HJÄRNA Man skiljer mellan italiensk h. (Tamagno, Ca-ruso) och tysk h. (”Wagnertenor”), som ofta börjar som tenorbaryton (ss. Erik Schmedes, L. Melchior). Jfr Tenor. V.F. Hjärna (lat. ce'rebrum, grek, enke'falon). H. utgör en mäktig formation av nervösa vävnader, vilken ligger innesluten i hjärnskå-len och hjärnans hinnor. Den är kroppens högst utdifferentierade anatomiska bildning, utvecklad i främre ändan av kroppen i anslutning till s.k. distansreceptorer el. sinnesorgan, som förmedla sinnesintryck, vilka innebära en fjärrverkan på kroppen av kemiska impulser genom luktsinnet, fotokemiska genom synsinnet och vibrationsimpul-ser genom hörseln. Luktsinnet hör liksom smaken till djurens äldsta sinnesorgan och har ännu hos människan bevarat mycket av sin primitiva organisation. Ett annat uråldrigt sinnesorgan, som influerar på h.-utvecklingen, är vestibularapparaten i inner-örat, vilken utgör ett viktigt organ för vår orientering i rummets olika plan. Hörselorganet har tillkommit som en senare utväxt på vestibularapparaten och är ett höggradigt specialiserat, taktilt sinnesorgan för uppfattning av vibrationerna i den omgivande luften. Dessutom upptager h. i sig taktila impulserü, som nå huvudets yta, genom ansiktets känselnerv (ner-vus trige'minus el. trillingnerven), som även för människan är en av kroppens viktigaste känselnerver, även om den på gr. av den upprätta gången har mist åtskilligt av sin betydelse jämfört med hos fyrfotadjuren, för vilka nosen är det viktigaste taktila orienteringsorganet. En betydelsefull grupp sinnesimpulser, som utöva ett starkt gestaltande inflytande på h:s utveckling, äro de som nå upp till h. från kroppens olika delar via ryggmärgen. Hos lägre djur ha de olika kroppssegmenten en utpräglad funktionell oavhängighet. Utvecklingens gång, som innebär större precision och alltmera fulländad samordning av de olika kroppssegmenten, nödvändiggör utökningen av de nervösa förbindelserna emellan de olika segmenten och med h. Detta innebär, att bansystem utvecklas i ständigt stigande mängd, vilka rapportera impulser från ryggmärgsverksamheten till h. Samtidigt utvecklas i h. bansystem, som nedstiga till olika nivåer av ryggmärgen och utgöra det anatomiska uttrycket för den alltmera preciserade funktionella ledning, som h. tager över de bakom liggande kroppssegmenten. H. är en höggradig differentiering av det primitiva neuralrörets (se d.o.) främre ända. Dess hålighet återfinnes i den utvecklade h., utvidgad i h:s inre i form av ventrikel-systemet, hjärnkamrarna, vilka äro fyllda med en vätska (cerebrospinalvätskan, se d.o.), som genom vissa öppningar under lilla h. rinner ut och omspolar h:s yta och hinnor. Hos lansettfisken, det lägsta av alla ryggradsdjur, består h. endast av en obetydlig utvidgning av neuralröret. Hos fiskar, g r o d- och kräldjur har h. nått en betydande utvecklingsgrad. Vi särskilja här längst Fig. 1. Hjärna från torsk. A från ventralsidan, B i profil. C i sagittalt genomsnitt. — 93 — — 94 —