Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Henrik III (konung av England) - 4. Henrik IV (konung av England) - 5. Henrik V (konung av England) - 6. Henrik VI (konung av England) - 7. Henrik VII (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
Montfort 1258 gjorde sig till herrar i landet
och berövade H. all verklig makt. Efter sonen
Edvards seger över Montfort 1265 trädde H.
helt tillbaka för den förre och utövade ingen
egen regeringsverksamhet. E.Lö.
4) H. IV, konung (1367—1413), son till
John av Gaunt, dotterson till hertig Henrik
av Lancaster (se H.
9). H. ingrep i
kungahusets inre strider
1387 till förmån för
hertigen av
Glouces-ter mot Richard II,
skiftade senare parti,
deltog i Tyska
ordens krig mot
litau-erna, landsförvisades
från England 1398
efter en tvist med
hertigen av Norfolk,
höjde upprorsfanan
följ, år i samförstånd med en missnöjd
adelsfraktion och landsteg i England. Richard
II tvangs att abdikera. H. erkändes som
konung av parlamentet och blev
stamfader för huset Lancaster. H. sökte
upprätthålla en konstitutionell regeringsmetod
men hade Ett kämpa med stora svårigheter
inom landet. Upprepade uppror, stödda från
Skottland och Wales, kuvades endast med
svårighet. De farligaste voro Perciernas 1403
och Mowbrays 1405. I sin utrikespolitik
stödde H. det orléanska partiet i Frankrike. E.Lö.
5) H. V., konung (1387—1422), son till H.4)
och Mary av Bohun. H. anförtroddes under
sin ungdom styrelsen
i Wales och
företrädde redan som
kronprins andra
utrikespolitiska tendenser
än fadern. 1413
tillträdde han
regeringen, försonade
konungahusets fiender
inom landet och
riktade Englands
intressen utåt. 1415 ingrep
han i det franska
kriget i förbund med
Burgund och vann segern vid Azincourt.
Genom diplomatiska och militära framgångar
lyckades H. isolera Frankrike och göra
sig till herre i större delen av landet. 1420
äktade H. den franska prinsessan Katarina
och erkändes som fransk tronföljare. Hans
död 2 år senare hejdade hans frammarsch.
H. var en betydande regent, personligen
hängiven medeltidens ridderliga kungaideal. E.Lö.
6) H. VI, konung (1421—71), son till H.5)
och Katarina av Frankrike, hyllades vid icke
fyllda 2 års ålder
som konung av
England och Frankrike.
Under hans
omyndighet styrdes
England av en
förmyndarregering, där
växlande viljor gjorde
sig gällande. Ett
parti under ledning av
den med
konunga-släkten befryndade
familjen Beaufort
arbetade för freds-
politik i Frankrike, och till denna riktning
anslöt sig H. under sin uppväxt. Englands
sjunkande makt i Frankrike alltifrån 1430-talet
ställde regeringen inför svåra problem. Ett
mot familjen Beaufort fientligt parti under
ledning av Richard av York (se denne) kom
1450 till makten. En hos H. utbrytande sin
nessjukdom försvagade hans ställning, och
Richards äregirighet ledde till tronslriderna
mellan husen Lancaster och York. H. saknade
allt personligt inflytande och utnyttjades
ömsevis av de stridande partierna, tills han efter
nederlaget vid Tewkesbury omkom, trol. på
huset Yorks föranstaltande. E.Lö.
7) H. VII, konung, den Tudorska
dynastiens grundläggare (1457—1509), var son till
Edmund Tudor, Earl
of Richmond, och
be-fryndad med huset
Lancaster; efter
Henrik VI :s död
övergick Lancasters
tronkrav till H. Efter en
misslyckad resning
1483 landsteg H.
1485 i Wales och
vann genom segern
över Richard III vid
Bosworth s.å. den
engelska kronan.
Han tryggade sin ställning genom
giftermål med Elisabet av York, Edvard IV:s
dotter, och lyckades bevara sin tron mot ett
flertal mer el. mindre legitima tronpretenden
ter. H. var en försiktig regent, strängt
sparsam och förde en fredlig utrikespolitik; un
der hans regering lades i flera avseenden grun
den till den kommande utvecklingen i Eng
land, sedan den inre striden där av honoir
avvecklats. — Litt.: A.F. Pollard, ”The reign
of H. VII” (3 bd, 1913—14); G. Temperley,
”The life of H. VII” (1918). H.Bg
— 1071 —
— 1072 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
