Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERALDIK
smak och karaktär förringas. Under sin
blomstringstid är h. i huvudsak lika över hela
Europa; först under förfallotiden framträda
nationella olikheter. Dock spåras tidigt en västlig
grupp, bildad av Frankrike med Spanien,
Nederländerna och England, och en östlig grupp,
bildad av Tyskland med Skandinavien, Böhmen
och Ungern; övergången bilda Rhenländerna
och Schweiz, liksom Italien står mera
självständigt och Polen med sin på runor och
bomärken byggda h. intager en särställning.
Den heraldiska vetenskapen indelas i t e
o-retisk h., vapenkunskap, som
behandlar vapenväsendets uppkomst, systematisering,
utveckling och tillbakagång, och praktisk
h., v a p e n k o n s t, som behandlar de
heraldiska reglernas tillämpning vid heraldiska
bildframställningar.
Vapnet el. sköldemärket var dess bärares
igenkänningstecken. På 1200-talet började
högadeln och furstarna mera allmänt att använda
vapen för sina besittningar. Besittning
s-vapnet blev då vanl. furstens släktvapen.
Urspr. innehöll skölden blott ett märke, men
genom vapnets ärftlighet uppkom bruket att i
samma sköld förena 2 el. flera vapen; så
upp-kommo vapnen med flera fält. Vid förening
av 2 vapen står alltid fädernevapnet heraldiskt
till h. (se nedan); två så förenade vapen
benämnas alliansvapen. Tornerspelen
utvecklade vapenväsendet i hög grad, och så
länge den med vapen smyckade skölden och
hjälmen utgjorde del av strids- el.
tornerrust-ningen, kunde h. betraktas som levande.
Härolder el. vapenkonungar voro framstående
ämbetsmän, som hade att tillse, att h:s lagar
efterkommos Dessa hade även domsrätt i
vapentvister. De av härolderna samlade
lagarna och den av dem utbildade terminologien
utgöra ännu h:s grundval.
Ett heraldiskt vapens huvudbeståndsdelar
äro skölden och hjälmen. Skölden med
sitt märke är vapnets förnämsta beståndsdel.
Det äldsta i Sverige påvisbara sköldemärket är
Sigtrygg Bengtssons sigill av 1219, som visar en
lilja mellan två hjorthorn. Sköldens h. och v.
sida angives i förhållande till personen, som
tänkes bära den framför bröstet. Heraldiskt
h. blir alltså den del, som täcker högra, och
v. den, som täcker bärarens v. sida, el. m.a.o.
motsatta som för åskådaren. Sköldformerna
växla under tidernas lopp men ha i huvudsak
utgått från tvenne verkliga stridssköldar, näml.
1100 talets normandiska sköld och den i slutet
av 1300-talet uppträdande tarsen (jfr Sköld).
Ur den normandiska skölden, som urspr. är
långsträckt mandelformig, utvecklas den
upptill rätlinjiga, tresidiga sköld, som behåller sig
Kluven sköld med t.h. lejon, t.v. skölden delad
med skuror. Sköldliållare två svanor, över
skölden hjälm med hjälmprydnad, ett lejon.
Ritat av Jost Amman, 1500-talet.
nästan oförändrad under h:s kulminationstid;
den övergår sedan i den även i modern tid
allmänt brukliga sköldtypen med parallella
sidor, nedtill sammanlöpande i spets el.
halvcirkel. Särsk. i Tyskland blir dock under
1400-talet tarsen nästan enarådande och stiliseras
i en mängd olika former. Sköldens yta kallas
fält och kan genom regelmässigt dragna
linjer, skuror, delas i mindre fält. En mindre
sköld i en störres mitt kallas hjärtsköld.
— Sköldemärkenas framställningssätt var i
stort sett underkastat de olika konststilarnas
inflytande; därjämte uppkommer i
framställningssättet för heraldiska figurer den s.k. h
e-raldiska stilen: bilden framställes vanl.
i silhuett mot sköldens ytan och utan något
perspektiv, det mest karakteristiska hos bilden
framställes onaturligt stort och kraftigt.
Sköldemärkena indelas i häroldsbilder och
allmänna bilder. De förra bildades
endast genom sköldens delning medelst skuror
samt förekomma i en mängd olika variationer.
Är skölden skuren i två lika delar horisontellt,
kallas den delad, vertikalt kluven, både
delad och kluven, fyrdelt el. kvadrerad,
snett skuren från h. övre till nedre v. hörnet
styckad (jfr Bjälke, Balk, Gironerat
fält, K avel, Rutat fält, Sköldhuvud,
Spets, Sporre, Stolpe, Stråle). De
allmänna bilderna kunna vara naturliga, ss. lejon,
örnar, träd m.m., konstgjorda, ss. borgar,
murar, kors etc., och fantasiföremål, ss. änglar,
drakar, troll, m.m.
Hjälmen med sin hjälmprydnad är
vapnets andra huvudbeståndsdel. Hjälmen på
skölden uppträder något senare och är i Sverige
påvisbar först i ett Birger Jarls sigill av 1254.
Under medeltiden sitter den vanl. på den på
skrå ställda skölden, ss. den upphängdes av
krigaren själv. De i h. använda hjälmtyperna
— 1107 —
— 1108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
