Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heer, Oswald - Heere, Lukas de - Heeren, Arnold Hermann Ludwig - Heeringen, Josias von - Heerlen - Heermann, Johann - Hefaiston - Hefaistos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEFAISTOS
Heer [hér], O s w a 1 d, schweizisk botanist,
entomolog och paleontolog (1809—83), docent
i Zürich 1834, e.o.
prof, vid univ. och
föreståndare för bot.
trädgården där 1835,
prof, i bot. 1852,
tilllika prof, vid tekn.
högsk. 1856. H.
företog vidsträckta
resor till Alperna,
England, Sydeuropa och
Madeira och var
hu-vudsakl. verksam
som växtgeograf och
inom paleobotani-
ken, där hans forskningar verkat banbrytande,
särsk. för kännedomen om tertiärtidens flora.
H:s förnämsta arbeten äro ”Flora tertiaria
Helvetiæ” (3 bd, 1854—58), ”Flora fossilis
Helvetiæ” (1877), ”Flora fossilis arctica” (7 bd,
1868—83). Han har i sv. ”Vetenskapsakad:s
handlingar” offentliggjort ett flertal
paleobota-niska arbeten, vilka väsentligen grunda sig
på material, insamlat vid sv. exp. till arktiska
trakter. Även över tertiära insekter har H.
utg. ett viktigt arbete (3 bd, 1847—53). O.Gz.
Heere [hS’-], Lukas de, nederländsk
målare (1534—84), även verksam som diktare, i
vilken egenskap han var mera betydande. H.
var en konstkännare av rang, ägde en
tavel-samling, bl.a. innehållande Dürer och van
Eyck, men var i sin egen konst osjälvständig
och medelmåttig. Sin största betydelse fick
han som lärare åt van Mander, som i sina
skrifter skänker honom en oförtjänt
berömmelse. Representerad i Kunstmuseet i
Köpenhamn. G.S.
Heeren [hè’-], Arnold Hermann
Lud-w i g, tysk historiker (1760—1842), prof, i
Göttingen i filosofi 1787, i historia 1801. H:s
viktigaste arbeten äro ”Ideen über Politik, den
Verkehr und den Handel der vornehmsten
Völker der Alten Welt” (2 bd, 1793—96; 4
Aufl., 6 bd, 1824—26), ”Geschichte des
Studiums der klassischen Literatur seit dem
Wie-deraufleben der Wissenschaften” (2 bd, 1797—
1802; ny uppl. 1822), ”Geschichte der Staaten
des Altertums” (1799; 5 Aufl. 1828; sv. övers.
1817), ”Geschichte des europäischen
Staaten-systems” (1800; 5 Aufl. 1830; sv. övers. 1819,
1865), ”Versuch einer Entwicklung der Folgen
der Kreuzzüge” (1808). Jämte F. A. Ukert
grundade H. 1829 det alltjämt utkommande
samlingsverket ”Geschichte der europäischen
Staaten”. [B.]
Heeringen [hè’-], Jo si as von, tysk militär
(1850—1926), officer vid inf. 1868, överste och
reg.-chef 1895, generalmajor 1898, general av
inf. och chef för 2:a armékåren 1906,
generalinspektör för 2:a arméinspektionen 1913,
generalöverste 1914 och avsked 1918. H. deltog i
1870—71 års krig och sårades vid Wörth, var
1892—95 avd.-chef i generalstaben och 1898—
1903 i krigsministeriet. 1903—13 var H.
preussisk krigsminister och genomdrev därunder
den stora arméökningen 1913. Vid
världskrigets utbrott blev H. chef för 7:e armén i
Lothringen och tillbakaslog fransmännens
anfall vid Mühlhausen och Belfort i aug. s.å. I
okt. förflyttades hans armé till trakten av
Craonne mellan l:a och 3:e arméerna, och
1916 blev han chef för kustförsvaret. Efter
fredsslutet ägnade H. sig åt omsorgen om
krigsveteranerna och var sedan 1919 ordf, i
Kyffhäuserförbundet. E.Bz.
Heerlen [hè’r-], stad i prov. Limburg, s.ö.
Nederländerna, nära tyska gränsen; 46,885 inv.
(1930). Sten- och brunkolsgruvor. O.P.
Heermann [hè’r-], J o h a n n, tysk
psalmdiktare (1585—1647), präst i Köben 1611—38,
sedan bosatt i Lissa i
Polen. H. är en av
Tysklands främste
psalmdiktare.
Personliga sorger och tidens
nöd återspeglas i
hans diktning; mest
kända äro hans
pas-sionspsalmer, där
dock även finnas
uttryck för osund
Je-suskult och
blodteologi. Av i Sv. ps.
intagna övers, av H.
märkes bl.a. n:r 77. S.N.
Hefaiston [ al’-], makedonisk fältherre, vän
och vapenbroder till Alexander den store, som
kallade H. sin ”Patroklos” (se denne), förmäld
med en av perserkonungen Dareios’ döttrar,
efter sin död i Ekbatana (324 f.Kr.) djupt sörjd
av Alexander och hedrad med en praktfull
likbegängelse i Babylon. H.Sj.
Hefaistos [-al’-], grek, myt., eldens och
smideskonstens gud, son av Zeus och Hera el.
blott av Hera, som ensam skall ha fött honom
i förtrytelse över att Zeus ur sitt huvud
fram-bragt Athena (se d.o.). Ofärdig (halt) från
födelsen, vräktes H. av sin missbelåtna moder i
havet, där han mottogs och i 9 år fostrades
av Okeanos’ döttrar. Enl. en annan saga blev
H., som i en äktenskaplig tvist mellan
föräldrarna tog Heras parti, av fadern nedkastad
från Olympen och hamnade på Lemnos. För
att hämnas på modern skall H. ha förärat
henne en av honom smidd tron, som fjättrade
Uppslagsbok. XII. ___ ggy ___
29
— 898 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
