Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartmann, Eduard von - Hartmann, Martin - Hartmann, Max - Hartmann, Nicolai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTMANN
Hartmann, Karl Robert E d u a r d von, tysk
filosof (1842—1906), art.-officer 1860,
nödgades av en nervös
åkomma i ett knä att
taga avsked 1865,
fil. d:r i Rostock 1867,
ägnade sig därefter
helt åt studier och
förf.-skap. H:s
”Phi-losophie des
Unbe-wussten” (1869; 12
Aufl. 1923; sv. övers.,
1877—78) väckte stor
uppmärksamhet och
gjorde honom med
ett slag till en
popu
lär modefilosof. Hans talrika senare och till
en del mera betydande skrifter, bland vilka
må nämnas hans huvudarbete
”Kategorienleh-re” (1896; 2 Aufl. 1923) och hans postuma
”System der Philosophie im Grundriss” (8 bd,
1906—09), ha icke ådragit sig samma
uppmärksamhet. — H. har i en mot metafysiken
fientlig tid uppbyggt och försvarat ett
storslaget metafysiskt system. Utom alla möjliga
filosofiska problem har han med en fackmans
säkerhet behandlat även fysikaliska,
biologiska, exegetiska, religionshistoriska m.fl.
specialvetenskapliga problem och därjämte
uppträtt ss. förf, i konstnärliga, ekonomiska,
sociala och politiska ämnen. H:s filosofi kan
kännetecknas som ”den högre syntesens” filosofi.
Ur motsatta system och tankebildningar vill
han uppsöka deras sanningselement, för att
förbinda dem till en högre syntes. Sådana
motsatta och ensidiga system, som H. i sin filosofi
vill förena med varandra, äro i sht
Schopen-hauers och Hegels; tillika försöker han att
försona deras filosofi med
naturvetenskapernas resultat. Hans metafysiska
huvudbegrepp, ”det omedvetna”, är en syntes av
Scho-penhauers viljeprincip och Hegels ”idé” el.
”förnuft”. Viljan bestämmer
världsutvecklingens existens, idén dess innehåll. Viljan i
sig är innehållslös, idén kraftlös. Sålunda föres
han också till en försoning mellan optimismen
och pessimismen. Då förnuftet bestämmer
världsutvecklingens innehåll, måste världen
vara den bästa möjliga; men då den blinda
viljan är orsaken till dess existens, är världen
sämre än en icke existerande värld.
Världsutvecklingens sista mål är icke-varat. —
Filosofiens metod måste vara en syntes av
skepticism och dogmatism, av induktion och
deduk-tion. H.s kunskapsteori, den transcendentala
realismen (”Kritische Grundlegung des
trans-zendentalen Realismus”, 1875), försöker
undvika både den naiva realismens och den
trans
cendentala idealismens ensidigheter (se
Realism och Idealism). I etiken
(”Phäno-menologie des sittlichen Bewusstseins”, 1879;
2 Aufl. 1836) försvarar H. ”den sedliga
autonomiens” princip mot den praktiska
indifferen-tismen och den individual-eudemonistiska
”pseudomoralen”. Hans intressanta
religionsfilosofi (”Religionsphilosophie”, 1881—82; 3
Aufl. 1907) vill förbinda med varandra den
indiska och den kristna världsåskådningen.
I biologien (”Das Problem des Lebens”, 1906)
är H. ny vitalismens förfäktare (se V i t a 1 i s m).
Hans mest kände anhängare är A. Drews (se
denne). — Litt: O. Plümacher, ”Der Kampf
ums Unbewusste” (1880); A. Drews, ”Ed. v.
H:s philosophisches System im Grundriss”
(1902; 2 Aufl. 1906); W. v. Schnehen, ”E. v. H.”
(1929). J.E.S.
Hartmann, Martin, tysk orientalist (1851
—1919), tjänstgjorde 1877—89 som dragoman
vid tyska konsulatet i Beirut och förvärvade
därunder en ingående kännedom om arabiska
och turkiska språken samt aktuella problem
inom islamvärlden; därefter prof, i arabiska
vid Seminar für orientalische Sprachen i
Berlin. H. har riktat vetenskapen med bl.a.
följ, arbeten: ”Das arabische Strophengedicht”
(1897), ”Lieder aus der libyschen Wüste”
(1899), ”Der islamische Orient” (3 bd, 1899
—1909), ”Der Islam” (1909), ”Aus der neueren
osmanischen Dichtung” (i ”Mitteilungen des
Seminars für orientalische Sprachen”, 1916—
18), ”Dichter der neuen Türkei” (1919). G.O-r.
Hartmann, Max, tysk zoolog (f. 1876), prof,
vid Berlins univ. 1909, vid Kaiser Wilhelms
Inst. där 1914, har i sina arbeten huvudsaki.
behandlat urdjur. Bland hans skrifter märkas
”Praktikum der Bakteriologie und
Protozoo-logie” (1907, jämte K. Kisskalt, 5 Aufl. 1928),
”Die Konstitution der Protistenkerne” (1911),
”Die pathogenen Protozoen” (jämte Schilling,
1917), ”Allgemeine Biologie” (1927). H. är red.
för ”Archiv für Protistenkunde” och medred. i
”Zoologische Jahrbücher” m.fl. O.C-n.
Hartmann, N i c o 1 a i, tysk filosof (f. 1882),
prof, vid Berlins univ., lärjunge till Hermann
Cohen och först anhängare av
Marburgnykan-tianismen (från denna tid härleder sig hans
skrift ”Platos Logik des Seins”, 1909). H.
närmade sig senare Husseris fenomenologi och
företrädde kunskapsteoretiskt en realistisk
ståndpunkt, framlagd i boken ”Grundzüge
einer Metaphysik der Erkenntnis” (1921).
Delvis fullföljande Max Schelers tankar och stödd
på aristoteliska läror gav han i sin ”Ethik”
(1926) ett system för den materiala
värdeetiken, i avgjord motsättning till Kants formella
och imperativistiska etik. E.v.A.
— 709 —
— 710 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
