Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hetsch, 2. Gustav - Hetsjakt - Hettinger, Franz - Hettiter (hetiter, hittitier, hetéer) - Historia - Kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beethoven (1902) samt ”Det kongelige danske
Musikkonservatorium 1867—1917” (1917).
V.F.
Hetsjakt, jaktsätt, varvid ett uppstött
villebråd förföljes medelst snabba hundar, vanl.
vinthundar, tills dessa fånga el. döda
detsamma el. i fråga om större djur ställa det.
Jägarna följa i regel jakten till häst. Se
Parforcejakt.
F.A.Bn.
He’ttinger, Franz, tysk katolsk teolog
(1819—90), prof. i Würzburg 1857. Av H:s skrifter
märkas: ”Apologie des Christentums”
(1863—67, 10 Aufl. 1914—18), ”Die göttliche Komödie
des Dante Alighieri” (1880, 2 Aufl. 1889).
S.N.
Hettiter (även hetiter, hittiter,
hetéer, chetiter), forntida folk i Främre Asien,
vars historiska betydelse först på senaste tid
börjat framstå för forskningen. Tidigare
kände man h. från G.T. (hebr. hittim), där de
omtalas dels ss. bildande ett antal smärre stater
i Syrien, dels ss. utgörande en del av
Palestinas befolkning före den israelitiska
invandringen. Vidare kände man h. från egyptiska
texter (egypt. cheta, varav benämningen
chetafolket) och från ett stort antal assyriska
inskrifter alltifrån Tiglatpileser I (c:a 1100
f.Kr.) t.o.m. Sanherib (705—681), i vilka under
benämningen chatti sammanfattas ett antal mot
Assyrien fientliga riken i Syrien och
Palestina. Men någon uppfattning om h:s historiska
roll fick man först genom upptäckten (1887)
och dechiffreringen av arkivet i Tell-el-amarna,
i vilket ingingo två på h:s språk avfattade
dokument, de s.k. Arzawabreven (se d.o.); h.
framträdde plötsligt ss. en med egypter och
assyrer sidoordnad faktor i Orientens
fornhistoria. Med utgångspunkt från den urspr.
av A. H. Sayce konstaterade identiteten mellan
vissa syriska och vissa mindre-asiatiska
fornfynd började H. Winckler 1906 sina
utgrävningar vid Boghasköj (se d.o.);
utgrävningarna ledde till påvisande av det forna
h.-rikets huvudstad och bragte i dagen ett oerhört
epigrafiskt material. Senare utgrävningar,
främst de av D. G. Hogarth och A. Woolley
1908—13 vid Karchemisch och av F. Hrozný
vid Kültepe 1925 ha bragt i dagen nytt,
omfattande material för kännedom om h:s historia
och kultur.
Historia. H.-rikets bärande folkelement var
icke enhetligt; över en kärna av äldre inhemsk
befolkning hade någon gång under 3:e
årtusendet f.Kr. lagrat sig ett folkskikt av, efter allt
att döma, indoeuropeisk härstamning, de eg.
h. Tidpunkten för den indoeuropeiska
invandringen låter sig ännu ej närmare bestämma.
När namnet Chatti första gången uppträder
i en inskrift från konung Naramsin av Akkad
(c:a 2450 f.Kr.), bär dess furste ett tydligt
ickehettitiskt namn; men de kappadokiska tavlorna
(se d.o.) visa för tiden o. 2000 f.Kr. ett starkt
inslag av hettitiska namn. Som en betydande
maktfaktor börja de invandrade h. att
uppträda c:a 1900 f.Kr. Som den förste store
härskaren nämnes Tlabarnash (o. 1800), som
residerade i Kuschschar. Dennes sonson
Murschilisch I störtade den inhemska dynastien
i Chatti (nuv. Boghasköj) och gjorde detta
till h:s huvudstad. Hans regering betecknade
h:s första stormaktsperiod; han underlade sig
ej endast de av invandrade arier grundade
rikena Chanigalbat (se Mitanni) och Chalap
(Aleppo), utan erövrade också Babylon (1758
f.Kr.), där den gamla från Hammurapi
utgående dynastien störtades; redan efter kort tid
(1746) avlöstes h. i väldet över Babylon av
kassiterna (se d.o.). Efter denna första
expansionsperiod följde ända till c:a 1400 f.Kr. en
period av relativt stillastående i h:s historia.
Med Schuppiluliumasch (c:a 1385—1345)
började en ny expansionsperiod, vars förutsättning
var det mäktiga Chanigalbat-rikets
sönderfallande i två stater, Churri och Mitanni (se d.o.).
Sin höjdpunkt nådde detta nya hettitvälde
under Murschilisch II (c:a 1340—1300), vilken
knöt till sin omfattning ännu ej klarlagda
förbindelser västerut med bl.a. Achchiyava, vilket
torde motsvara grek. Achaioi, det första
omnämnandet av grekerna i historien. Mindre
framgång hade Murschilisch gentemot det
under 19:e dynastien till ny expansionskraft
uppvaknande Egypten. Fiendskapen med Egypten
fortfor under de närmast följ. efterträdarna,
men bilades slutl. genom ett fredsfördrag (c:a
1279) och förmälning mellan h.-konungen
Chattuschilisch III:s dotter och farao Ramses
II (c:a 1266). Kort därefter började
nedgångsperioden, förorsakad framförallt av en ny
invandringsbölja från v., sannolikt trakiska
stammar, bland dem frygerna; c:a 1190 störtades
definitivt h:s maktställning i Mindre Asien.
H. voro därefter hänvisade till n. Mesopotamien
och Syrien, där de bildade talrika smärre
stater, främst bland dem Karchemisch, som
erövrades av Sargon 717; dennes efterträdare
Sanherib (705—681) gjorde slut på de sista
resterna av h:s självständighet i Syrien.
Kultur. H:s kultur har trots ständig
påverkan från egyptiskt, assyriskt och även
egeiskt håll förmått upprätthålla en i hög grad
egenartad särprägel. Det dominerande
inslaget är det inhemska; vad de invandrade h.
kunna ha medfört av egna kulturelement låter
sig endast i enstaka fall bestämma. — Det
statliga livet var högst egenartat, kännetecknat av
ett antal smärre statsenheters strängt
genomförda centralisering till en centralmakt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
