Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilprecht, Hermann Vollrath - Hilty, Carl - Hilum - Hilus - Hilversum - Hilzheimer, Max - Himalaja, Himalaya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIMALAJA
loniska samlingarna i museet i Konstantinopel.
Bland H:s övriga skrifter märkas ”Assyriaca”
(1894), ”Excavations in Assyria and Babylonia”
(1903) och ”The oldest version of the
Baby-lonian deluge story” (1910). Under världskri
get lämnade H. sina befattningar och bosatte
sig i Lausanne. G.O-r.
Hilty, Carl, schweizisk moralfilosof och
statsrättslärare (1833—1909), prof, i Bern och
sedan 1899 led. av Internationella
skiljedomstolen i Haag. Utom statsvetenskapliga arbeten
utgav H. åtskilliga populära etiska skrifter,
bland vilka må nämnas ”Glück” (3 bd, 1891—
1900; flera senare uppl.) och ”Das Geheimnis
der Kraft” (1909). G.A.
Hilum, bot., se F r ö
Hilus, anat., kallas de mer el. mindre djupa
inbuktningar, som finnas på de flesta organ,
där blodkärl passera in och ut. Äga organen
sekretutförsgångar, gå dessa också ut genom
h., liksom nervernas inträdesställe är förlagt
till denna plats. T.H-n.
HiTversum, stad i prov. Nordholland,
Nederländerna, n. om Utrecht; 57,084 inv. (1930).
Järnvägsknutpunkt; rundradiostation;
textilindustri. H. är bekant för sina stora, vackra och
moderna villakvarter. O.P.
Hilzheimer [hiTtshalmar], Max, tysk zoolog
(f. 1877), 1922 direktör för naturvetenskapliga
avd. av Märkisches Museum i Berlin, har bl.a.
utg. ”Die Haustiere in Abstammung und
Ent-wicklung” (1909), ”Natürliche Rassengeschichte
der Haustiere” (1926), ”Handbuch der Biologie
derWirbeltiere” (1912) och bearbetat rov- och
hovdjur i Brehms ”Tierleben” (1915—16). O.C-n.
Hima’laja, Himalaya (sanskr., ”snöns
hem”), jordens högsta bergskedja, det
sydligaste systemet av den centralasiatiska
veck-ningsterrängen. H. är beläget mellan 73° och
96° ö. Igd och bildar en 2,600 km. lång, mot n.
öppen båge. Det begränsas i s. av den n.
indiska slätten, i n. av den längddal, som
drä-neras av övre Indus och övre Bramaputra el.
Tsangpo. Dess bredd blir sålunda 250—300 km.
I n.v. nå H:s n. kedjor fram emot och följa
ett annat bergsystem, Karakorum, vilket utgör
den n.v. fortsättningen av det tibetanska
systemet Transhimalaja. I viss mån bilda därför
dessa 3 veckbergsystem en större orografisk
enhet. H. är det väldigaste ledet i den tertiära
veckningszonen. Visserligen uppvisar dess
berggrund veckningar redan från kambrisk tid, men
den första stora veckningen inträffade först i
tidig tertiär tid (eocen). Därefter inträdde en
period av stark denudation, så att berglandet
nästan helt bröts ned. Härpå tyder, att de flesta
topparna bestå av djupbergarten granit, som
alltså hunnit att framprepareras. Sedan
inträf
fade en ny våldsam veckning och upplyftning
i sentertiär (senpliocen) och kvartär tid, vilken
ännu ej är avslutad. Härom vittna bl.a. de ofta
uppträdande starka jordbävningarna i
Kasch-mir och Assam samt diverse morfologiska
företeelser. Den veckande kraften anses i allm. ha
kommit från n., dels på gr. av kedjornas
kon-vexitet mot s., dels på gr. av starka
överskjutningar i denna riktning. För denna
uppfattning blir Gondwanakontinenten i s. det
resistensblock, mot vilket den från n. kommande
veckningen brutits och över vilket de veckade
lagren pressats fram. Enl. en annan åskådning
har Gondwanablocket skjutits mot n. emot det
sibiriska resistensblocket och härigenom
åstadkommit veckningen samt därvid pressats ned
under H.-terrängen. H. består av ett stort
antal parallellkedjor, som man brukar
sammanfatta i 2 tydligt skilda zoner: 1) S u b h i m
a-1 a j a el. S i w a 1 i k b e r g e n. De utgöra ett
system av s. förberg, uppbyggda av ända till
4,800 m. mäktiga sandstenar, som härröra från
det material, vilket bildades, då den äldre
kedjan nedbröts. Dessa kedjor härröra alltså
enbart från den sista veckningen. De stupa brant
ned mot den n. indiska slätten och skiljas från
denna genom en nästan rät linje, som möjl.
markerar en förkastning. Kedjorna äro
sönderskurna av klyftor och raviner. 2)
Centralzonen reser sig över den s. som en hög
vägg, i själva verket ett slags glint, i det att
dess terräng här är skjuten över och vilar på
Siwaliklagren. Denna linje tolkas dock av vissa
morfologer som en dislokation, längs vilken
centralzonen höjts i förhållande till de s.
kedjorna. Den förra består av St. och Lilla H.
Det senare omfattar ett antal s. kedjor och
saknas i Sikkim men bildas i andra trakter
av kedjor parallella med St. H:s och synes i
åter andra endast vara en förgrening av den
senare. I Nepal skiljas de båda systemen av
depressioner och i Kaschmir av en vidsträckt
sådan, Srinagar-bassängen, som under istiden
intogs av ett antal stora sjöar. Centralzom.n
består övervägande av gnejs, mångenstädes
genomsatt av graniter men på sluttningarna
mot Tibet ersatt av metamorfa skiffrar från
paleozoisk och mesozoisk tid. St. H:s orografi
är mycket växlande. I ö. genomskäras
kedjorna av ett flertal floddalar, i v. däremot blott
av Sutledjs och Indus’. Däremot äro i ö. de
höga topparna samlade i sammanhängande
rader el. slutna massiv, medan de i v. uppträda
mera isolerade. Högfjällsterrängen har alltså
här en mera mogen och denudeiad prägel än
i ö. St. H. äger 40 toppar om mera än 7,300
m.ö.h. Av dessa ligga endast 2 i n.v., den ena
är Nanga Parbat (8,120 m.). Till systemets
mel
— 6 —
— 5 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
