Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herder, Johann Gottfried von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERDER
J. G. Herder. Stick av K. H. Pfeiffer efter
målning av F. J. F. A. Tischbein.
deoriginaliteten samt på bibeln, Homeros och
Shakespeare. 1764 fick H. plats som skollärare
och pastorsadjunkt i Riga, 1769 tog han avsked
och reste, närmast i pedagogiskt syfte, till
Paris. Redan uppmärksammad genom sina
skrifter, fick han följa en ung prins av
Hol-slein-Eutin på en bildningsresa, som han dock
avbröt i Slrassburg. Dessförinnan hade han i
Darmstadl träffat Caroline Flachsland, som
han 1773 äktade och vars inflytande över
honom icke var alldeles fördelaktigt. I
Strass-burg vistades H. 1770—71 och träffade här
Goethe. De båda unga männens möte kan
betraktas som romantikens genombrott i
Tyskland. H. blev 1771 konsistorialråd hos greven
av Lippe i Bückenburg och kallades genom
Goethe 1776 till superintendent i Weimar, där
han stannade till sin död. H:s sista tid
förbittrades av sjukdom och av känslan att vara
förbigången och misskänd. Även vänskapen
med Goethe svalnade efter dennes italienska
resa. — Redan under Rigatiden synes H. ha
huvuddragen klara av den åskådning, som
skulle göra hans insats så utomordentligt
fruktbar för den kommande utvecklingen. I sin
första tr. skrift, ”Fragmente über die neuere
deutsche Literatur” (1767), ivrar han för en
nationell tysk diktning, och i ”Kritische
Wäl-der” (1769) och ”Auch eine Philosophie der
Geschichte zur Bildung der Menschheit” (1774)
angriper han den tomma upplysningen och går
som kritiker förbi Lessing. Syntesen, den
genetiska uppfattningen, dominerar hans
tänkande och kommer honom att betrakta alltet som
en organisk skapelse: därmed skänker han
romantiken ett av dess betydelsefullaste
grundbegrepp. H. är först och främst lärjunge till
Rousseau. Från denne har han sitt levande
intresse för det ursprungliga och naturenliga.
För H:s vetenskapliga och historiska insats
är likväl en annan föregångare ännu viktigare:
Montesquieu. Dennes uppslag, att klimat och
miljö inverkat på folknaturell, lagar och
samfundsliv, upptager och utför H. på kulturens
alla områden. H. vill undersöka kulturens
och främst diktens beroende av natur och
folklynne; hans folkpsykologiska intresse driver
honom att söka de äldsta, mest karakteristiska
dokumenten, vari han kan studera själen och
andan hos de primitiva folken. H. kombinerar
sålunda Rousseau och Montesquieu, historien
och den religiöst färgade tanken om
människan i hennes naturliga renhet. I detta ligger
H:s betydelsefullaste gärning, ty därmed har
han utdanat romantikens människobegrepp.
Exempel för H:s teorier blevo först de dikter,
som Hamann visat honom på, och kanske
främst ”Ossian”. H. kommer därigenom även
att förmedla och fullborda den nya romantiska
uppfattning av skalden ss. den av regler
obundne, urspr. improvisatorn, och han är en av
de förste att påvisa lyrikens eg. väsen. För
Goethes ungdomslyrik ha H:s tankar sålunda
betytt mycket. I ӆber den Ursprung der
Sprache” (1772), ett av de första försöken till
komparativ filologi, söker H. förklara språket
som en levande organism och finner poesien,
känslans tolk, vara människosläktets eg.
modersmål, och i uppsatser om ”Ossian” och
Shakespeare i hans jämte Goethe utg. ”Von
deutscher Art und Kunst” (1773) framlägger
han sina åsikter om diktkonsten. Redan i ett
fragment 1767, ”Versuch einer Geschichte der
Dichtkunst” betraktar han den bibliska
poesien som en folkpoesi och utvecklar vidare
dessa tankar i ”Vom Geiste der ebräischen
Poesie” (2 bd, 1782—83). Han opponerar i
”Plastik” (1778) mot Winckelmanns syn på
antikens konst som för alla tider och folk
förebildlig samt utreder vidare målarkonstens
begrepp i opposition mot Lessing; bl.a. fäster
han uppmärksamhet på Dürer. Tidigt började
H. arbeta på en samling av olika folks och
länders primitiva diktning. 1774 hade han en
dylik saml. färdig. De 3 första delarna
inne-höllo engelska och tyska visor, i den 4:e
fun-nos lettiska, estniska, grönländska, isländska
o a. dikter. Efter omarbetningar och
utvidg
— 1123 —
— 1124 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
