HJÄRNA Fig. 2. Hjärna av groda. A från sidan, B från ventrala ytan. fram framhjärnans hemisfärer, som ligga som två små päronformade bildningar med den spetsiga ändan framåt utdragen tapp-formigt, bildande de s.k. bulbi olfacto'rii, som baktill sammansmälta i luktloberna; i de förra inströmma luktnerverna från nässlemhinnan. Hela fram-h. synes liksom mynna ut i dessa luktlober, vilket är ett anatomiskt uttryck för det förhållandet, att hemisfären på delta stadium övervägande står i luktsinnets tjänst. Ä hemisfärernas undre sida korsas de bägge mäktiga synnerverna i synnervskorsningen el. chia'sma, varefter synnervstrådarna, korsade i tracti nervi o'ptici, draga upp till två buktande kullar, synloberna el. lobi optici, som utgöra mitthjärnans mest utpräglade formationer och som hos lägre djur spela en stor roll för synorienteringen. Bakom optiska loberna ligger b a k-h., som består av den svagt utvecklade lilla h. och förlängda märgen, vilken i sin tur övergår i ryggmärgen. Hos däggdjuren har utvecklingen nått betydligt längre (kanin, fig. 3). Den har särsk. koncentrerat sig på hemisfärerna. Vi finna på undersidan av h. den gamla lukt-h. (rhinenke'falon}, avskild från hemisfärens huvudmassa genom en särsk. fåra, fissu'ra rhina'lis. Lukt-h. övergår baktill i det s.k. ammonshornetel. hippoca'mpus, som utgör en longitudinell inbuktning i hemisfärens ventrikelsystem, den s.k. sidovenlrikeln. Ammonshornet, som hör till h:s äldsta delar och återfinnes hos alla högre djur, står i luktsinnets tjänst. I den öppnade ventrikeln se vi, utom hippocampus, även en annan longitudinell vulst bukta in i h., den s.k. s t r i m m i g a kroppen (corpus stria'tum), vilken bildar en del av bottnen i ventrikeln. Som en kudde ovanpå lukt-h. har utdifferentierats en särsk. formation, vilken kallats pa'llium el. manteln. Denna del av h.-barken kallas neopa’l-lium i motsats till lukt-h:s bark, som kallas archipa'llium. Neopallium är den hjärndel, som framför allt utdifferentieras under den högre utvecklingen och som särsk. hos människan får sin mest storslagna utveckling och där bildar hemisfärernas huvudmassa, under det att gamla lukthjärnan med bulbi och lobi olfactorii stanna i utvecklingen och intaga en undangömd plats å h:s undre och mediala delar. Hos kaninen har neopallium fortfarande slät yta. Hos högre djur, där det ökade funktionella behovet medför starkare ylförsloring, försiggår denna av utrymmesskäl genom veck-ning. Så uppkomma fåror (sulci} och mellan dem liggande vindlingar (gyri), karakteristiska för alla högtstående djurs hemisfäryla och hos människan nående sin högsta fulländning. Det funktionella samarbetet mellan de bägge hemisfärerna är säkrat genom tvärgående, förbindande bansystem, s.k. k o mm iss u r er. Man särskiljer den främre s.k. commissu'ra ante'-rior och bjälken (balken) el. corpus callo'-sum, som hos människan ter sig som ett brett band, vilket liksom sammanhåller de bägge hemisfärerna vid varandra och vilket måste överskäras, om man vill skilja dem åt. Corpus callo- Fig. 3. Hjärna av kanin. A från dorsalsidan, B från ventralsidan, C i vänster sidovy, D hjärnans inre delar. — 95 — — 96 —