Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Salthalt - Temperaturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
lare smältvattnet. De salta varmare h.-ström
marna sjunka nedåt, och salthalten stiger i den
arktiska centralbassängen först snabbt och
sedan långsammare nedåt. I medeltal avtager
dock saltmängden i oceanerna med djupet till
o. 900 å 1,000 m., där en ökning inträder nedåt
till 1,500 å 2,000 m., varefter endast små
förändringar märkas. Saltminimum vid 900 å
1,000 m. tillskrives polära djupströmmar och
den därpå följ, ökningen andra djupare
strömmar.
Temperaturförhållanden. H:s liksom den
fasta jordskorpans temp. bestämmes av
solstrålningen. Därför måste man finna den
högsta yttemp. i ekvatorialtrakterna, den lägsta i
polartrakterna. Vattnets spec. värme är
ovanligt högt, h.-vattnets 0,93 värmeenheter. Redan
detta faktum har till följd, att h. under dagen
icke uppvärmes så starkt som den fasta
jordskorpan. En bidragande orsak härtill är
vidare, att den tillförda värmemängden partiellt
användes till att förvandla en del av ytvattnet
till ånga — vattnet avdunstar. Dels på gr. av
vattnets genomskinlighet, dels på gr. av dess
rörlighet fördelas det tillförda värmet inom en
relativt stor vattenmassa. Under natten, då
utstrålningen överväger instrålningen, avkyles
vattnet, men då verka de angivna faktorerna i
motsatt riktning, så att temp.-sänkningen blir
mindre än på fastlandet. Följden av detta är,
att den dagliga amplituden blir obetydlig, i
genomsnitt 0,37° (vid ekvatorn 0,67°, vid polerna
0,t°). Del djup, till vilket den dagliga
amplituden märkes, är stundom uppmätt till 20 m.
Samma orsaker verka, att den årliga
amplituden i förhållande till luftens blir liten.
Följ. tab. enl. Schott visar för olika
breddgrader amplitudernas medelvärden.
N. halvklotet S. halvklotet
50° 40 30 20 10 0 10 20 30 40 50°
Hav 8,4* 10,2 6,7 3,6 2,2 2,o 2,6 3,6 5,1 4,8 2,9
Luft 25,4° 19,2 12,4 8,4 3,7 (1,3) 2,9 6,o 8,1 8,8 —
Mot Ishaven avtager åter den årliga
amplituden. I temp.-amplituden avspeglar sig tydligt
det förhållandet, att h:s utbredning på s.
halvklotet är större än på det n. Yttemp :s
fördelning efter breddgraderna anges i följ. tab.
N. 90° — 1,7
80 — 1,7
70 + 0,7
60 + 4,8
50 + 7.»
40 +14,!
30 +21,i
20 +25,4
10 +27.i
S 0° +27,i°
10 +25^
20 +24,o
30 +19,5
40 +13,i
50 + 6,4
60 + 0,o
70 — l,i
80 — 1,7
Medeltal hela världshavet + 17,17°
1 medeltal äro haven varmare än luften.
Fördelningen av temp. är utom av solhöjden
även beroende av h.-strömmar, och, vad
bot-tentemp. angår, även av bottenkonfigurationen.
Om medeltemp. för varje breddgrad tages och
sedan differensen mellan dessa och de
verkligt förekommande temp. samt orter med
samma avvikning sammanbindas med linjer,
erhållas temp.-isanomaler. Det visar sig då, att
v.-sidan av alla h., d.v.s. kontinenternas
ö.-kuster till 30 å 40° n. och s. br. ha högre temp.
än h:s östsida. Särsk. utpräglat är detta i
pas-sadområdena. Varmt ytvatten drives mot v.,
och kallt bottenvatten pumpas upp i öster. I
Indiska oceanen blir på gr. av monsunerna
detta förhållande i medeltal stört.
Mellan-Främre Indien och Somalihalvön är
förhållandet omvänt, i det kusten utanför
Somalihalvön uppvisar relativt kallt vatten. N. och s. om
c:a 40° latitud äro även förhållandena
omvända, beroende på vindar och även isförande
strömmar. På n. halvklotet föra varma
strömmar relativt varmt vatten långt mot n.
(Golfströmmen, se d.o.). Den vertikala
temp.-fördel-ningen betingas också till stor del av
h.-strömmar — direkt och indirekt. Allmänt gäller, att
i de områden (t.ex. Sargassohavet), varest
vattnet strömmar nedåt, temp.-fördelningen är
jämnare, då värme transporteras ned mot
djupen — till 600 m. Strömmar vattnet uppåt,
som t.ex. vid Nordchiles och Perus el.
Sydafrikas kuster, finner man däremot ett utpräglat
temp.-språng vid djup av 25—100 m. Närmast
under h.-ytan förmärkes i de fria oceanerna en
stegring av temp., beroende på konvektionen.
Därpå avtager temp. först långsamt till 200 å
400 m., varpå den vid c:a 700 m. sjunker med
o. 2V20 pr 100 m. Under 800 m. avtager temp.
åter långsammare, sjunker sedan mellan 1,000
—2000 m. med c:a 0,4° pr 100 m. för att vid
5,000 endast avtaga med O,ooi° pr 100 m. — I
bi-h. finner man en annan temp.-fördelning.
Denna betingas av salthaltsfördelningen och
vintertemp. Äro salthaltens fördelning och
vin-tertemp. icke avsevärt skilda från de utanför
liggande stora oceanerna, som t.ex. i Sulusjön
och Mexikanska bukten, avtager först temp.
liksom i h. utanför men blir sedan konstant
vid ett djup, som motsvarar djupet av h. över
den tröskel, som avstänger bi-h. från oceanen.
Är vintertemp. lägre än temp. vid djupet av
den spärrande tröskeln, blir temp. i
medelhaven under detta djup konstant och lika med
medeltalet av vintertemp. Detta beror på
kon-vektionsförhållanden (ex. Medelhavet). Är
salthalten som i Ishavet mindre i ytskiktet, så att
en avkylning icke gör vattnet specifikt tyngre
än de underliggande massorna, inträder en
annan temp.-fördelning. Det kallaste vattnet
finner man här på ytan med en temp. av under
0° och en stegring nedåt till över 0° vid 200 m.
med maximum i skikten o. 400 m., varpå ett
— 783 —
— 784 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
