HJULLÖT Hjulfönster på Notre Dame i Reims, norra tvärskeppet. Hjullöt, Hjulnav, se H j u 1. Hjulning, gymnastisk bålrörelse, utförd så, att man från sträckgrenstående utgångsställ-ning gör en kastsidoböjning, sätter ena handen i marken samt överför kroppstyngden först på ena sedan på andra armen, under det benen raka kastas upp i luften. Vid h. i följd företer kroppen bilden av ett rullande hjul. O.K-gh. Hjulplog, lantbr., se Plog. Hjulring, se Hjul. Hjulsjö, s:n i Nora och H. hd, Örebro län, n.v. om Nora; 249,ie kvkm., därav 232,is land; 2,151 inv. (1932; 9 inv. pr kvkm.); 10,25 kvkm. åker (1927; 4,4% av landarealen), 182,07 kvkm. skogsmark. Inom H. ligger Ösjöbergs järnmalmsfält (Kärr-, Ösjöbergs- och V. Kolnings-bergsgruvorna); malmen anrikas vid Bredsjö bruk, som jämte H. järnbruk äges av a.-b. Stjärnfors—Ställdalen (se d.o.). — Pastorat i Nora kontrakt, Västerås stift. G.N. Hjulskena, se Hjul. Hjultraktor, tekn., se Traktor. Hjultryck, det tryck ett stillastående fordons hjul utövar på underlaget. Motorförordningen innehåller noggranna föreskrifter för det största h., som får förefinnas vid olika bredd på ringarna. I fråga om järnvägsmate-rial räknar man i allm. med dubbelt h. el. axeltryck, d.v.s. trycket pr hjulpar. Till-låtet axeltryck varierar efter banbyggnadens beskaffenhet. v.S. Hjulångare, se H j u 1 f a r t y g. Hjälm (eg. betäckning, skydd, besläktat med lat. cela're, dölja). 1) Her., se H e r a 1 d i k. 2) Krigsv., huvudbonad ss. skyddsvapen. Den äldsta huvudbetäckningen i strid torde ha varit den över huvudet dragna djurfällen; krigare i sådan från 2:a årh. e.Kr. visa bilderna på Trajanuskolonnen i Rom. Antikens hjälmar voro f.ö. vanl. av brons (se pl.) el. läder (jfr G a 1 e a). Hos forntidens germanska krigare buro endast hövdingar h. De nordiska h. från folkvand-ringstid voro kraftigt påverkade av den romerska kulturen och bestodo ofta av mästerligt utsmyckade plåtar av brons el. silver, fästade på ett underlag av läder och sammanfogade med kryssgående järnribbor (ty. Spangenhelm). Vackra prov på sådana visa de sv. Vendel- och Valsgärdefynden (se pl.). Då de stundom voro smyckade med en h.-prydnad i form av ett svin, ”Hildesvin”, uppkom den tyska benämningen Eberhelm. På 900-talet uppträder den i ett stycke järn smidda k o n i s k a h. med ett över näsan nedhängande smalt järn, nässkydd el. na-zal. Denna h. förekom under 1000- och 1100-ta-len i hela Europa. Vid slutet av 1100-talet uppträder en liknande h.-typ, upptill platt och med nästan helt cylindrisk form. Nässkyddet utvecklar sig nu till en ansiktet nästan helt täckande plåt, försedd med öppningar för ögonen och hål för andningen. I början av 1200-talet fortsätter utvecklingen av denna typ till den huvudet helt omslutande s.k. k i 11 e 1 h j ä 1-men (ty. Topfhelm). Denna fortlevde undei' hela 1200-talet men förlängdes nedåt, i början av 1300-talet, ännu ytterligare, så att den kom att vila på axlarna (bild se Ar anäs). Upptill blev den nu kullrigt bruten för att mera följa huvudets förm. På gr. av sin tyngd avlyftes den vanl., då strid ej pågick, och hängde i en kedja vid rustningen el. fördes på sadelbommen hos den medföljande knapen. Under denna h. bars på 1300-talet en rundkullig järnhuva, ur vilken samtidigt utvecklar sig en ny h.-typ (ty. Becken-haube, fra. bassinet). Denna bars nu enbart försedd med h.-brynja av ringpansar och ett Fig. 1. S:t Görans hjälm på bilden i Storkyrkan i Stockholm. Efter Hildebrand. — 83 — - 84 —