Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henningsson, Hilma - Henoch, Eduard - Henok - Henoks bok - Henoteism - Henotikon - Henri - Henrichsen, Johan Georg - Henrichsen, Erik - Henricia - Henricson, August - Henricus Dacus el. de Dacia - Henri-deux-stil - Henri d’or - 1. Henriette Marie (drottning av England) - 2. Henriette Anne (hertiginna av Orléans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENOCH
H. har bl.a. utg. ”Välläsningens konst” (1915, 4
uppl. 1926) och ”Rösten och talet” (1923). S.N.
Henoch [hè’nåz], E d u a r d, tysk läkare
(1829—1910), 1872—1910 prof, i pediatrik vid
Berlins univ. och föreståndare för
Charité-sjukhusets barnklinik, som tack vare H. erhöll
världsrykte. H. var framstående deskriptiv
kliniker, och hans ”Vorlesungen über
Kinder-krankheiten” (1881; flera senare uppl.) på
grundval av uteslutande egna iakttagelser ha
för många generationer äldre barnläkare
utgjort en förnämlig handledning. af K.
Henok, se H a n o k,
Henoks bok, se Hanoks bok.
Henotei’sm är en i religionshistorien
numera sällan brukad beteckning för en
religionsform, där t.ex. hos ett naturfolk bland flera
erkända gudar en utvaldes och dyrkades ss.
huvudgud. Den vedisk-indiska religionen har
även kallats h. (Max Müller). H. har ibland
ansetts vara förstadium till monoteismen, och
de modernaste religionshistoriska teorierna
om den s.k. urmonoteismen bland naturfolken
komma h. nära. Th.P.
Heno’tikon (till grek. heno’tes, enhet,
”en-hetsformel”), ett av den östromerske kejsaren
Zeno 482 utfärdat edikt i syfte att bilägga de
monofysitiska striderna (se M o n o f y s i t e r).
H. blev anledning till den första öppna
brytningen mellan patriarkerna i Konstantinopel
och Rom. H. upphävdes 519. Jfr Ortodoxa
kyrkan. S.N.
Henri [äri’], franska namnformen för Henrik.
Henrichsen, Johan Georg,
koppar-stickare och emaljmålare (1707—79), började
som kopparstickare men har särsk. gjort sig ett
namn som skicklig emaljmålare. Bland H:s
verk märkas figurscener, ss. ”Venus och
Ado-nis” (Konstakad.) och ”Amorette och Leopard”
(Nationalmuseum), landskap och porträtt,
hu-vudsakl. efter Lundberg (flera i
Nationalmuseum). H:s stil utmärker sig mer genom fri
och elegant teckning än genom förtjänstfull
kolorit. G.V.
Henrichsen, Erik, dansk politiker (1865—
1917), 1892 Overretssagförer. Urspr. radikal,
sökte H. senare flera gånger förgäves val till
Folketinget som vänsterman. Som
politisk-historisk skriftställare fick han stor betydelse,
bl.a. genom böcker om Hörup och Berg, men
särsk. genom ”Mændene fra 48” (1911) och
”Mændene fra Forfatningskampen” (1913—14),
byggda på grundliga källstudier men oftast
starkt subjektiva, i regel skrivna i en
bländande stil och alltid högst intressanta. Fl.D.
Henri’cia, sjöstjärnesläkte av fam.
Echinas-te’ridce med nätformigt ryggskelett, vars balkar
ha tätt stående små taggar och i vars
fördjup
ningar porer finnas för gälblåsorna. De 5
armarna äro trinda och långa, skivan rätt liten,
pedicellarier saknas. En blodröd till
saffrans-gul art, H. (Cribre’lla) sanguinole’nta, finnes
vid Sveriges västkust till Ven och i västligaste
Östersjön. O.C-n.
Henricson, August Theodor, lantbrukare,
riksdagsman (1839—1932). Från 1884 ägde H.
Karlslunds egendom i Skärkind. Han var en
mycket betrodd man och bekläddes med ett
stort antal kommunala uppdrag såväl i sin
närmaste hemtrakt som även inom
Östergötlands län. 1887 insattes H. i A.k., men valet
blev upphävt före riksdagens slut. Sedermera
tillhörde han A.k. 1891—1908 samt 1912—14
(led. av Särskilda utskottet vid 1892 och 1905
års riksdagar, av Rösträttsutskottet 1907,
Be-villnings- och Bankoutskotten m.fl.). H. var
en inflytelserik och uppburen riksdagsman och
intog en framskjuten ställning inom Liberala
samlingspartiet och Frisinnade
landsför-eningen. E.Ths.
Henricus Dacus el. de D a c i a, se Henrik
Harpestreng.
Henri-deux-stil [äri-dö’-], se Henrik II:s stil.
Henri d’or [äri-då’r], franskt guldmynt
präglat under Henrik II (1547—59) efter 1550.
Finvikt 3,01 gr. N.L.R.
Henriette [äriä’t]. 1) H. M a r i e, drottning
av England (1609—69), var dotter till Henrik
IV av Frankrike och
förmäldes 1625 med
Karl I av England.
Förhållandet mellan
makarna var i
början kyligt, men efter
en tid ägde ett
omslag rum,
äktenskapet blev mycket
lyckligt, och H:s
inflytande blev även i
politiska ting ganska
stort. Då hon var en
ivrig katolik, bidrog
detta att öka puritanernas misstroende mot
Karls kyrkopolitik. Under inbördeskriget
avreste H. 1642 till kontinenten för att skaffa
hjälp i folk och pengar och återvände
1643 med en betydande penningsumma.
Redan 1644 begav hon sig dock till
Frankrike, där hon stannade ända till restaurationen
och även sedan tidvis vistades. Med Karl I
hade H. 6 barn, däribland Karl II, Jakob II
och H.2). — Litt.: LA. Taylor, ”The life of
queen H.M.” (1905). P.S.
2) H. A n n e, den föregåendes dotter,
hertiginna av Orléans (1644—70). tillbragte sin
barndom i landsflykt i Frankrike, äktade 1661
— 1067 —
— 1068 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
