Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hejnum - Hekabe, Hekuba - Hekale - Hekatalos - Hekate - Hekatomb - Hekatoncheirer - Hekla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEKLA
kyrkan äro figurreliefer bevarade, insatta .i
långhusets s. mur. I en sten i tornet är
mästar-namnet Botvidr bevarat i runskrift. Långhus
och kor äro uppförda i övergångsstil
(1200-talets slut); jfr Lafrans Botvidsson. —
Pastorat: Källunge, Vallstena, H. och Bäl, N.
kontraktet, Visby stift. G.N.;E.W
Heka’be, H e’k u b a, grek, myt., dotter till
konung Dymas i Frygien, maka till Priamos
(se d.o.). Enl. Euripides’ sorgespel ”H.”
bländade H. konung Polymestor i Trakien, vilken
dödat hennes son. W.N.
He’kale, grek, myt., en gammal gumma,
som gästvänligt mottog Theseus (se d.o.), då
denne begivit sig att döda den maratonska
tjuren. Till hennes ära instiftade Theseus
”hekalesierna”, den oegennyttiga
gästvänskapens fest. W.N.
Hekataios [-al’-], grekisk historiker och
geograf, verksam i Miletos c:a 500 f. Kr. (anlitad
som sakkunnig vid förberedelserna till de
jo-niska fristädernas resning mot perserriket
494). I sin ”Rundresebok” (”Periodos”) har
H. sammanfört de joniska handelsfolkens
geografiska och etnografiska kunskapsstoff,
under det han i sitt historiska arbete
”Genealo-giai” underkastar de mytiska och episka
traditionerna en kritisk granskning i den
rationalistiska anda, som utmärkte hans folks
tänkande (skepsis mot ”hellenernas löjliga
berättelser”, försök att skapa en fast kronologi).
Som föregångare och läromästare till
Hero-dotos har H. blivit en av den grekiska — och
därmed den moderna — vetenskapens fäder.
Uppl.: F. Jacoby i ”Fragmente der
griechisch-en Historiker”, 1 (1923). l.H.
He’kate, grek, myt., enl. Hesiodos gudinna
med vidsträckt verksamhetsområde, dotter av
titanen Perses och Asteria, eljest företrädesvis
trolldoms- och spökgudinna, förbunden med
månen (därför besläktad och ofta likställd med
Artemis), sannolikt härstammande från s.v.
Mindre Asien. Med sitt hemska följe av rolösa
andar, spöken och skällande hundar (jfr ”den
vilda jakten”) drar H. omkr. under mörka
nätter, då månen är i nedan. Särsk. håller hon
till vid korsvägar (grek. Triodi’tis, lat. Tri’uia,
”trevägskälsgudinnan”), där man med
bortvänt ansikte bragte henne offer. I konsten
framställes H. med facklor i händerna, ofta
tregestaltad (så tidigast av Alkamenes). Bilder
.av H. (hekatai’a) brukade uppställas framför
husingångar ss. värn mot trolltyg o.d. H.Sj.
Hekatomb [-å’mb] (till grek. hekato’n,
hundra), forngrekisk beteckning urspr. för offer av
100 djur (vanl. nötkreatur), sedermera (redan
hos Homeros) för varje större offer utan
hänsyn till antalet offerdjur. H.Sj.
Hekategrupp. 400- eller 300-talet f.Kr.
Hekatoncheirer [-kai’-] (”med hundra
händer”, till grek. hekato’n, hundra, och cheir,
hand), grek, myt., 3 vidunder (Briareos, Gyges
och Kottos) med 50 huvud och 100 händer, av
fadern Uranos inspärrade i Tartaros. W.N
Hekla, vulkan på s.v. Island, c:a 112 km. ö.
om Reykjavik; 1,447 m.ö.h. H. är en
långsmal, i n.ö.—s.v. riktning gående bergrygg med
flera kratrar; den som ligger på själva toppen
är 127 m. djup; en annan strax s.v. därom
är 91 m. djup; båda äro merendels fyllda med
snö. H. har under historisk tid haft ett 20-tal
kända utbrott, det första 1104, det senaste
1845—46. Jfr Häcklefjäll. J.C.
Hekla.
— 941 —
— 942 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
