Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiberg, 5. Johan Ludvig (filolog) - Heiberg, 6. Gunnar - Heiberg, 7. Kristian Axel - Heiberg, 8. Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERG
kas vidare ett flertal avh. inom grekisk
religions- och kulturhistoria (urval: ”Fra Hellas
og Italien”, 2 bd, 1929), alla präglade av hans
varma övertygelse om grekisk kulturs stora
betydelse för vår tid. Ss. akad. lärare skattades
H. högt för sin väckande undervisning och
charmerande personlighet. W.N.
6) Gunnar Edvard Rode H., norsk förf,
och teaterman (1857—1929). H. är det typiska
stadsbarnet bland
norska förf., f. i Oslo,
fadern litterärt
intresserad ämbetsman,
modern av en fint
kultiverad dansk
släkt. Student 1874,
började H. studera
juridik, men efter en
utländsk resa 1878 till
Danmark, Tyskland
och Italien förde
hans litterära
intressen honom över i
journalistiken, varvid han ägnade särsk.
uppmärksamhet åt teater. H. debuterade 1878 med
två dikter, ”Menneskets genesis” och ”En soirée
dansante”. Den senare prisar den nakna
sanningen och uppställer förnuftet som enda
rättesnöre. Han anslöt sig helt och häftigt till den
naturalistiska oppositionen i dikt och livsföring.
Politiskt och litterärt ställde han sig ytterst på
v. flygeln, nära lierad med Hans Jæger (se
denne), huvudfiguren i den s.k. bohemstriden.
H. har radikalast företrätt 1880-talets
individualism. Motsatserna mellan generationerna var
ämnet i hans första skådespel, ”Tante Ulrike”
(1879, tr. 1884). Ss. ledare för Den nasjonale
scene i Bergen 1884—88 dokumenterade sig
H. som en ypperlig sceninstruktör och
regissör. Senare uppehöll han sig årvis på
kontinenten, framförallt i Paris, som
korrespondent till norska tidn., särsk. ”Verdens Gang”.
Världskriget drev honom åter till Norge, där
han verkade som journalist och sceninstruktör.
H. utövade stort inflytande som dramatiker
och kritiker. — H:s skådespel kunna efter
ämnet uppdelas i två grupper:
samhällssati-riska och erotiska. I ”Kung Midas” (1890)
hånas sanningssägaren av Björnsons typ, i
”Det store lod” (1895) får den unge
arbets-ledaren ändra åsikt, då han vinner pengar,
i ”Folkeraadet” (1897) hudflänges de norska
partiernas ineffektiva unionspolitik, i ”Harald
Svans mor” (1899) journalister och
tidnings-världen, i ”Kjærlighed til næsten” (1902) får
familjekänslan segra över altruismen, i ”Jeg
vil værge mit land” (1912) hånar han sina
landsmäns eftergivenhet gentemot Sverige, i
”Paradesengen” (1913) visas, hur den store
mannens efterlevande utnyttja den avlidnes
rykte till egen fördel. H:s satiriska dramatik
är hänsynslös i tonen, den hämtar uppslag
och förebilder direkt ur verkligheten; i ”Jeg
vil værge mit Land” får Chr. Michelsen sitta
emellan, i ”Paradesengen” Björnsons familj.
— Sitt andra huvudtema, kärleken, har H.
gemensamt med åttiotalet, men hans
behandling därav är hans egen. Han ser ej kärleken
ur social och moralisk synpunkt utan som en
rent individuell upplevelse. För H. är
kärleken obönhörlig som en naturmakt. Den
spränger civilisationens band. Den kräver
allt. Motsatsen mellan mannens kall,
konstnärliga el. borgerliga, och kvinnans kärlek är
huvudtemat i H:s erotiska dramatik. I
”Kunstnere” (1893) och ”Gerts have” (1894)
får detta tema närmast lustspelsartad
utformning, i ”Balkonen” (1894) och ”Kjærlighedens
tragedie” (1904), H:s märkligaste skådespel,
en intensiv tragisk gestaltning. H:s skådespel
mötte vid första framförandet ofta starkt
ogillande, men mot slutet av sitt liv var H.
erkänd som sin samtids främste norske
dramatiker. — H. var en lysande journalist. Han
skrev främst om teater, litteratur och politik.
Varje artikel blev ett konstverk. Hans stil
var knapp och levande, vare sig ämnet
utlöste hans ironi och satir el. betagenhet och
beundran. De bästa art. äro samlade i
”Pa-riserbreve” (1900), ”Set og hört” (1917),
”Ib-sen og Björnson paa scenen” (1918),
”Franske visitter” (1919), ”Norsk teater” (1920),
”1905” (1923), ”Salt og sukker” (1924).
”Sam-lede dramatiske verker” utkommo i 4 bd 1917
—18. — Litt.: G. Gran i ”Norsk aandsliv i
hundrede aar”, 3 (1919); H. Wiers-Jenssen &
J Nordahl-Olsen, ”Den nationale scene i
Bergen” (1926). H.E.
7) K r i s t i a n A x e 1 H., brorson till H.4),
läkare (f. 1880), Cand. med. 1905, har i
åtskilliga arbeten över bukspottkörtelns normala
och patologiska anatomi, bl.a. ”Handbuch der
Krankheiten des Pancreas” (1914), givit nya
bidrag till förståelsen för detta organs funktion
och dess betydelse för uppkomsten av
sockersjuka. Å.Ch.
8) Jean Hjalmar Dahl H., norsk målare
(f. 1884), var den förste norske eleven av Ma
tisse i Paris (1908—09), vilkens stil mest
kommer till synes i strängt genomförd
komposition och rik kolorit. H:s strävan efter klar
form framträder alltmer under det senaste
decenniet, samtidigt som färgen dämpas. H är
bl.a. representerad i Nationalmuseum och i
Göteborgs konstmuseum.––Bild se sp. 915. G.V.
— 913 —
— 914 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
