HIMALAJA loniska samlingarna i museet i Konstantinopel. Bland H:s övriga skrifter märkas ”Assyriaca” (1894), ”Excavations in Assyria and Babylonia” (1903) och ”The oldest version of the Baby-lonian deluge story” (1910). Under världskri get lämnade H. sina befattningar och bosatte sig i Lausanne. G.O-r. Hilty, Carl, schweizisk moralfilosof och statsrättslärare (1833—1909), prof, i Bern och sedan 1899 led. av Internationella skiljedomstolen i Haag. Utom statsvetenskapliga arbeten utgav H. åtskilliga populära etiska skrifter, bland vilka må nämnas ”Glück” (3 bd, 1891— 1900; flera senare uppl.) och ”Das Geheimnis der Kraft” (1909). G.A. Hilum, bot., se F r ö Hilus, anat., kallas de mer el. mindre djupa inbuktningar, som finnas på de flesta organ, där blodkärl passera in och ut. Äga organen sekretutförsgångar, gå dessa också ut genom h., liksom nervernas inträdesställe är förlagt till denna plats. T.H-n. HiTversum, stad i prov. Nordholland, Nederländerna, n. om Utrecht; 57,084 inv. (1930). Järnvägsknutpunkt; rundradiostation; textilindustri. H. är bekant för sina stora, vackra och moderna villakvarter. O.P. Hilzheimer [hiTtshalmar], Max, tysk zoolog (f. 1877), 1922 direktör för naturvetenskapliga avd. av Märkisches Museum i Berlin, har bl.a. utg. ”Die Haustiere in Abstammung und Ent-wicklung” (1909), ”Natürliche Rassengeschichte der Haustiere” (1926), ”Handbuch der Biologie derWirbeltiere” (1912) och bearbetat rov- och hovdjur i Brehms ”Tierleben” (1915—16). O.C-n. Hima'laja, Himalaya (sanskr., ”snöns hem”), jordens högsta bergskedja, det sydligaste systemet av den centralasiatiska veck-ningsterrängen. H. är beläget mellan 73° och 96° ö. Igd och bildar en 2,600 km. lång, mot n. öppen båge. Det begränsas i s. av den n. indiska slätten, i n. av den längddal, som drä-neras av övre Indus och övre Bramaputra el. Tsangpo. Dess bredd blir sålunda 250—300 km. I n.v. nå H:s n. kedjor fram emot och följa ett annat bergsystem, Karakorum, vilket utgör den n.v. fortsättningen av det tibetanska systemet Transhimalaja. I viss mån bilda därför dessa 3 veckbergsystem en större orografisk enhet. H. är det väldigaste ledet i den tertiära veckningszonen. Visserligen uppvisar dess berggrund veckningar redan från kambrisk tid, men den första stora veckningen inträffade först i tidig tertiär tid (eocen). Därefter inträdde en period av stark denudation, så att berglandet nästan helt bröts ned. Härpå tyder, att de flesta topparna bestå av djupbergarten granit, som alltså hunnit att framprepareras. Sedan inträf fade en ny våldsam veckning och upplyftning i sentertiär (senpliocen) och kvartär tid, vilken ännu ej är avslutad. Härom vittna bl.a. de ofta uppträdande starka jordbävningarna i Kasch-mir och Assam samt diverse morfologiska företeelser. Den veckande kraften anses i allm. ha kommit från n., dels på gr. av kedjornas kon-vexitet mot s., dels på gr. av starka överskjutningar i denna riktning. För denna uppfattning blir Gondwanakontinenten i s. det resistensblock, mot vilket den från n. kommande veckningen brutits och över vilket de veckade lagren pressats fram. Enl. en annan åskådning har Gondwanablocket skjutits mot n. emot det sibiriska resistensblocket och härigenom åstadkommit veckningen samt därvid pressats ned under H.-terrängen. H. består av ett stort antal parallellkedjor, som man brukar sammanfatta i 2 tydligt skilda zoner: 1) S u b h i m a-1 a j a el. S i w a 1 i k b e r g e n. De utgöra ett system av s. förberg, uppbyggda av ända till 4,800 m. mäktiga sandstenar, som härröra från det material, vilket bildades, då den äldre kedjan nedbröts. Dessa kedjor härröra alltså enbart från den sista veckningen. De stupa brant ned mot den n. indiska slätten och skiljas från denna genom en nästan rät linje, som möjl. markerar en förkastning. Kedjorna äro sönderskurna av klyftor och raviner. 2) Centralzonen reser sig över den s. som en hög vägg, i själva verket ett slags glint, i det att dess terräng här är skjuten över och vilar på Siwaliklagren. Denna linje tolkas dock av vissa morfologer som en dislokation, längs vilken centralzonen höjts i förhållande till de s. kedjorna. Den förra består av St. och Lilla H. Det senare omfattar ett antal s. kedjor och saknas i Sikkim men bildas i andra trakter av kedjor parallella med St. H:s och synes i åter andra endast vara en förgrening av den senare. I Nepal skiljas de båda systemen av depressioner och i Kaschmir av en vidsträckt sådan, Srinagar-bassängen, som under istiden intogs av ett antal stora sjöar. Centralzom.n består övervägande av gnejs, mångenstädes genomsatt av graniter men på sluttningarna mot Tibet ersatt av metamorfa skiffrar från paleozoisk och mesozoisk tid. St. H:s orografi är mycket växlande. I ö. genomskäras kedjorna av ett flertal floddalar, i v. däremot blott av Sutledjs och Indus’. Däremot äro i ö. de höga topparna samlade i sammanhängande rader el. slutna massiv, medan de i v. uppträda mera isolerade. Högfjällsterrängen har alltså här en mera mogen och denudeiad prägel än i ö. St. H. äger 40 toppar om mera än 7,300 m.ö.h. Av dessa ligga endast 2 i n.v., den ena är Nanga Parbat (8,120 m.). Till systemets mel — 6 — — 5 —