Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hasse, Johann Adolf - Hasse, Karl - Hassel - Hassela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASSE
fade honom stort anseende; 1727 slog han sig
ned i Venedig, blev kapellmästare vid
Conser-vatorio degli Incurabili och gifte sig med den
berömda sångerskan Faustina Bordoni. Efter
ett kringflackande liv anställdes han 1740 som
kungl. kapellmästare i Dresden. Som
tonsättare befäste han sitt anseende genom talrika
operakompositioner (inalles över 80),
dessutom genom en mängd kyrkokompositioner,
kammarmusik, pianosonater, flöjlkonserter
m.m. Av H:s operor fingo bl.a. ”Cleofide”
(1731), ”Artaserse” (1730), ”Arminio” och
”Solimano” (1753) betydelse. 1751 lämnade
Faustina Bordoni scenen, 1756 upphörde
Dresdenoperan för en tid på gr. av
krigsför-hållandena, paret levde senare i Wien, där
H. bl.a. komponerade verk för hovoperan,
och slutl. i Venedig. H. tillhör den
sennapoli-tanska skolan, vars musik delvis kom ur kurs
genom Glucks operareform. Hans musik är
emellertid uttryck för den napolitanska
operastilens bästa och finaste konst, och i vår
tid har hans melodiösa och karakteristiska
musik undergått en omvärdering, som sätter
hans verk i främsta ledet i operans historia.
Kompositioner av H. i ”Musik am
sächsi-schen Hofe”, 2,6,7,8; ”Denkmäler deutscher
Tonkunst”, 20,29,30. — Litt.: K. Mennicke,
Hasselns utbredning i Norrland fordom och nu. Efter ”S.T.Fzs
årsskrift”, 1932.
”H. und die Brüder Graun als Symphoniker”
(1906); W. Müller, ”J.A.H. als
Kirchenkom-ponist” (i ”Publikationen der internationalen
Musikgesellschaft”, 1911); R. Gerber, ”Der
Operntypus J. A. H:s und seine textlichen
Grundlagen” (1925). E.A.
Hasse, Karl, tysk zoolog och anatom (1841
—1922), prof, vid Breslau univ. 1873—1916,
har utg. en del arbeten över ryggradsdjur ss.
”Das natürliche System der Elasmobranchier”
(2 h., 1879—82), ”Beiträge zur allgemeinen
Stammgeschichte der Wirbelthiere” (1883) samt
”Kunststudien” (5 h., 1882—94). O.C-n.
Hassel, Co’rylus, släkte av fam. hängeväxter,
med 8 i Mellan- och Sydeuropa, Orienten,
Central- och Ostasien samt i atlantiska
Nordamerika inhemska arter, buskar, sällan träd,
med 2-radiga, sneda, i knoppläget veckade
blad, enkönade blommor och nötfrukt inom
en bladartad, flikad svepeskål, bildad av 3
sammanväxta högblad. Hanhängena, å
sido-ställda dvärggrenar, äro långa och trinda samt
övervintra nakna. Honblommorna sitta 2 och
2 i spetsen av långgrenar, inneslutna i knoppar,
ur vilka deras långa, trådformiga stift skjuta
fram. C. Avella’na, vanlig h., växer på
skogsbackar och ängar upp till Ångermanland,
Da-larne och Värmland. Under den postglaciala
värmetiden låg dess nordgräns i
Sverige betydligt nordligare. Av
nötterna finnas 2 typer, dels
rundade, dels mera långsträckta;
den förra typen är vanligast och
går längst mot n. Nötterna
utgöra ett allmänt omtyckt
födoämne och innehålla en ljusgul,
torkande olja (50—55%), vilken
användes som matolja, i
parfymerier, som bränn- och
maskinolja samt till såpberedning.
Veden användes till käppar,
korg-flätning och laggkärlsband, till
träsnideriarbeten samt till
beredning av kol. C. ma’xima
(tubu-lo’sa), lambertsnöt, filbertsnöt,
inhemsk i s.ö. Europa, mera
högväxt och ofta trädartad, har
rör-formigt förlängd svepeskål. En
varietet är den i trädgårdar
odlade blod-h. C. Colu’rna,
bysantinsk, turkisk h., från Orienten
och Himalaja, flerstädes odlad,
är ett ända till 20 m. högt träd
med korkartad bark och
äggrunda blad. O.Gz.
Hassela, s:n i Bergsjö och
Forsa tingslag, Gävleborgs län,
intill gränsen mot Medelpad;
— 735 —
— 736 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
