Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herbart, Johann Friedrich - Herberstein, Siegmund von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERBERSTEIN
ningarna sträva att införliva, assimilera den
med sig. Denna införlivningsprocess sker desto
lättare, i den mån som beröringspunkterna
mellan äldre och nyare föreställningssinnehåll
äro rikhaltigare och mera likartade. Den
betecknas av H. med det först av Leibniz i
psykologien införda ordet apperception (se d.o.).
Ej minst inom H:s pedagogik har detta begrepp
fått en vittgående betydelse, då ju varje
kun-skapsförvärv innebär en apperceptionsakt från
lärjungens sida. — Redan tidigt väcktes ock
H:s intresse för pedagogiska uppgifter, dels i
samband med praktisk informatorsverksamhet
hos en schweizisk patricierfamilj, dels genom
hans under vistelsen i Schweiz inledda
bekantskap med Pestalozzi, som både genom sin
praktiska gärning och genom sin förf.-verksamhet
fått stor betydelse för H. Som pedagogisk
skriftställare torde H. dock än mera ha
påverkats av A. H. Niemeyer, vars ”Grundsätze
der Erziehung und des Unterrichts” vid
1800-talets början intog en ledande ställning inom
den teoretiska pedagogiken och bl.a. även i
Sverige, framförallt genom Lundaprofessorn
Fremling, blev grundläggande för
undervisningen i detta ämne. Bland H:s pedagogiska
skrifter märkas särsk. ”Allgemeine
Pädago-gik aus dem Zweck der Erziehung abgeleitet”
(1806) och ”Umriss pädagogischer Vorlesungen”
(1835; sv. övers. 1917). Pedagogiken som
vetenskap vilar, säger H., å ena sidan på den
praktiska filosofien, å andra sidan
på psykologien. Den förra, av H. bl.a.
utformad i verket ”Allgemeine praktische
Phi-losophie” (1808), har att angiva
uppfostrings-lärans mål, den senare vägen och medlen
därför samt de hinder, varmed uppfostran ev. har
att kämpa. Av den praktiska filosofiens
discipliner är det särsk. etiken, som kommer i
betraktande för pedagogiken. Uppfostringens
syftemål kan enl. H. över huvud karakteriseras
som sedlig karaktärsdaning. Men de medel,
varigenom detta syfte förverkligas, ställa sig
olika, alltefter de epoker i de ungas liv, vartill
uppfostringsverksamheten närmast hänför sig.
Under de år, då barnet ännu icke börjat bli
tillgängligt för karaktärsdaning på
undervisningens och den därav betingade övertygelsens
väg, har man närmast att taga sikte på vad
den omedelbara situationen i barnets liv då
fordrar, näml, att böja barnets egenvilja och
lära det lydnad. Men även den eg.
undervisningen är till sin syftning dock av etisk
innebörd, sedlig karaktärsdaning. Detta mål
tillgodoser undervisningen genom utveckling av
mångsidighet i lärjungens intressen i förening
med största möjliga jämvikt dem emellan, så
att det ena intresset ej utvecklas på det andras
bekostnad. Mångsidigheten tillgodoses genom
vad H. kallar fördjupning, vilket
undervisningsmoment dels kräver vad H. kallar klarhet,
ett analytiskt klargörande av
undervisningsinnehållets enskildheter, dels association,
syntetisk förknippning mellan föreställningarna
inbördes och med äldre föreställningsinnehåll.
Det harmoniska, mångläseri och splittring
motverkande jämviktsförhållandet i
föreställnings-sammanhanget, samlingen däri, betecknas av
H. som besinning. Detta didaktiska moment
kräver dels system, d.v.s. inordning av ett
kun-skapsförvärv i ett större sammanhang i
lärjungens medvetande, dels vad H. kallar metod,
d.v.s. att lärjungen vägledes att självständigt
tillämpa ett visst kunskapsförvärv. Dessa fyra
begrepp, klarhet, association, system och
metod, ha av H:s anhängare Tuiskon Ziller (se
denne) på ett, som det synes, för H:s egna
avsikter främmande sätt gjorts till ett slags
universalschema för undervisningsmetodiken (de
s.k. Herbart-Zillerska formalstadierna). Vid
sidan av Ziller företrädes den herbartska skolan
inom pedagogiken av bl.a. tyskarna K. V. Stoy
och L. Strümpell samt av W. Rein, våra
dagars främste målsman för systematisk
pedagogik, av österrikaren O. Willmann m.fl.
Inom tyskt kulturområde har H:s pedagogik
intagit en ledarställning, varmed ingen annan
pedagogisk doktrin under 1800-talet är
jämförlig. Även i Sverige samt än mer i Finland ha
H:s uppfostringsteorier satt djupa spår. Trots
sin grundliga matematiska skolning och sitt
därmed sammanhängande intresse för exakt
naturvetenskap bevarade H. städse en djup
blick för de humanistiska bildningsintressena.
Särsk. var han mån om att giva det grekiska
språket och litteraturstudiet en starkt
framskjuten plats på den lärda skolans schema. —
H:s ”Sämmtliche Werke” utgåvos av bl.a. G.
Hartenstein (12 bd, 1850—52) och O. Flügel (15
bd, 1887—1909); hans ”Pädagogische Schriften”
av O. Willmann (2 bd, 1874—75; 2 Aufl. 1880).
— Litt.: W. Kinkel, ”H., sein Leben und seine
Philosophie” (1903); O. Flügel, ”H:s Lehren
und Leben” (1907; 2 Aufl. 1912); Th. Ziehen,
”Das Verhältnis der H:schen Psychologie zur
physiologisch-experimentellen Psychologie”
(1900; 2 Aufl. 1911); A. Herrlin, ”Sambandet
mellan H:s psykologi och pedagogik” (i
”Skrifter tillägnade P. G. Eklund”, 1911). A.H.
He’rberstein [-Jtaln], Siegmund von,
friherre, österrikisk diplomat (1486—1566), känd
framförallt för den skildring av sina resor till
Ryssland 1516—18 och 1526—27, som han
lämnat i ”Rerum moscovitarum commentarii”
(1549, senaste tyska övers, i ”Der Weltkreis”,
1, 1926), en av de viktigaste källskrifterna i
— 1113 —
— 1114 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
