Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helvete - Helvetesmaskin - Helvetia - Helvetier - Helvetiska republiken - Helvétius, Claude Adrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELVETESMASKIN
på domens allvar och stärkte därmed
intensiteten i h.-uppfattningen. Men den avsåg ej, ss.
senare ortodoxien, att tron vore ett medel,
varigenom somliga människor kunde rädda sig
undan h. och förvärva salighet, utan inskärpte
domens orygglighet över varje människa och
hennes hopplösa fångenskap i det ondas makt, från
vilken Kristi verk befriade. Luther talade om
himmel och h. ss. om levande makter, som
ägde reell betydelse i det närvarande. I nåden
har den kristne redan här på jorden himmelen
och i samvetets medvetande om skuld och Guds
dom och vrede h. Evangeliet innebar, att h.,
döden och synden, fattade ss. reella livsmakter
(till sin innebörd nära nog synonyma), bli
berövade sin makt över människan genom Guds
verk i Kristus. Dettas höjdpunkt kan Luther
säga vara Kristi nedfart till h.; denna innebär
emellertid ej för Luther, ss. tidigare, Kristi
nedstigande till dödsriket, varvid han befriat de
avlidnas andar, utan att Kristus vid döden på
korset gått in under och burit synden och
därmed också hela Guds vrede däröver; så har
Kristus bokstavligen erfarit h:s straff och
brutit dess makt, ty h. innebär Guds vredes dom.
Guds kärleks vilja till gemenskap med
människan banade sig enl. Luther så väg till att
förverkliga gemenskapen. Denna seger över
h. fortsättes i Kristi fortgående verk; genom
anden och ordet betvingar han den enskilde
människan och verkar i henne på nytt seger
över dödens och h:s makt, över all ångest
och ondska. R.Br.
Om h. i konsten se Djävul.
Helvetesmaskin, urspr. benämning på fartyg,
utrustade med bomber och sprängämnen, som
bringades kollidera med föremål,
befästningsverk o.d. för att förstöra dessa. Numera
menar man med h. ett med sprängladdning
försett förstörelseverktyg, som genom en särsk.
anordning, urverk el. dyl., kan bringas att
explodera vid en viss önskad tidpunkt. C.-A.N.
Helve’tia, äldre, latiniserad benämning på
Schweiz, efter helvetierna (se d.o.).
Helve’tier, keltisk folkstam, som enl. Tacitus
innehade trakten mellan Schwarzwald och
Rhen. I historien uppträda de helvetiska
toy-generna och tigurinerna första gången på
cimbrernas sida (107 f.Kr.). Cæsar anger som
deras område nuv. schweiziska högslätten. Det
tappra folket bebodde 12 städer och 400
öppna orter och var indelat i 4 härad (pagt). C:a
60 f.Kr. förmådde deras anförare Orgetorix
dem att utvandra till Sydgallien. Av Cæsar
hindrade att genomtåga, vände de sig till
se-quanernas område. Vid Saöne upphann
Cæsar dem, slog tigurinerna, som ännu stodo på
ö. sidan av floden, och förföljde de övriga
ända till Bibracte, där han slog även dem.
Resten tvang han att vända om hem. C:a
43 f.Kr. grundades kolonierna Noviodunum
(Nyon) och Augusta Rauracorum (Augst vid
Basel). Huvudorter voro Vindonissa
(Win-disch) och Aventicum (Avenches). Under
kejsartiden romaniserades h:s land. — Litt.: L.
Reinhardt, "”Helvetien unter den Römern”,
(1924). N.V.
Helvetiska republiken, schweizisk stat,
proklamerad 22/3 1798. Dess författning, som
om-bildade Schweiziska edsförbundet till en
helstat, indelad i prefekturer, var kopierad efter
den franska direktorialförfattningen; den
upphävdes genom mediationsakten 19/ä 1803 (se
d.o. och Schweiz, hist.). P.N-m.
Helvétius [älvesiy’s], Claude Adrien,
fransk filosof (1715—71), vann tidigt
förmögenhet som
general-förpaktare, försökte
sig som poet, kastade
sig med brinnande
litterär ärelystnad
över filosofien och
slöt sig till
upplysningsfilosofernas
krets. H. utgår från
en grovt
sensualis-tisk uppfattning av
själslivet och
behandlar i La
Roche-foucaulds, La Bruyè-
res och Condillacs fotspår en mångfald
psykologiska, etiska och pedagogiska problem. 1
själviskheten och egennyttan ser H. drivfjädern
till alla mänskliga handlingar, liksom
måttstocken vid deras bedömande. Även
medlidande och välgärningar, hjältedater och rättvisa
bottna djupast i det egna välförstådda
intresset. Fåfänga, ”upplyst högfärd”, svaghet för
andras erkännande kan tubba många att
vinnlägga sig om dygd. Till karaktären födas
visserligen alla människor lika men utvecklas
olika alltefter skilda yttre omständigheter och
uppfostran, vars betydelse av H. ofantligt
överskattas. I den offentliga lagstiftningen ser han
också det säkraste medlet att genom ett
sinnrikt avvägt system av bestraffningar och
belöningar tvinga el. locka egennyttan att tjäna
allmännyttan och därigenom varaktigt
sammanlänka enskild och allmän välfärd. —
Verket ”De 1’esprit” (1758), vari denna
nyttomo-ral på ett paradoxalt tillspetsat, litterärt ofta
glänsande, fast tillika ganska ytligt och frivolt
sätt utvecklas, blev vid sin framkomst
utskriket ss. en av de mest gudlösa skrifter, som
dittills utkommit. Det tadlades för sin
lösaktighet i metoden även av Voltaire, brändes offent
— 1015 —
— 1016 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
