Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Henrik Lejonet (hertig av Sachsen) - 1. Henrik den svarte (greve av Schwerin) - 1. Henrik (Heinrich) I (Fågelfängaren, konung av Tyska riket) - 2. Henrik II (tysk-romersk kejsare) - 3. Henrik III (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
underkasta sig och gå i landsflykt. Han
behöll av sina land blott Braunschweig och
Lü-neburg. Återvänd till Tyskland 1189, deltog
H. i welfernas upprepade revolter mot
Henrik VI men tvangs 1193 åter att underkasta
sig. Freden varade till H:s död 1195. — Litt*
H. Simonsfeld, ”Jahrbücher des deutschen
Reiches unter Friedrich L”, 1 (1908); M.
Phi-lippson, ”Heinrich der Löwe” (2 Aufl. 1918);
K. Hampe, ”Deutsche Kaisergeschichte in
der Zeit der Salier und Staufer” (6 Aufl.
1929). E.Lö.
S c h w e r i n. 1) H. den svarte, greve
(d. 1228), låg efter 1208 i fiendskap med
Valdemar Sejr, som han dock 1214 hyllade ss. herre.
En arvstvist mellan Valdemar och H.
underblåste emellertid den gamla fiendskapen,
och H. överföll 1223 Valdemar och dennes son
Valdemar den unge på Lejö samt
tillfångatog dem och förde dem till sin borg
Dannen-berg, senare till Schwerin. H. besegrade vid
Möln den danska här, som under Albert av
Orlamünde drog ut för att befria kungarna,
och lösgav dem 1226 mot hårda villkor. 1228
tog H. livlig del i slaget vid Bornhöved. B.
Tyska riket. 1) H. (ty. Heinrich) I,
konung (o. 876—936), kallad
Fågelfänga-r e n, var son till hertig Otto i Sachsen.
H. ärvde tidigt faderns ledande ställning bland
saxarna, bekämpade konung Konrad I och
blev efter dennes död vald till tysk konung
919. Under hårda strider lyckades H.
stabilisera det tyska riket och kasta tillbaka de på
trängande grannfolken ungrare och danskar.
H. förvärvade betydande gränsland: i ö.
Bran-denburg, i v. Lothringen; i n. framflyttades
rikets gräns till Slien, varjämte ett starkt tyskt
inflytande gjorde sig gällande i Danmark. H.
ordnade den inre förvaltningen och frigjorde
konungamakten från kyrkligt inflytande. —
Litt.: G. Waitz, ”Jahrbücher des deutschen
Reiches unter König Heinrich I.” (3 Aufl. 1885);
J.F. Böhmer & E.v. Ottenthal, ”Regesta
im-perii”, 2 (1894). E Lö.
2) H. II, tysk-romersk kejsare (973—1024),
sonsons son till H.l), son till hertig Henrik
II av Bayern och Gisela av Burgund. H:s
ungdom påverkades starkt av faderns strider
med den äldre, kungliga ättegrenen. Han fann
en fristad hos andliga myndigheter och
uppfostrades under kyrkligt inflytande. Efter
kejsar Otto IH:s död 1002 stod H. i börd tronen
närmast. Sedan H. kuvat de rivaliserande
tron-krävarna inom riket, var hans kungliga
myndighet befästad. Hans regering karakteriseras
av lugnt och målmedvetet arbete för att
upprätthålla den försvagade konungamakten.
Gentemot Boleslav av Polen måste H. giva vika
och bekräfta landavträdelser, i Italien åter
lyckades han åtm. delvis hävda sin ställning. I
det inre visade sig H. kyrkovänlig, samtidigt
som han politiskt utnyttjade hierarkien i
konungamaktens intresse. E.Lö
3) H. III, tysk-romersk kejsare (1017—56).
Son till kejsar Konrad II inhämtade H. redan
tidigt politisk erfarenhet. Som barn hyllades
han till faderns efterträdare, följde därefter
Konrad till Rom och bevittnade
kejsarkrö-ningen 1027. H. erhöll en omsorgsfull
uppfostran under andlig ledning. Han deltog i
faderns burgundiska fälttåg 1032—33 och
kuvade själv ett bömiskt uppror. 1038
upphöjdes H. till konung av Burgund; 1039
tillföll honom det tyska riket genom faderns död
Henrik lll:s sigill som kejsare.
H:s första regeringstid medförde glänsande
yttre framgångar. Hertig Bfetislav av
Böh-men besegrades och tvangs till länshyllning,
och i Polen regerade kung Kasimir som tysk
vasall. Ungern betvangs genom flera fälttåg;
1045 erhöll H:s skyddsiing, konung Peter,
riket som län under den tyske konungen.
Upproriska stormän inom det egna landet
kuvades. H. grundade i likhet med sina
företrädare sin inre makt på samförstånd med
kyrkan. Han hävdade omsorgsfullt sin
suveränitet över kyrkolänen och ställde sig i spetsen
för kampen mot simonien. Denna strävan
kom även H. att ingripa i påvetillsältningarna
Under hans skydd gjorde den kluniacensiska
reformandan sitt insteg inom kurian och
befordrades med personligt intresse av H. i hans
länder. 1046 kröntes H. till kejsare i Roms
Peterskyrka. Italiens förhållanden reglerades
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
