Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
Fig. 2. Hjärna av groda. A från sidan, B från
ventrala ytan.
fram framhjärnans hemisfärer, som
ligga som två små päronformade bildningar
med den spetsiga ändan framåt utdragen
tapp-formigt, bildande de s.k. bulbi olfacto’rii, som
baktill sammansmälta i luktloberna; i de förra
inströmma luktnerverna från nässlemhinnan.
Hela fram-h. synes liksom mynna ut i dessa
luktlober, vilket är ett anatomiskt uttryck för
det förhållandet, att hemisfären på delta
stadium övervägande står i luktsinnets tjänst. Ä
hemisfärernas undre sida korsas de bägge
mäktiga synnerverna i synnervskorsningen el.
chia’sma, varefter synnervstrådarna, korsade i
tracti nervi o’ptici, draga upp till två buktande
kullar, synloberna el. lobi optici, som utgöra
mitthjärnans mest utpräglade
formationer och som hos lägre djur spela en stor roll
för synorienteringen. Bakom optiska loberna
ligger b a k-h., som består av den svagt
utvecklade lilla h. och förlängda märgen, vilken i sin
tur övergår i ryggmärgen. Hos däggdjuren
har utvecklingen nått betydligt längre (kanin,
fig. 3). Den har särsk. koncentrerat sig på
hemisfärerna. Vi finna på undersidan av h.
den gamla lukt-h. (rhinenke’falon}, avskild från
hemisfärens huvudmassa genom en särsk. fåra,
fissu’ra rhina’lis. Lukt-h. övergår baktill i det
s.k. ammonshornetel. hippoca’mpus, som
utgör en longitudinell inbuktning i hemisfärens
ventrikelsystem, den s.k. sidovenlrikeln.
Ammonshornet, som hör till h:s äldsta delar
och återfinnes hos alla högre djur, står i
luktsinnets tjänst. I den öppnade ventrikeln se vi,
utom hippocampus, även en annan
longitudinell vulst bukta in i h., den s.k. s t r i m m i g a
kroppen (corpus stria’tum), vilken bildar
en del av bottnen i ventrikeln. Som en kudde
ovanpå lukt-h. har utdifferentierats en särsk.
formation, vilken kallats pa’llium el.
manteln. Denna del av h.-barken kallas
neopa’l-lium i motsats till lukt-h:s bark, som kallas
archipa’llium. Neopallium är den hjärndel,
som framför allt utdifferentieras under den
högre utvecklingen och som särsk. hos
människan får sin mest storslagna utveckling och
där bildar hemisfärernas huvudmassa, under
det att gamla lukthjärnan med bulbi och lobi
olfactorii stanna i utvecklingen och intaga en
undangömd plats å h:s undre och mediala
delar. Hos kaninen har neopallium fortfarande
slät yta. Hos högre djur, där det ökade
funktionella behovet medför starkare ylförsloring,
försiggår denna av utrymmesskäl genom
veck-ning. Så uppkomma fåror (sulci} och mellan
dem liggande vindlingar (gyri), karakteristiska
för alla högtstående djurs hemisfäryla och hos
människan nående sin högsta fulländning. Det
funktionella samarbetet mellan de bägge
hemisfärerna är säkrat genom tvärgående,
förbindande bansystem, s.k. k o mm iss u r er. Man
särskiljer den främre s.k. commissu’ra
ante’-rior och bjälken (balken) el. corpus
callo’-sum, som hos människan ter sig som ett brett
band, vilket liksom sammanhåller de bägge
hemisfärerna vid varandra och vilket måste
överskäras, om man vill skilja dem åt. Corpus callo-
Fig. 3. Hjärna av kanin. A från dorsalsidan, B från ventralsidan, C i vänster sidovy, D hjärnans
inre delar.
— 95 —
— 96 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
