Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Henrik III (tysk-romersk kejsare) - 4. Henrik IV (tysk-romersk kejsare) - 5. Henrik V (tysk-romersk kejsare) - 6. Henrik VI (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
under följ. år. I början av 1050-talet
skakades H:s välde av stora uppror i de västliga
och östliga vasallområdena. Ungern gick
förlorat, och rebellerna vunno ständigt större
an-hang. H. samlade sina resurser och stod
inför ett krigiskt avgörande, då han avled
1056. E.Lö.
4) H. IV, den föregåendes son, tysk-romersk
kejsare (1050—1106). Vid faderns död 1056
övertog H:s mor, kejsarinnan Agnes,
förmyn-derskapet och riksregeringen. Under den nu
följ, perioden hunno de decentraliserande
makterna inom riket att växa sig starka och
sinsemellan söka kontakt. De tyska
stamhertigarna frigjorde sig från riksregeringens
inflytande, patarenesrörelsen spred sig i
Lombar-diet, och i Rom fick den kyrkliga
reformrörelsen överhand. Tidigt erhöll H. personlig
känning av det politiska upplösningstillståndet,
då han 1062 bortrövades av ärkebiskop Anno
i Köln och därefter uppfostrades under
läns-furstarnas överinseende. Stödd av ärkebiskop
Adalbert av Bremen, lyckades H. för en tid
hävda sin självständighet, men först 1069
började han på allvar sin kamp mot de stora
vasallerna. 1073—75 rasade ett stort uppror
i Sachsen, som H. med möda betvang. —
Genom sin ungdoms erfarenheter hade H.
utvecklats till en självständig och lidelsefull
förkämpe för den tysk-romerska kejsarmakten.
Det föll på hans lott att möta den växande
påvemaktens angrepp, lett av Gregorius VII
(se denne). H. öppnade kampen efter
principiellt klara linjer, men han överskattade sin
makt inom Tyskland. Uppror utbröt, och
mot-konungar uppställdes mot H. på samma sätt,
Henrik IV. Illustration efter kejsarens sigill i en
krönika av Ekkehard av Aura, från omkr. 1113.
som denne understödde rivaler till de
fientliga påvarna. Efter den bekanta
botgörarfär-den till Canossa 1077, de därpå följ, segrarna
över Gregorius samt motkonungarnas på
varandra timade dödsfall föreföll H. ha övertaget
i striden. Hans förhoppningar gäckades, då
splittring inträdde inom hans egen familj och
hans söner trädde i spetsen för upprorspartiet.
Det gregorianska påvedömet steg genom det
första korståget i makt och prestige, medan
H. fortsatte sin ojämna kamp. Han dog 1106,
bedömd på vitt skilda sätt efter olika
partisynpunkter. — Litt.: W.v. Giesebrecht,
”Ge-schichte der deutschen Kaiserzeit”, 3 (5 Aufl.
1890); G. Meyer v. Knonau, ”Jahrbücher des
deutschen Reiches unter Heinrich IV. und
Heinrich V.”, 1—5 (1890—1904); A. Dammann,
”Der Sieg Heinrichs IV. in Kanossa” (2 bd,
1907—09). E.Lö.
5) H. V, den föregåendes son, tysk-romersk
kejsare (1081—1125). Vid faderns frånfälle
stod H. som anförare
för det upproriska
och påvevänliga
partiet inom landet.
Situationen var
gynnsam, och H. syntes
stå inför möjligheten
till en fördelaktig
uppgörelse i
påvestriden. Det visade sig
emellertid, att
principkonflikten kvarstod oförändrad och
att H. var ställd
in
för uppgiften att liksom fadern försvara
den världsliga monarkiens rättigheter. Krig
i Polen och Böhmen uppsköt under flera
år avgörandet. 1110 drog H. till Rom, fick
påven Paschalis II att erkänna hans
investi-turrätt och kröntes 1111 till kejsare. En
upp-rorsrorelse i Rhenländerna, som sökte stöd hos
påven och till vilken Sachsens prelater
anslöto sig, tillfogade 1115 H. nederlag.
Inves-titurstriden slöts 1123 i kompromissens tecken
genom konkordatet i Worms. E.Lö.
6) H. VI, tysk-romersk kejsare (1165—
97), son till Fredrik I Barbarossa. H.
valdes 1169 till tysk konung och ingick 1196
giftermål med Konstanza av Sicilien, varvid
hohenstaufernas dynastiska projekt
förverkligades att genom arvsrätt komma i besittning
av det normandiska konungariket och
därigenom behärska hela Italien. Samtidigt lät
Fredrik I kröna H. till konung av Italien och
utnämnde honom till kejsare. Från 1189
regerade H. i Tyskland under faderns
korstågs-färd. Uppror gjordes av welferna, med vilka
— 1085 —
— 1086 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
