Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hettiter (hetiter, hittitier, hetéer) - Kultur - Hettitiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppenbarligen en återspegling av invandringstidens
förhållanden. Den hettitiska rätten är en av
forntidens märkligaste; i sht i straffrätten
framträda tendenser till en i forntiden eljest
okänd, individualiserande rättsbehandling. Det
ekonomiska livet grundade sig på åkerbruk
och boskapsskötsel; köpenskapen låg i
händerna på assy riska köpmanskolonier, omnämnda i
inskrifterna alltifrån äldsta tider. Mått- och
viktsystemet var det babyloniska. — Den
hettitiska religionen visar en egenartad blandning
av inhemska, införda hettitiska och
sumero-akkadiska element, över lokalkulternas massa
höjer sig ett pantheon, som omfattar främst
väderguden och solgudinnan, vilkas namn ej
äro kända från hettitiska texter, men väl från
Mitanni, där de heta resp. Teschup och
Chepit. En annan gud av dominerande betydelse
är mannakraftens gud, Inarasch, som
uppenbarligen är besläktad med den indiske Indra
och alltså medförts av de invandrade h.,
vidare Telepinusch, åkerbrukets gud, och
Kumarpisch, urguden, som ur sig frambragt
övriga gudar. Sumero-akkadiska gudar
förekomma i stort antal i texterna, men endast ett
fåtal av dem torde ha åtnjutit verklig dyrkan
Eljest gör sig det sumero-akkadiska
inflytandet synnerligen märkbart inom den hettitiska
mytologien, ritualen och den därmed
sammanhängande astrologien och medicinen. I vad
mån den hettitiska religionen sammanhänger
med de senare från Mindre Asien kända
religionerna, är en fråga, för vars lösning ännu
inga förutsättningar finnas. — Den hettitiska
konsten visar, trots inflytelser från assyriskt
och senare egyptiskt håll, en utpräglad
egenart. Dess särprägel yttrar sig framförallt i
arkitekturen och skulpturen. De bevarade
byggnadsresterna vittna om en kronologiskt betingad
stilutveckling; de äldre byggnaderna i Boghasköj
och Mindre Asien i övrigt visa en enkel
grundplan med kring en gård samlade grupper av
rum med pelarhallar åt gårdsidan, de senare
i Sendjirli, Karchemisch m.fl. ställen i Syrien
och n. Mesopotamien en mera konstfullt
anordnad fördelning mellan rums- och gårdsplan
och därtill den äkthettitiska s.k. chillani, en av
slutna väggytor infattad pelarhall med till torn
utbyggda hörnrum på vardera sidan. Den
hettitiska skulpturen, företrädd främst av
relieferna från Jazili-Kaja i Mindre Asien,
karakteriseras av de starkt, ofta spiralformigt
svängda linjerna. Den massvis belagda
hettitiska keramiken är ännu ej undersökt; den
visar åtm. delvis inflytande från egeiskt håll.
Den hettitiska konsten har utövat ett
avgörande inflytande på Syriens och Palestinas konst.
— Litt.: G. Contenau, ”Éléments de
bibliographie hittite” (1922; suppl. 1927); J.
Garstang, ”The Hittite empire” (1929).
C.F.
Hettitiska språket, beteckning för det
officiella språket i hettiterriket. Under 1800-talets
lopp gjordes flerstädes i Mindre Asien och n.
Syrien fynd av inskrifter på ett egenartat,
hieroglyfliknande alfabet, vilka misstänktes
härröra från hettiterna, men vilkas
dechiffrering hittills ej varit möjlig; de utgöra en
säregen hettitisk utveckling av en tidigare
bildskrift (jfr d.o.). Nästa stadium i den
hettitiska språkforskningens historia var
upptäckten av några i Tell el-Amarna-arkivet ingående
brev från en furste i landet Arzawa; dessa
identifierades sedan ss. hettitiska, och deras idiom
bestämdes av utgivaren, J. Knudtzon (se
denne), ss. indoeuropeiskt, en åsikt som
emellertid då ej slog igenom. Sin eg.
grundläggning erhöll den h. språkvetenskapen genom
de av H. Winckler och A. Puchstein 1906—07
företagna utgrävningarna av ruinerna av
hettiterrikets forna huvudstad vid Boghasköj i
Mindre Asien. Då upptäcktes ett arkiv på ej
mindre än c:a 10,000 lertavlor, där man
begagnat den inlånade och i någon mån
modifierade sumero-akkadiska kilskriften (se d.o.).
Den fortsatta undersökningen av detta
omfångsrika material har kastat ett säreget ljus
över hettiterrikets språkförhållanden. De
undersökta texterna ha visat sig innehålla fem
(sex) språk: a) Det eg. h.s., det officiella
språket, vars verkliga namn ännu icke blivit känt
genom inskrifterna. Dess indoeuropeiska
karaktär påvisades av F. Hrozný 1915 och torde
numera vara allmänt antagen. Indoeuropeisk
är framför allt språkets morfologiska
karaktär, ordskatten synes däremot erbjuda endast
ett fåtal indoeuropeiska element. De
främmande beståndsdelarna utgöras förutom av ett
jämförelsevis stort antal lån från den
sumero-akkadiska språkkretsen och från chatti (se
nedan) samt ev. några från egyptiskan — till
största delen av ännu ej närmare bestämbara
element, av vilka somliga bära mindre-asiatisk
prägel; andra åter torde ha upptagits redan i
hettiternas hemvist före invandringen i
Mindre Asien, b) Luiskan, ett med all
säkerhet med hettitiskan nära besläktat språk, som
synes ha talats av ett indoeuropeiskt folk, som
tillhörde en ännu tidigare invandringsbölja än
hettiterna; dess centrum i hettitisk tid var
landskapet Luya (ung. motsvarande v.
Cilicien, Isaurien och s. Lykaonien). c) Chatti,
uppkallat efter inskrifternas benämning, som
återfinnes i G. T:s hittim och det moderna
hettiter. Detta språk är tydligt
icke-indoeuropeiskt; det utmärkes framförallt genom den
rika användningen av prefix i st.f. suffix. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
