”), dansk
sago-konung, enl. Hyndluljöö (se d.o.) dotterson av
Ivar Vidfamne, nämnd utom i västnordiska
källor, t.ex. ”Sogubrot” (se d.o.), hos Saxo, som
dock här bygger på isländska berättelser. H.
var Odens spec. skyddsling och hade ss. sådan
ständigt seger, varför han underlade sig hela
Danmark. Vid hög ålder vill han erövra även
götariket men faller i det väldiga
Bråvalla-slaget (se d.o.) mot kung Ring. Om dessa sagor
innehålla en historisk kärna och i så fall
vilken, är ovisst. E.No.
Haraldsborg, borg vid Roskilde, anlades i
början av 1100-talet av Harald Kesja, intogs
och brändes av Erik Emune 1133.
Äterupp-förd på 1400-talet som kunglig länsborg, blev
den ånyo förstörd under grevefejden. På
platsen för borgen, av vilken numera inga
lämningar äro synliga, har man funnit en skatt
från förra hälften av 1100-talet, bestående av
mynt och silverkärl, antagl. nedgrävd under
borgens belägring. P.E.O.
Haraldsted [-3], by i Själland, 5 km. n. om
Ringsted. Vid H. mördades 7/i 1131 hertig Knut
Lavard, Danmarks nationalhelgon. Kapell och
minnesmärke på platsen. B.
Haram (arab. ha’ram, förbjudet, heligt)
betecknar dels Mekkas och Medinas heliga
områden, ofta dualis al-Haramäni i betydelsen
Mekka och Medina, dels liksom harlm det för
— 645 —
— 646 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
