Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herdaminne - Herdarnas tillbedjan - Herdedikt - Herdedrama - Herdefolk - Herden, Den gode - Herden - Herder, Johann Gottfried von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERDER
1892); Västerås stift: J.F. Muncktell (3 bd,
1843—46) och P.A. Ljungberg (2 bd, 1880—81);
Växjö stift: C.O. Arcadius, J.A. Franzén &
E A. Zetterquist, forts, av G. Virdestam (1921
ff.). Till h. kunna ock räknas de
minnesteckningar över avlidna prästmän, som utgivas vid
stiftens prästmöten. — Likartade arbeten äro
i Danmark: G.V. Wiberg, ”Dansk
Præste-historie” (3 bd, 1870—71, reg. 1873, suppl.
1879). forts, av S. Elvins (1885—87), Th.
Hauch-Fausböll och M. Grohshennig (1912—28;
Finland: O. 1. Colliander (för hela Finland fr.o.m.
1700 talet i ”Finska kyrkohistoriska samfundets
handlingar”, 8 (1910—18), för odelade finska
biskopsstiftet av K.G. Leinberg (1895), för
Viborg och Borgå stift av M. Akiander (2 bd, 1868
—69), för Åbo stift av C.H. Strandberg (2 bd,
1832—34) och K.G. Leinberg (1903); Norge:
A.C. Bang, ”Den norske Kirkes Geisllighed
1536—1600” (1897), för Bergens stift: J. F.
Lampo (2 bd, 1888—96), för Chrisliansands
stift: A. Faye (1867) och D. S. Thrap (1700-talet,
1899), för Trondhjems stift av L. Daae (1863).
— Jfr Ecklesiastikmatrikel och
Stifts matrikel. W.N.
Herdarnas tillbedjan är i den kristna konsten
en framställning av julnatten med herdarna
knäböjande inför det nyfödda Jesusbarnet. Den
förekommer särdeles ofta både i skulptur och
måleri ända från den äldre medeltiden. Under
den senare medeltiden blev den mera realistisk
(se bild vid Goes). Under 1500 talet blev den
en av de mest omtyckta religiösa scenerna,
varpå t.ex. Dürers konst ger utmärkta prov. E.W.
Herdedikt. Med h. i allmän bemärkelse
förstås en litteratur, som skildrar en idealiserad
och obestämd herdemiljö. De handlande
personerna, herdar och herdinnor med vissa
stående namn (t.ex. Amaryllis, Daphnis, Silvio,
Tircis, Celadon, Corydon) sakna individuella
drag, och lika luftigt obestämt är det lyckliga
landskap, ”Arkadien”, i vilket de bruka
uppträda. Motivkretsen har utnyttjats både för
lyrisk, episk (se H e r d e r o m a n) och
dramatisk (se H e r d e d r a m a) diktning. I inskränkt
bemärkelse är benämningen h. reserverad för
en kortare versifierad framställning. Denna
genre fick sin form genom Theokritos’ (se d.o.)
idyller, vilka efterbildades av Vergilius i hans
ekloger (se d.o.); dessa i sin tur voro
mönster-givande för renässansen, då konstarten flitigt
odlades. 1700-talets natursvärmeri återgav
genren ett visst realitetsvärde, och den upplevde då
en sista, blek efterblomstring. — Litt.: E.
Car-rara, "La poesia pastorale (1909); H. Cysarz,
”Deutsche Barockdichtung (1924). G.A-m.
Herdedrama, en scenisk, i regel operamässig
framställning av det litterära herdelivet (se
Uppslagsbok. XII. _ 1121 _
36
Herdedikt). Konstarten stammar från den
italienska renässansen; de mönstergivande
verken äro Tassos ”Aminta” (1572) och Guarinis
”11 pastor fido” (1590, sv. övers. 1750).
Genren åtnjöt länge en viss popularitet ss.
diver-tissement. I Sverige ha ”herdaspel” författats
av O. Dalin och A. M. Sahlstedt. — Litt.: J.
Marsan, ”La pastorale dramatique en France”
(1905, med bibliografi). G.A-m.
Herdefolk. Att ett folk huvudsaki. ägnar sig
åt herdeliv beror på lokala förhållanden, och
den äldre åsikten, att boskapsskötsel skulle
utgöra ett förstadium till åkerbruket, är
längesedan övergiven. Åtskilliga folk ha övergått
från åkerbruk till herdeliv, andra från jägarliv
till hållande av hjordar. Allt efter
naturförhållandena och andra omständigheter hållas
olika djur, renar, jakar, kameler, hästar,
nötboskap, åsnor, får och getter, vilka hållas för
köttets, ullens, hudarnas el. mjölkens skull.
Som lastdjur el. riddjur nylijas ålm. hos vissa
folk alla nu nämnda större djur. De större
husdjuren skötas så gott som alltid av
männen, de mindre ofta av kvinnorna. En stor
del av h. äro hel- eller halvnomadiska. Jfr
Boskapsskötsel, Nomader och
Halvnomader. G.B-r.
Herden, Den gode, med ett får el. ett
lamm, åt vilket han ägnar sin omsorg, är en
symbol för Kristus och församlingen.
Typo-logiskl går framställningen tillbaka till
förkris-ten konst: en man med ett offerdjur är en
gammalorientalisk framställning, som även
uppträder i arkaisk grekisk konst
(”Kalvbäraren” i Akropolismuseet, Aten), och något
senare har Kalamis utfört en bild av Hermes,
som bär en gumse (en sådan bild av ”Hermes
Krioforos” i Barroccosaml. i Rom). I
gammal-kristen konst upptogs denna framställning med
h. i ungdomlig idealgestalt, både i
katakombmålningar och i friskulptur (det vackraste ex.
i Lateranmuseet i Rom). I mosaikmålningar
förekommer den gode h. omgiven av
fårahjorden. I protestantisk konst är den gode h.
återupptagen, särsk. i måleri, med sceneriet
växlande (ett lamm, en fårahjord o.s.v.); J.
Skovgaard har skapat en av de yppersta av
dessa framställningar. E.W.
Herden, skrift av Hermas (se denne).
Herder, Johann Gottfried von, tysk
förf. (1744—1803), en av den tyska romantikens
mest betydelsefulla förgrundsgestalter. H. var
f. i Mohrungen (Ost-Preussen), son till en
fattig klockare, kom 1762 till univ. i Königsberg,
där han studerade teologi, och kom där i
beröring med Kant och Hamann. Den förre
riktade bl.a. hans uppmärksamhet på Rousseau,
den senare på Youngs berömda skrift om skal-
—- 1122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
