Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Djupförhållanden - Bottenkonfiguration - Salthalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
deltalet av de djup, som uppmätts i bi-h.
(me-del-h. och rand-h.), ung. kan sättas till 1,100
m., ser man, att stora höjddifferenser finnas
i h. En slutgiltig förklaring till det egendomliga
faktum, att landmassorna höja sig i medeltal
endast 840 m.ö.h., men djupen belöpa sig till
i medeltal 3,800 m., har icke givits. A.
Wege-ners försök att förklara detta fenomen genom
antagandet, att kontinenterna skulle flyta på
spec. tyngre magma och att h.-botten skulle
tillhöra ett spec. tyngre skikt än landet, har
icke av alla erkänts tillräckligt bindande.
Bottenkonfiguration. Närmast kontinenten
befinner sig kontinentalsockeln (el.
kontinentaltröskeln), vars djup i
allm. icke överstiger 200 m. men stundom går
till 400 å 600 m. Denna sockel har en
utsträckning av 30 mili. kvkm. el. 6 °/o av h.-ytan. Den
tillhör icke djup-h., utan betraktas som en del
av fastlandet. Först utanför denna sockel
börjar djup-h. ganska plötsligt med snabb
sänkning av bottnen. Kontinentalsockeln växlar
betydligt i bredd. Amerikas v.-kust 14—35° s.b.,
1—7° n.br. och 16—20° n.br. liksom delar av
afrikanska och arabiska kusterna ha så smal
sockel, att den icke märkes på vanliga
djup-havskartor. Andernas väldiga bergskedja
ligger alltså delvis omedelbart intill djup-h. Enl.
hittills gjorda lödningar är djup-h :s botten i
medeltal relativt jämn och bildar stora slätter
med sakta stigande sluttningar, de s.k.
djup-havsslätterna, endast här och var avbrutna av
höga branter som bergskedjorna på land.
Emellertid synas nyare undersökningar med
ekolodning i någon mån komma att modifiera
uppfattningen av h.-bottnens konfiguration.
Salthalt. H.-vattnet innehåller ett stort antal
grundämnen, lösta el. uppslammade. Syre och
kväve förekomma dels lösta som gaser och dels
bundna i kemiska föreningar. Vidare
förekomma klor, jod, brom och svavel samt i mindre
mängder fluor, fosfor, silver, strontium, guld,
rubidium m.fl. Klorföreningarna äro de
viktigaste. Om än den totala mängden av lösta
ämnen avsevärt växlar, är dock förhållandet
mellan de viktigaste mycket konstant. Följ,
tab. visar detta förhållande:
I 1000 gr. I o/o av alla
vatten salter
Koksalt, NaCl.......... 27,21 77,758
Magnesiumklorid, MgCl2 . . . 3,81 10,878
Magnesiumsulfat, MgSÖr . . 1,66 4,737
Kalciumsulfat, CaSO^ .... 1,26 3,600
Kaliumsulfat, K2SO4.......... 0,86 2,475
Kalciumkarbon, CaCOg . . . 0,12 0,345
Magnesiumbromid, MgBr2 . . 0,08 0,217
Förhållandet är så konstant, att man kunnat
uppställa en mycket exakt formel, ur vilken
man beräknar hela saltmängden i promille
(mängd i gr. pr 1,000 gr. lösning). Kallas hela
saltmängden i promille S och klormängden i
promille Cl fås: S = O,o3o + l,8oso Cl. De lösta
ämnena öka vattnets täthet, höja kokpunkten
och sänka fryspunkten och spec. värmet. Om
35 gr. salt äro lösta vid 0°C., är tätheten i
förhållande till 4-gradigt vatten 1,02877. Man
brukar som enhet välja de tre första decimalerna
och mäta tätheten med värdet Oo = 28,77. Go
erhålles som funktion av Cl-mängden enl.
formeln Go=–––0,069+ 1,470801-O,OO157CZ2 + O,OOOOS98CZ*.
Co är alltså tätheten av h.-vattnet vid olika
salthalt vid temp. 0°. Tätheten varierar
likaledes med temp. Fryspunkten t beräknas som
en funktion av öo enl. formeln
t =–––––-0,0086-0,0064633Ö0-O,0001055002
Täthetsvariationerna spela en viktig roll för
stabiliteten hos h.-vattnet och alltså för
ström-förhållandena. Av de stora oceanerna visar i
medeltal Atlantiska oceanen den största
saltmängden vid ytan el. 35,37 °/oo, Indiska och
Stilla oceanerna resp. 34,si och 34,91 °/oo,
me-del-h. ung. 30,0 och rand-h. 31,86 °/oo. De
största salthalterna vid ytan finner man icke vid
ekvatorn utan o. 20° n. och 20° s. därom. Där
når den i Atlantiska oceanen till 37,9 °/oo (på
n. halvklotet) och i Stilla oceanen 36,5 °/w (på
s. halvklotet). I allm. gäller den regeln, att där
torra vindar blåsa, blir nederbörden
förhållandevis liten och avdunstningen relativt stor,
varigenom salthalten stiger. Detta är fallet i
passad-områdena. Vid ekvatorn är luftens fuktighet
större, nederbörden större och vinden ofta svag
(vid starkare vind nederbörd), varför man där
finner mindre salthalt i ytan. H.-strömmarnas
inflytande på salthalten i olika h. är också
påtaglig. Så föres vatten av relativt hög salthalt
mot n. genom Golfströmmen i Atlantiska
oceanen ända upp mot Spetsbergen, där man
finner 35 °/oo. Likaså för Kuro Shio i Stilla
oceanen vatten av 33°/oo, upp mot Kamtjatka. Mot n.
avtager i regel salthalten på gr. av den oerhörda
mängd sötvattensis, som här årl. smälter, och
på gr. av nederbörd. Sötvatten tillföres också
i regnrika områden vissa medel-h. i så stor
mängd, att salthalten avtager. Detta är t.ex.
fallet i Östersjön med 7—8 °/oo vid Rügen och
nära drickbart vatten vid Haparanda.
Annorlunda förhåller det sig med t.ex. Persiska viken
och Röda havet, där avdunstningen överväger,
så att salthalten går upp till över 40 °/oo. Den
vertikala fördelningen av salthalten betingas
också av strömmar, nederbörd, issmältning och
avdunstningsförhållanden. Av vikt är, att
fördelning av temp. och salthalt strävar att ställa
sig så, att stationära förhållanden inträda. I
ekvatorial- och polartrakter märkes en liten
stegring av salthalten nedåt. I polartrakterna
blandas det salta ytvattnet med det spec. lät-
— 781 —
— 782 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
