Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herakles - Herakles’ stoder - Heraklider - Heraklit(us) - Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERALDIK
välförtjänta lön. Kraftkarl i allt vad han
företar, saknar H. ej heller folkligt burleska drag,
påminnande om Tor i nordisk gudasaga. H.
ägde en utbredd kult dels ss. gud, dels ss. heros,
dyrkad ss. segervinnare (k all i’nikos),
olycksav-värjare (alexi’kakos) samt (i senare tid) ss.
idrottens beskyddare. En legend låter honom
t.o.m. instifta de olympiska spelen. I konsten
är H., särsk. i äldre tid, en favoritgestalt,
framställd ss. den starke mannen med allt väldigare
(”herkulisk”) kroppsbyggnad, korthårig,
ömsom skäggig, ömsom skägglös, med båge,
klubba och lejonhud till attribut. Bland statuariska
bilder är den s.k. Farnesiske H. (se d.o.)
berömdast. — I Rom, där H. bl.a. även dyrkades
ss. handelns beskyddare, hade hans tidigt
införda kult sedan 399 f.Kr. ett centrum i det åt
honom helgade altaret (ara ma’xima) på
Forum boarium. — Litt.: U. v.
Wilamowitz-Möl-lendorff, inledning till Euripides’ ”H.” (2 Aufl.
1895); P. Friedländer, ”H.” (i ”Philologische
Untersuchungen”, 19, 1907); B. Schweizer ”H.”
(1922); C. Robert, ”Die griechische
Helden-sage”, 2 (1921); M. P:n Nilsson, ”H.” (i
”Nordisk tidskr.”, 1923), ”The Mycenæan origin of
Greek mythology” (1932). H.Sj.
Herakles’ stöder, antik benämning på de
båda klippor (Calpe och Abila), mellan vilka
Gibraltar sund flyter, enl. myten resta av He
rakles till minne av dennes färd till sagoön
Erytheia, varifrån han bortförde jätten
Geryo-neus’ boskap. H.Sj.
Herakli’der, ättlingar av Herakles, i sht hans
son Hyllos’ avkomlingar i 3:e led, Temenos,
Kresfontes och Aristodemos, som i spetsen för
dorerna (se d.o.) invandrade på Peloponnesos
och bemäktigade sig de viktigaste delarna av
landet. Efter Aristodemos’ sonsöner
benämndes de 2 spartanska kungahusen agiader och
eurypontider. Den på gränsen mellan saga
och historia liggande traditionen om H:s tåg
(el. återvändande) till Peloponnesos grundar
dorernas rätt till halvön på Herakles’
arvsanspråk, ett typiskt exempel på mytbildning med
politiskt syfte. H.Sj.
Herakli’t(us), se Herakleitos.
Heraldi’k (till mlat. heraTdus, härold, se d.
o.), läran om vapen, varmed menas ett efter
vissa regler sammansatt märke, som föres av
viss person, släkt el. samhälle. H. hör till de
historiska hjälpvetenskaperna och har ständigt
varit en viktig källa för den historiska och
genealogiska forskningen. — Symboliken har
sedan urminnes tider spelat en stor roll i
människans liv. Redan i avlägsen forntid finnas
belägg för att konungen ss. folkets representant
upptager gudomlighetens el. annan helig
symbol som sitt märke, och detta blir sedan
be
sittnings- el. statsmärke. Så förde Alexander
den store en örn, och faraonerna i Egypten
förde den heliga lotusblomman, som blev
märket för rikets nordliga del. Verkliga statsvapen,
ss. Atens uggla och Venedigs bevingade lejon
m.fl., funnos i mängd i forntiden. Den
systematiska h. är emellertid urspr. blott
kunskapen om märkena på hjälm och sköld, varav
sedan det teoretiska fack bildats, som fastställer
lagarna för dessa märken. Utsmyckandet av
stridsskölden går tillbaka till forntiden.
Heraldiskt betydelsefull blir skölden dock först,
när av de personliga märkena ärftliga
släktmärken uppstå. Dylika funnos redan i Atens
storhetstid, men dessas emblematiska bruk har
aldrig här förekommit i så stor utsträckning
som senare i Västeuropa, och en direkt
förbindelse finnes icke. I Rom, där arma picta (lat.,
målade vapen) på sköldarna ofta omtalas, voro
dessa sköldmärken blott legionsmärken.
Va-penliknande märken funnos i Orienten av hög
ålder, men arabernas motvilja för bildkonst
förhindrade ett vidsträcktare bruk av
vapenbilder i skölden, och dessa ersattes med
inskrifter. Firdausi besjunger sina hjältars vapen,
som hos perserna synas varit ärftliga. På
1000-talet förekomma dylika vapen i Syrien och
övergå härifrån till mamlukerna i Egypten,
vilkas personliga vapen brukades i stor
utsträckning på dräkter, bostäder, lösören m.m.
Västerns h. lyfter sig dock över alla.
Fan-och hjälm-h. är här långt äldre än sköldens.
Bayeuxtapeten visar ännu icke sköldemärken,
men väl korsfanan. Huset Plantagenets namn
lär ha uppstått av den riskvist, som Fulco av
Anjou bar på hjälmen. Riddartidens heraldiska
vapenskick anses ha uppkommit i Medelhavs
länderna under korstågen, helt visst under
påverkan från Orienten, och ha utbrett sig till
Frankrike för att här och i Tyskland utveckla
sin största prakt. 1100-talets mitt anses som den
systematiska h:s uppkomsttid. Traditioner från
bomärken ha under påverkan av märken från
östern el. Södern av mera realistisk art i
förening bildat det heraldiska
gemensamhetsbru-ket, som sedan fullföljts i sköldemärkena och
slutl. i sigillet blivit enarådande och ärftligt.
Med märkets övergång till ärftligt vapen, som
sigillet nu visar, inledes den västeuropeiska h.,
som enastående genomförd i varje punkt med
sitt fulländat konstnärliga utnyttjande av varje
motiv är ett mästerverk av oförlikneligt värde.
Denna h:s historia har tre perioder, en
utvecklingstid, en blomningstid, som kulminerar
under 1300-talet, och en förfallsperiod, som
inledes under renässansen och fortsättes under
barocktiden och rokokotiden, under vilken genom
förstörande tillsättningar till de gamla vapnen
— 1105 —
— 1106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
