Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harmoni - Harmonia - Harmoni-ekonomer - Harmonik - Harmonika - Harmonilära - Harmonimusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARMONIA
kleitos med läran om en h. genom spänning
mellan motsatser. Som föreställningen om en
världs-h. möter det vidare hos stoikerna,
Plo-tinos, N. Cusanus, Shaftesbury, Thorild m.fl. Sin
största filosofiska betydelse ernådde det dock
hos Leibniz, i satsen om den
förutbestämda el. universella h. (harmonie préétablie,
harmonie universelle). Enl. denna har Gud av
begynnelsen så avpassat monaderna el. de
världen uppbyggande själsliga enheterna efter
varandra, att deras inre tillstånd noggrant
svara mot och avspegla varandra, utan att
monaderna själva därför påverka varandra. En
liknande tankegång anträffas i senare tid hos
Ch. Renouvier. Jfr Monad. A.N.
2) Mus., ordnad samklang av flera toner på
olika höjd (se Ackord); även detsamma som
konsonant ackord el. treklang. Hos de gamla
grekerna betecknade ordet h. en ordnad
ton-följd, skala. Jfr Konsonans och
Treklang. F.S-L
Harmoni’a, grek, myt., maka till Kadmos (se
denne).
Harmoni’-ekonomer, nationalekonomer, som
ansågo alt individernas intressen voro
harmoniska, så att samhällets välstånd bäst
gagnades, om varje individ finge i fullst. frihet från
statlig inblandning söka tillvarataga sitt eget
bästa. Typiska h. äro F. Bastiat och H. C.
Carey. T.E-r.
Harmoni’k, mus., läran om harmoniernas
(se d.o.) betydelse och riktiga förbindelse med
varandra; även det sätt, varpå harmoniens
medel användas i särsk. fall. Jfr
Harmonilära. F.S-l.
Harmo’nika betecknar flera
musikinstrument: Dragharmonikan (fra. accor-
Glasharmonika. Musikhistorisk Museum,
Köpenhamn.
déon), i Sverige nu vanl. kallad dragspel
el. handklaver, uppfanns av Damian i Wien
1829. Instrumentets orgelliknande ton
frambringas med metalltungor, som sältas i
vibration genom en handblåsbälg. På de mindre
drag-h. finnes blott en diatonisk skala för h.
hand och de nödtorftigaste bastonerna för den
v.; de större instrumenten ha kromatiska
skalor på båda sidor. — Glasharmonikan
utgöres av ett antal glasskålar, anbragta på e»
axel. Medelst en pedal sättes axeln i rotation,
och toner frambringas genom att lätt vidröra
de olika stämda skålarna med fuktade
fingerspetsar. Glas-h. konstruerades o. 1760 av
Benjamin Franklin. — Munharmonikan —
den vanliga sv. beteckningen är munspel —
består av 6—128 små metalltungor, som bringas,
att ljuda genom blåsning med munnen. Fr.
Buschmann i Berlin uppfann instrumentet 1821.
— Träharmonikan (xylofonen) är
ett gammalt instrument, som härrör från
början av 1500-talet. Det utgöres av trästavar,
som äro stämda efter en skala och urspr.
vilade på halm. Det anslås med små klubbor. D.F.
Harmoni’lära, mus., läran om tonernas
betydelse inom ackorden och ackordens betydelse
inom tonsatsen samt om konsten att
korrekt förbinda ackorden med varandra. Om
h. kan man icke tala förrän sedan slutet av
1500-talet, då den harmoniska uppfattningen
av musiken trängt undan den melodiska. Denna
förvandling fick sitt teoretiska och pedagogiska
utslag i generalbaspraktiken, som lade
treklangen, vars betydelse redan Zarlino (1558}
förstått, till grund för harmoniken. H:s vidare
landvinningar äro huvudsaki. knutna vid
Ra-meau, som var den förste, för vilken h. blev
en lära om harmoniernas betydelse för
tonsatsens logik. Han fastställde läran om
ackordens omvändningar, om konsonans och
dissonans och om återförandet av alla ackord
till de 3 funktionerna: tonika, dominant och
subdominant. Dessa förenklingar vunno
emellertid ingen förståelse hos Rameaus samtida,
som envist fasthöllo vid den empiriska
generalbaspraktiken. ehuru denna visade sig allt
mindre lämplig för förståelsen av den nyare
musiken. Rameaus läror utvecklades vidare av G.
Weber (1779—1839) och sedermera av H.
Rie-mann. Under tiden hade h:s
akustisk-psykolo-giska grundvalar fördjupats av M. Hauptmann,
H. Helmholtz och A. v. Gettingen. Senast har
h. ytterligare moderniserats av S. Karg-Elert.
Den i Sverige ännu nästan uteslutande
använda h. av A. Bergenson står på
generalbasmetodens grund. F.S-L
HarmonFmusik, musik, utförd av
harmoniorkester, bestående av enbart blås- och
— 675 —
— 676 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
