Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hactocotylus, hektokotylus - Hed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HED
vissa arter (papperssnäckan, se d.o.) avsnöres
h. från hannen och simmar någon tid fritt
omkr. samt tränger slutl. in i en honas
mantelhåla, där den avlämnar spermatoforerna,
varvid äggen befruktas. Förr antog man, att
h. var en parasit. H.W.
Hed, xerofila växtformationer i fuktiga
klimat. I oceaniskt präglade klimat med ständigt
avsevärd luftfuktighet och svala, korta somrar
blir marken sällan torr. Från växttäcket
avfallande döda växtdelar bilda därför ett lager,
som på gr. av sin fuktighet och låga temp.
endast helt långsamt och ofullst. multnar.
Så uppstår en organisk jordart, benämnd torv.
Där växttäcket består av dvärgbuskar, träd el.
vissa halvgräs, blir torven filtartad och
genom-salt av rötter, rizom, svamphyfer o.s.v. och
benämnes råhumus. Denna är en tät, sur
(hu-minsyrerik), syre- och näringsfattig jordart
med ringa lufthalt och stor vattenkapacitet, så
att den endast med svårighet avger vatten.
Ehuru sådan mark alltså är fysikaliskt fuktig,
blir den fysiologiskt sett torr, d.v.s. växterna
ha mycket svårt att på gr. av dess
vatlenkapa-citet och rikedom på huminsyror ur densamma
upptaga vatten. Endast xerofyter kunna
därför leva på dylik mark, och därtill blott
sådana, som kunna nöja sig med näringsfattig!
subslrat. Andra konkurreras bort. Det vatten,
som från humuslagret sjunker ned i den
underliggande mineraljorden, är rikt på humussyror.
Härigenom lösas mycket hastigt de lösliga
mineralämnena och bortföras. Det närmast
humustäcket befintliga lagret av mineraljord
förvandlas därför snart till ytterst näringsfattig
kvartssand, s.k. blysand. Under detsamma
utfällas ofta de lösta ämnena och bilda en
ogenomtränglig skorpa, s.k. orlsten. På gr. av
denna och det ovanför belägna markskiktets
näringsbrist kan skog icke leva på sådan mark.
Denna klädes i stället av xerofila halvbuskar
och ris, stundom även av gräs el. halvgräs.
Mellan individen finnas vanl. mossor el. lavar
el. ännu oftare bådadera. Dessa h., som alltså
äro klimatiska vegetationer, bundna till de
tempererade fastlandens kustområden, präglas
i det atlantiska Europa främst av
ljungväxterna. H:s s.v. gräns i Europa ligger på den linje,
där sommaren blir så lång och varm, att en
normal förmullning av de döda växtdelarna
kan äga rum. Denna linje anträffas i v.
Frankrike i trakten av floden Charente. S. därom
vidtager h:s mediterrana motsvarighet
risstäppen (macchia och garrigue) el. formationer
besläktade med denna. Omkr. kusterna av Slilla
havets n. del har h. en motsvarande
utbredning som omkr. Atlanten. I vilken
utsträckning h. är urspr. i sitt nuv. område, är osäkert.
Visst är, att den mångenstädes i v. Europa
intager förut skogtäckt mark. Där skogen
borthuggits el. avverkats för starkt, intränga storm
och regn i skogen. Härigenom försvinna
daggmaskarna, vilkas gångar hålla marken
genom-luftad och därigenom åstadkomma en normal
förmullning i densamma. I stället börjar
råhumus alt bildas, och skogens återinvandring
hindras. H. infinner sig och breder ut sig. Så
har den kommit att i våra dagar omfatta stora
delar av n. Tyskland och v. Danmark, v
Sverige och v. Norge, stora delar av Storbritannien,
Nederländerna, Belgien och v. Frankrike. Den
beslår här vanl. av xerofila, ständigt gröna ris
oftast utbildad som ljunghed (Callu’na
vulga’-ris) med fåtaliga andra fanerogamer men ofta
med talrika mossor och lavar. Den ersältes på
fuktiga lokaler av klockljungheden (Eri’ca
te’-tralix och E. cine’rea), på torrare av
mjölonris-el. kråkrisheden. Även h. av övervägande
lingonris, blåbärsris el. en förekomma. I n. Europa
träffas på våt mark h. av pors (My’rica Gale)
el. odonris. Även gräshedar finnas, mest av
fårsvingel. Här och där uppträda h. av stagg
(Nardus stricta), som är ännu mera förnöjsam
än ljungen och därför ofta på myckel
näringsfattig mark uttränger denna. H:s
bottenvegetation, mossorna och lavarna, bli stundom så
konkurrenskraftiga, att fanerogamerna
försvinna. På så sätt bildas rena moss- el. rena
lavhedar. De senare, i vilka dominera ren- och
islandslav, Sphæro’ phorus cornlloi’des etc.,
företräda en mycket torr typ och kläda mestadels
rena sand- och dynfält. En stor del av n.
Europas skogar uppvisa en marktyp, nära
besläktad med h:s. Den består av råhumus, och
podsoleringsprocesserna äro myckel
framträdande. Även här blir därför markvegetationen
av h.-typ. Alltefter växtsläktets
sammansättning i denna skogshed talar man om
blåbärs-rika, E’mpetrum-rika etc. barrskogar. Den
torraste typen av dessa är den lavrika tall-h., ofta
med stark inblandning av mjölonris. Även
ovan barrskogsgränsen försiggår
råhumusbild-ning i stor utsträckning. H.-björkskogen har
därför i våra fjäll mycket större utbredning
än ängsbjörkskogen. Allmännast är i många
fjälltrakter den blåbärsrika björk-h., men det
finns även sådana rika på ljung, kråkris,
mjölonris, tuvåtel el. fårsvingel, samtidigt
moss-el. lavrika. Råhumusbältet når även upp i
fjällregionen, och här är fjäll-h. den
klimatiskt betingade vegetationstypen. Upp till 300
m. över skogsgränsen består den företrädesvis
av ris-h., stundom nakna (utan bottenskikt).
De vanligaste äro blåbärs-, odon-, kråkris-,
dvärgbjörk-, lappljung-, enris-, Dryas- och
Aza’lea-h. Mångenstädes uppvisa de olika
ty
— 853 —
— 854 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
