Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen, Eduard von der - Hellener - Hellenism, hellenistisk kultur - Hellenistiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELLENISTISKA LITTERATUREN
utg. en mängd textkritiska klassikeruppl., bl.a.
Cottas jubileumsuppl. av Goethes skrifter (41
bd, 1902—12), sekularuppl. av Schillers verk
(16 bd, 1904—05) och d. 3 av Bismarcks
”Ge-danken und Erinnerungen” (1919). A.Bd.
Helle’ner, urspr. namn på ett litet folk i
Thessalien, senare av okänd anledning
gemensam beteckning för greker i allm. Jfr Hellas.
H.Sj.
Helleni’sm, hellenistisk kultur,
sedan J. G. Droysen (”Geschichte des Hellenismus”,
1842) vanl. använda termer för att beteckna
kulturen 1 det av Alexander den store skapade
grekiska världsriket, i vilket många andra
folk, framför allt orientaliska, indrogos. H.
anses vanl. spänna över tiden från Alexander
den store till år 31 f. Kr., då grekerna genom
Alexandrias erövring förlorade sista resten av
sin självständighet, men även den följ,
romerska tiden kan gälla för hellenistisk
(”hel-lenistisk-romersk”). Den politiska och
ekonomiska tyngdpunkten överflyttades alltmer till
Orienten. Den kulturella ledningen behöllo
grekerna även i dessa ofta gamla kulturländer
(Syrien, Palestina, Babylonien, Egypten), som
dock i sin tur starkt påverkade grekernas
kultur. Liksom i språket, den för alla
gemensamma s.k. koine-grekiskan (se Grekiska
språket), märker man även på andra
kulturområden en stark uppblandning av grekiska
element med främmande. Mest gör detta sig
gällande på det religiösa området (se
Hellenistisk religion), där österländska
kulter och idéer blevo starkt populära.
Politiskt är tiden monarkiskt inställd efter
orientaliskt mönster (diadokerna, se d.o.), medan den
å andra sidan är starkt individualistiskt lagd.
Vetenskap och konst blomstra (se Grekisk
konst, sp. 818 ff.), främst vid hoven och i
huvudstäderna (Alexandrias s.k. Museum), och
bli alltmera specialiserade. Litteraturen (se
Grekiska litteraturen, sp. 803 ff.)
tynges ofta av djupsinnig lärdom. Filosofien
övertager religionens etiska och moraliska
uppgifter. N.V.
H. och kristendomen. Redan
judendomen hade under tiden efter Alexander den
store starkt helleniserats, särsk. den s.k.
”diasporan” (”förskingringen”) utanför Palestina.
Även i Palestina trängde h. in; dess fulla
seger förhindrades dock genom
mackabéerupp-roret, som konsoliderade judendomen på
traditionella grundvalar. Men under den
hero-dianska dynastien grundades en rad
blomstrande hellenistiska städer i Palestina, hovet
och aristokratien präglades av grekisk kultur.
I de breda folklagren utanför de stora städerna
levde dock judendomen obruten, delvis i
med
veten motsättning till h. Jesus tillhörde denna
arameiska judendom och röjer icke något
inflytande från grekiskt tänkesätt. I diasporan
däremot ingick judendomen intim förbindelse
med h., och när evangeliet började sprida sig
i Medelhavsländerna, gick det i den
hellenistiska judendomens banor, språkligt, litterärt
och teologiskt. Grekiskan blev den urkristna
missionens språk, hela den äldsta kristna
litteraturen är skriven på grekiska. Med språket
följde litteraturformer och åskådningar. H.
var kosmopolitisk och individualistisk och
motsvarade sålunda i viktiga avseenden
kristendomens grundtendenser. Den språkliga
utvecklingen mot ett gemensamt världsspråk
(”koine”) liksom de ledande idéernas
utveckling mot den rena humaniteten skapade
utmärkta betingelser för evangeliet i den
internationella, grekisk-romerska miljön. I sht har
stoan i sia populära form (”diatriben”) klart
utgestaltat h:s väsen och erbjudit en rad
formella och sakliga anknytningspunkter för
kristen världskultur. Trots allt är dock den
urkristna tanken i sin kärna och struktur
ogrekisk med juiiska förutsättningar. —
Närmare besläktad tycks urkristendomen vara med
det orientaliska inslaget i h. (jfr
Hellenistisk religion): tro på kosmiska
andemakter, gärna i förbindelse med himlakropparna
(astralreligion med tro på ödet, fatalism);
spekulation över Gud, världen och
världslop-pet; känsla av synd, orenhet och ofrihet,
behov av rening, frälsning, förlossning; sinne för
ekstatiska och sakramentalt-magiska
religionsformer, för fantastiska myter och legender.
Nästan på varje punkt i N.T. kunna vi
uppvisa hellenistiska paralleller, och många
forskare antaga, att den paulinska och
johan-neiska teologien och urkyrkans kult äro djupt
påverkade av dessa samtida strömningar. Ang.
detta står alltjämt skarp strid mellan forskare
i olika läger. Att vissa av h:s religiösa
stämningar och termer ha ingått i urkristendomen,
torde vara otvivelaktigt, men även sakliga
sammanhang kunna säkert påvisas, t.ex. i
Uppenbarelseboken. — Litt.: P. Wendland, ”Die
hellenistisch-römische Kultur in ihren
Be-ziehungen zum Judentum und Christentum” (2
Aufl. 1912); G. Wetter, ”Kristendomen och
hellenismen” (1923); W. Bousset, ”Die
Religion des Judentums im späthellenistischen
Zeitalter” (3 Aufl. 1926); R. Reitzenstein, ”Die
hellenistischen Mysterienreligionen” (3 Aufl.
1927); G. Rudberg, ”Hellas och N.T.” (1929);
B. Heigl, ”Antike Mysterienreligionen und
Urchristentum” (1932). A.J.F.
Hellenistiska litteraturen, se Grekiska
litteraturen, sp. 803 ff.
— 981 —
— 982 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
