Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartman, 2. Ellen (Cederström) - Hartman, Carl Gustaf - Hartman, 1. Gabriel Israel - Hartman, 2. Torsten - Hartman, Julius (historiker) - Hartmann, 1. Johan Ernst - Hartmann, 2. Johan Peter Emilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTMANN
från havet”, Frou-frou, Dora, Geneviève i ”En
parisare”, Suzanne i ”Sällskap där man har
tråkigt”, Cyprienne i ”Vi skiljas”, Madame
Sans-Gène, Gurli, Alma i ”Ära”, Siri i ”1
telefon” och Gurli i ”En räddande ängel”. G.K-g.
Hartman, Carl Gustaf, medaljgravör
(1666—1738), var under en kortare tid elev av
Karlsteen i Stockholm, verkade som
myntgra-vör i Holstein-Gottorp 1700-—02 och började
först efter hemkomsten ägna sig åt
medaljkonsten. H:s medaljer, bland vilka märkas de
över slaget vid Narva, övergången av Düna
samt över Karl XII:s död, äro av skiftande
värde. — H:s son Engel H. (1696—1769)
verkade huvudsaki. som sigillgravör men utförde
även ett fåtal, delvis goda medaljer. G.V.
Hartman. 1) Gabriel Israel H.,
finländsk filosof (1776—1809), docent i teoretisk
filosofi i Äbo 1802, univ.-bibliotekarie 1807.
H:s verksamhet under hans korta livstid bär
vittne om mycket ovanlig begåvning. Ehuru
han hela sin studietid nödgades livnära sig
medelst lärarverksamhet, väckte han snart
stor uppmärksamhet, i sht som filosof, men
även som förf, i andra ämnen. I sina
filosofiska skrifter — 3 latinska avh. av
kunskapsteoretiskt innehåll (1801—08) samt
huvudarbetet ”Kunskapslära” (2 bd, 1807—08) — vill
han uppbygga ett fullt självständigt och
originellt filosofiskt system, en det sunda förnuftets
filosofi. Framställningen är intressant och
skarpsinnig, men arbetet är oavslutat. H.
utgav även en ”Lärobok i allmänna geografin
för sv. barn” (1806; många senare uppl.). Som
poet författade han en promotionsdikt, ”Den
tredje odlingen” (1805). — Litt: Th. Rein,
”Filosofins studium vid Äbo univ.” (1908). A.Gr.
2) Torsten Edvard H., den föregåendes
kusins sonson, arkivman och publicist (1867—
1927), fil. mag. 1894, aktuarie vid statsarkivet
1898, arkivarie 1905; medarbetare i ”Nya
pressen” 1894—95, politisk ledarskribent i
”Hufvud-stadsbladet” från 1897. H. har utg. ”De tre
gustavianerna G. M. Armfelt, J. F. Aminoff
och J. A. Ehrenström” (1899), stads- och
slotts-monografier m.m. Th.
Hartman, Karl Julius, finländsk
historiker (f. 1861), lektor i Åbo 1892, rektor 1904—
08, dispaschör 1895—1921, knuten till ledningen
av ett flertal försäkringsbolag 1897—1928. H.
har bl.a. utg. ”Tsar Peters underhandlingar
1716 om landgång i Skåne” (1887) och
”Åländska kongressen och dess förhistoria”, 1—5
(i ”Acta acad. aboensis. Humaniora”, 1921—
31). P.N-m.
Hartmann. 1) Johan Ernst H.,
tysk-dansk musiker (1726—93), stamfader till den
Hartmannska masikersläkten i Danmark,
hovviolinist och konsertmästare 1768 i Köpen
hamn, tonsatte åtskillig instrumentalmusik och
Johannes Ewalds ”Balders Död” samt
”Fis-kerne”, kantater m.m. E.A.
2) Johan Peter Emilius H., den
föregåendes sonson, tonsättare (1805—1900), var
av fadern,
organisten Aug. Wilh. H.,
bestämd för juridiska
studier, som han
också fullbordade, men
gav tidigt efter för
sina musikaliska
böjelser, som han särsk.
fick lov att odla,
sedan Weyse erkänt
hans talang. H. är
närmast autodidakt;
en systematisk
musikalisk utbildning
er
höll han icke, men genom sin begåvning
tilltvang han sig snabbt respekt inom dåtidens
musikaliska kretsar, anställdes 1827 som
lärare vid Köpenhamns första konservatorium
och övertog kort därefter faderns
organistämbete vid Garnisonskirke, var senare (1843—
1900) Weyses efterträdare som organist vid
Frue Kirke. Ett betydande arbete nedlade han
i Musikföreningen, vars ordf, han var 1839—
92. Med åren blev H. allt mer och mer den
naturliga medelpunkten inom danskt musikliv,
vars största personlighet på 1800-talet han
var. — H:s betydelse för dansk musik ligger i
hans förmåga av ett egenartat skrivsätt, som
för det danska folket står som inbegreppet av
dansk nationell musik. Från en mera
internationellt bestämd kompositionsteknik
utvecklade sig H. hän emot en mera nationell,
emellanåt rent av nordiskt präglad stil. Hans
kompositioner omfatta snart sagt alla slag av
musik, lyckligast utformad i de lyriska sångerna
och de episka körverken samt i vissa
dramatiska arbeten, mindre originellt i de rent
instrumentala verken. En egen, kraftig nordisk
ton anslog H. redan i den melodramatiska
musiken till Oehlenschlägers ”Guldhornene”
(1832); denna ton håller sig icke obruten
genom alla H:s kompositioner, men bryter —
omväxlande med en mera blid dansk — då och
då fram under de följ, åren, i alltmera
förtätad form, tills den kulminerar i de senaste
verken. Operorna ”Ravnen” (H. C. Andersen)
och ”Korsarerne” (H. Hertz) 1832 och 1835
gjorde föga lycka; riktigt luft under vingarna
fick H. först efter bekantskapen med
Marsch-ner och Spohr och en studieresa i mitten av
Uppslagsbok. XII. ____ 705 __
23
— 706 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
