Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harvard university - Harvey, Gabriel - Harvey, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARVEY
Memorial hall vid Harvard university.
8,442, lärare till 1,592. H.u:s fonder uppgå till
108 mill. $. H.u. har det största univ.-bibl. i
U.S.A., 2,780,000 böcker och småskrifter (1928).
J.C.
Harvey [hä’vi], Gabriel, engelsk förf.
(1545—1630), kritiker, lärd, humanist, Spensers
personlige vän, ivrig anhängare av
renässansens litterära idéer, rekommenderade direkt
efterapning av antika former och av Petrarca.
H. skrev dikter på både engelska och latin
(elegien ”De Aulica”, sonetter m.m.).
Puritanskt sinnad, ställde han sig avvisande mot
teatern och blev därför anfallen av flera
dramatiker, antagl. även av Shakespeare
(karikerad som den latiniserande skolmästaren
Holo-fernes i ”Love’s labour’s lost”). Skrifter utg.
av A. B. Grosart 1884—85, ”Marginalia” utg.
av G. C. Moore-Smith 1913. — Litt.: H. Berli,
”G.H.” (1913). Stn.
Harvey [hä’vi], William, engelsk läkare
(1587—1657), studerade först i Cambridge,
därefter medicin i
Pa-dua, dåtidens
förnämsta medicinska
lärosäte, och blev där
1602 med. d:r. S.å.
återvände H. till
England, blev 1607 medl.
av Royal college of
physicians och 1609
läkare vid Saint
Bar-tholomew’s hospital.
Av största betydelse
blev H :s utnämning
till lärare i anatomi
och fysiologi vid Royal college 1615.
Redan 1616 har H. (enl. hans egna i British
museum bevarade manuskript) börjat
föreläsa om blodets kretslopp. 1628 efter
otaliga experiment framlade han sina bevis för
blodkretsloppet i ”Exercitatio anatomica de
motu cordis et sanguinis in animalibus”, en
liten skrift på 72 sidor. Detta arbete betecknar
den experimentella bevisföringens genombrott
i den biologiska vetenskapen. Redan Galenos
hade hävdat experimentens betydelse, men
denne hade låtit sina konstruktiva,
intellektuella prestationer vara mera avgörande bevis
för ett naturfenomen än de logiska
konsekvenser, hans f.ö. vällyckade experiment borde ha
lett honom till. Vad gäller blodet, hävdade
Galenos, att detta, som var anhopat i
vensystemet, rörde sig fram och åter i ådrorna
som ebb och flod med levern som centrum,
att artärerna, som utgingo från hjärtat,
inne-höllo luft (pneuma), att allt blod bildades ur
den upptagna näringen, att det till lungorna
från högra hjärtkammaren ledande blodkärlet
endast försåg dessa med näring samt att i
skiljeväggen mellan de båda hjärthalvorna
funnos för blotta ögat osynliga porer, genom
vilka blodet kunde sugas vid hjärtats
utvidgning (hjärtats aktiva fas enl. G.) från h. till v.
hjärthalvan. Denna lära var dogm i 1,500 år,
och först med den nya tidens fördomsfria
forskning fingo G:s’ åsikter lämna plats för
barockens hävdande av rörelsen. Redan 1543
betvivlade Vesalius i sin ”Fabrica” porerna i
hjärtskiljeväggen; 1553, resp. 1559 beskrevo
Servetus och Colombus det lilla kretsloppet
(lungkretsloppet), d.v.s. blodets överförande
från h. hjärthalva till v. via lungorna och
anförde bevis härför. Italienaren Cesalpinus
redogjorde i ett par filosofiska arbeten (1571,
resp. 1593) mera teoretiskt spekulativt men
utan påtagliga biologiska bevis för ett stort
kretsomlopp. Först 1628 lämnar H. de
ovedersägliga bevisen i sin ovan angivna lilla
skrift. Till sina slutsatser kom H. genom
experiment på djur av alla slag. Han fann
därvid hjärtats aktiva fas vara sammandragningen
och att pulsen berodde på artärernas utfyllnad
med blod vid kamrarnas sammandragning och
ej på en i artärerna inneboende rytmisk
ut-vidgningsmekanism; han fann, att förmaken
sammandrag?! sig före kamrarna, att
anordningen av hjärtklaffarna tillåter blodet att
strömma endast i en bestämd riktning, att den
mängd blod, som passerar hjärtat under Vs
timme, väger lika mycket som kroppen själv
och att följaktligen blodet icke kan bildas ur
den upptagna näringen. Vid H:s bevisföring
för blodets strömning i venerna spelade de
av hans lärare i anatomi i Padua, Fabricius
ab Aquapendente, upptäckta venklaffarna en
stor roll. Själv hade Fabricius, som var
bunden av Galenos’ auktoritet, icke insett dessas
fysiologiska betydelse utan endast ansett dem
ha den uppgiften att förhindra alltför stor
— 721 —
— 722 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
