Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heminredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMINREDNING
lens omvandling till rokoko. Väggdekoren
utgjordes nu ofta i borgerliga hem av listverk
kring de fältindelade väggarna el. av kinesiska
el. dem imiterande tapeter. Snart kommo
enklare papperstapeter el. sådana med tryckta
scener el. landskap, som täckte hela väggen.
Möblerna stodo mest i rader kring väggarna
efter gammalt bruk. Bord placerade
permanent framför sofforna såg man aldrig; en hel
del sy-, te-, rit-, spel- och läsbord funnos och
framflyttades vid behov; byrån utträngde
alltmer skåpet. Barockens vurm för massor av
småsaker och petigt arbetade kabinettskåp o.d.
var slut. Sparsammare förekommande
prydnader sattes på piedestaler el. byråar. Barockens
tunga brons- el. bergkristallkronor utbyttes
mot lättare av porslin el. glas. Sängarna blevo
mindre pompösa, hela h. gladare och
graciösare. Även Ludvig-XVI-stilén (se d.o.) behöll,
ehuru med helt förändrade dekorativa former,
samma karaktär. Empiren införde en stor
nyhet: det på golvets mitt placerade matbordet
samt även bordet framför soffan och med
stolgrupper omkring. Den höga chiffonjén var en
av tidens älsklingsskapelser. Färgskalan blev
tyngre med övergång från ljusare, målade till
mörka, polerade möbler. Möbeltygerna
över-gingo från 1700-talets klara el. blekare, brokiga
blomsterstoffer till metallskimrande tyger i
mättat grönt och blått, högrött och gult, allt
med stel emblem- el. rosettmönstring.
Gardinerna, förr vanl. rakt nedhängande och på sin
höjd med en utuddad lambrekäng, började nu
draperas konstrikt över stänger.
Tapetserar-konstens gyllene tid inbröt. T.o.m. väggarna
spändes med ibland veckat tyg (t.ex. Rosendal).
En våldsamt sig utbredande smak för
hel-stoppade möbler utmärkte senempiren, särsk.
1840-talet, och kulminerade under 1850-talet,
som dessutom frångick empirens enhetlighet i
färgskalan och införde en tung brokighet, som
huvudsaki. tog sig uttryck i korsstygnen, förr
sparsammare förekommande blott i kuddar,
skärmar o.d. Massor av tavlor och prydnader
brukades. Fönstren började fyllas med
allehanda krukväxter, och blombordet tilltog i
betydelse. Möbeltyperna blevo flera (etagèrer,
puffar, konsoler). På 1860-talet dämpades
färgskalan men förgrovades 1850-talets nyrokoko.
Industrialismen införde nu och under
1870-talet en mängd prydnads- och nyttoföremål i
gjutmetall (gasarmatur o.a. lampor, vaser, ställ,
småhord, ramar); i färgskalan älskade man
gråbrunt, mossgrönt, blodrött och hög- el.
mörkblått. 1870-talets möbler voro i allm. i
torftig stil men om möjligt med enhetliga stora
möblemang. 1880-talet fortsatte denna
tendens, åtm. i matsalen, som nu liksom på 1890-
talet gjordes i renässans, och införde där den
höga väggpanelen. Men i vardagsrum och
salonger infogade man mitt bland det i någon
historisk stil utförda huvudmöblemanget en
mängd heterogena ting från olika områden:
japanska solfjädrar och skärmar,
imiterade rustningar och sköldar,
makarlbuket-ter, fornnordiska draperier och norska
högsäten, konsoler, allmogeföremål, palmer och
antimakasser, allt för att uppnå den
hemtrevnad och artistiska ledighet i h., som tiden
åsyftade. Tyvärr var kvalitetskänslan ofta
svag; färgskalan åsyftade att vara djup och
varm men blev ofta grumlig, ehuru sällan rå.
1890-talets huvudstil var den tyska
renässansen; ölsejdlar, fajanskakelugnar och hjorthorn
voro vanliga. Både delta och följ decennier
ha alltför mycket skattat åt för stark
föremåls-anhopning och orolig färgverkan. Under den
na tid började från England utgå en rörelse,
som reagerade mot den mekaniska
stilupprepningen, mot industrialismens avigsidor och
den alltmer försvagade känslan för äkthet och
kvalitet inom hantverket (jfr J. R u s k i n och
W. Morris) och som satte det personliga och
materialäkta i förgrunden. En ny stil,
huvudsaki. ledd av belgaren H. van der Veide,
utvecklade sig under 1890-talets slut, ”L’art
nou-veau” (den nya stilen) el. ”Jugend”, efter den
tyska tidskr. av samma namn. — Parallellt
med och i sina strävanden jämförlig med denna
rörelse framträdde i sv. h. hemslöjden (se d.o.)
som en stark faktor. Carl Larssons
heminteriörer kommo att betyda mycket, både på gott
och ont. Som teoretisk banbrytare i Sverige
framträdde främst Ellen Key. Färgskalan
lättade, och de mörka gardinerna av ylle el.
plysch utbyttes mot ljusa hemvävda. Färgglad
kretong började småningom vinna insteg.
Inom möbelkonsten framträdde o. 1900 i den
nya jugendstilens skola banbrytande
möbelarkitekter som Ferd. Boberg, senare Carl
Westman och Ragnar Östberg, och därmed gjorde
det personliga i stil och hantverk åter sitt
inträde i sv. h. En stramare hållning med
märkbara tendenser åt klassicism kännetecknar
tiden o. 1920, med Carl Malmsten i spetsen,
medan det sista decenniet alltmer svängt över
åt funktionalism (se d.o.).
I utlandet har England alltifrån senbarocken
och det stora skedet under rokokon med T.
Chippendale och något senare med namn som
T. Sheralon, G. Hepplewhite och R. Adam
bäst och konsekventast tillvaratagit det
värdefullaste av seklernas arv inom h. Förnäm
enkelhet och rofylld hemtrevnad känneteckna
engelsk h., när den är som bäst, likaså
Amerikas, som även haft stolta traditioner att
för
— 1035 —
— 1036 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
