Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjältetenor - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
Man skiljer mellan italiensk h. (Tamagno,
Ca-ruso) och tysk h. (”Wagnertenor”), som ofta
börjar som tenorbaryton (ss. Erik Schmedes,
L. Melchior). Jfr Tenor. V.F.
Hjärna (lat. ce’rebrum, grek, enke’falon). H.
utgör en mäktig formation av nervösa
vävnader, vilken ligger innesluten i
hjärnskå-len och hjärnans hinnor. Den är
kroppens högst utdifferentierade anatomiska
bildning, utvecklad i främre ändan av
kroppen i anslutning till s.k. distansreceptorer el.
sinnesorgan, som förmedla sinnesintryck, vilka
innebära en fjärrverkan på kroppen av
kemiska impulser genom luktsinnet,
fotokemiska genom synsinnet och
vibrationsimpul-ser genom hörseln. Luktsinnet hör liksom
smaken till djurens äldsta sinnesorgan och
har ännu hos människan bevarat mycket av
sin primitiva organisation. Ett annat
uråldrigt sinnesorgan, som influerar på
h.-utvecklingen, är vestibularapparaten i
inner-örat, vilken utgör ett viktigt organ för vår
orientering i rummets olika plan. Hörselorganet
har tillkommit som en senare utväxt på
vestibularapparaten och är ett höggradigt
specialiserat, taktilt sinnesorgan för uppfattning av
vibrationerna i den omgivande luften.
Dessutom upptager h. i sig taktila impulserü, som nå
huvudets yta, genom ansiktets känselnerv
(ner-vus trige’minus el. trillingnerven), som även för
människan är en av kroppens viktigaste
känselnerver, även om den på gr. av den
upprätta gången har mist åtskilligt av sin betydelse
jämfört med hos fyrfotadjuren, för vilka nosen
är det viktigaste taktila orienteringsorganet. En
betydelsefull grupp sinnesimpulser, som utöva
ett starkt gestaltande inflytande på h:s
utveckling, äro de som nå upp till h. från kroppens
olika delar via ryggmärgen. Hos lägre djur ha
de olika kroppssegmenten en utpräglad
funktionell oavhängighet. Utvecklingens gång, som
innebär större precision och alltmera fulländad
samordning av de olika kroppssegmenten,
nödvändiggör utökningen av de nervösa
förbindelserna emellan de olika segmenten och med h.
Detta innebär, att bansystem utvecklas i
ständigt stigande mängd, vilka rapportera
impulser från ryggmärgsverksamheten till h.
Samtidigt utvecklas i h. bansystem, som
nedstiga till olika nivåer av ryggmärgen och utgöra
det anatomiska uttrycket för den alltmera
preciserade funktionella ledning, som h. tager över
de bakom liggande kroppssegmenten.
H. är en höggradig differentiering av det
primitiva neuralrörets (se d.o.) främre ända.
Dess hålighet återfinnes i den utvecklade h.,
utvidgad i h:s inre i form av
ventrikel-systemet, hjärnkamrarna, vilka äro fyllda
med en vätska (cerebrospinalvätskan, se d.o.),
som genom vissa öppningar under lilla h.
rinner ut och omspolar h:s yta och hinnor.
Hos lansettfisken, det lägsta av alla
ryggradsdjur, består h. endast av en obetydlig
utvidgning av neuralröret. Hos fiskar,
g r o d- och kräldjur har h. nått en
betydande utvecklingsgrad. Vi särskilja här längst
Fig. 1.
Hjärna från torsk.
A från ventralsidan, B i profil.
C i sagittalt genomsnitt.
— 93 —
— 94 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
