HJÄRNA innehåller en oräknelig mängd tvärgående banor, som förbinda de olika hemisfärerna med varandra. Ä h.-basen kan man se synnervs-korsningen och bakom den ett bönformat, stjäl-kat bihang, hypofysen. I fördjupningen bakom hemisfärerna finnas i mitthjärnan i st.f. de två synloberna 4 små kullar, de s.k. fyrhögarna. De främre stå fortfarande i synsinnets tjänst, de bakre i hörselsinnets. Varje hemisfär är med den tunna s.k. hjärnstjälken fäst vid bakom liggande delar, vilka innehålla förbindelserna till och från h. Dessa banor löpa i mitt-h :s undre parti som ett par åsformade bildningar, de s.k. pedunklarna. Hos kaninen kan man tydligare än hos de lägre djuren se två nervstammar framkomma mellan pedunklarna: rörelsenerverna för ögat, nervi oculomoto'rii. Bak-h. har genomgått en frappant utveckling. Lilla h. består av ett invecklat system av sirligt formade lamellband. Vi särskilja i mitten ver-mis-delen från de på sidorna liggande hemisfärerna, vilka längst åt sidorna bilda en knoppformig lamellansamling, de s.k. flo'cculi. Lilla h:s vävnader förbinda sig å h.-basen genom en tjock bandformad bildning, som ring-formigt omsluter förlängda märgen el. h.-stam-men och kallas b r y g g a n el. pons. Denna består i stor utsträckning av kommissurtrådar mellan lilla h:s hemisfärer. Genom bryggan bryta de bägge ansiktskänselnerverna fram (nervi trige'mini). I övrigt taga även andra hjärnnerver här sitt ursprung, ansiktets rörelsenerv (nervus facia'lis), hörsel- och vestibula' ris-nerverna, lung-magnerverna (nervus vagus), tung-svalgnerverna (n. glosso-phary'ngeus), binerven (n. accesso'rius) och tungans rörelsenerv (n. hypoglo'ssus). Bakom bryggan ligga två åsformiga bildningar, de s.k. pyramiderna, genom vilka går en viktig bana, som förbinder h.-barken med ryggmärgen (p y r a m i d b a-n a n). På ett tidigt fosterstadium hos människan finner man fram-, mellan- och bak-h. i h.-anlaget som tre på varandra följ, utbuktningar av neuralröret. H:s alla anatomiska formationer uppkomma genom utvecklingen av väggarna i dessa s.k. hjärnblåsor. Den främre h.-blåsan delar upp sig i två: den främre änd-hjärnan, som ger upphov till hemisfärerna med manteln och corpus stria'tum, samt me Ila n h järnan, från vilken uppstå tha'-lamus o’pticus el. synhögarna, en tumändstor, rundad s.k. kärna, bestående av ganglieceller, och det därunder liggande hypothalami-ska området, som med en trattformig bild ning (infundi'bulum) sänker sig ned till en från munhålan uppstigande körtelbildning och Uppslagsbok. XIII. __ 97 __ 4 med denna bildar h j ä r n b i h a n g e t (se d. o.) el. hypofysen. Neuralrörets lumen utvidgar sig i mellanhjärnan till den s.k. 3:e ven-t r i k e 1 n, som längst fram är förenad genom två små hål (fora'mina Monroi) med hemisfä-rernas lumen el. de s.k. sidoventriklar-n a, och bakåt genom en smal gång, aquædu'c-tus Sylvii, leder över i lilla h:s och förlängda märgens hålighet, den s.k. 4:e ventrikeln. I ventriklarna inbukta genom de tunna väggpartierna rikligt kärlförande krusiga körtelbildningar, de s.k. plexus chorioi' dei, från vilka cerebrospinalvätskan avsöndras in i ventrikelsystemet. På gr. av den starka utvecklingen dels av hemisfärerna, dels av de i hjärnstjälken förlöpande banförbindelserna mellan stora h. och bakomliggande delar utvidgas denna hos de högre aporna och människan så starkt, att thalamus fullst. inne-slutes i densamma. Detta är orsaken till att thalamus kommer att ligga helt omfattad av hemisfärerna å hjärntvärsnittet; även i detta avseende gör mellanhjärnan skäl för sitt namn. Baktill å ytan av mellanhjärnan, vid sidan av fyrhögarna ligga 2 små upphöjningar, knäkropparna (co'rpora genicula'ta), av vilka den inre (mediala) utgör en viktig kopplings-station för hörselintrycken på deras väg från hörselnervens kärnor i förlängda märgen till thalamus och hjärnbarken, den yttre (laterala) för synintrycken på deras väg från tracti optici till nackloben. — Av de olika hjärnblåsorna hos människan utvecklar sig mitthjärnan minst. Dess tak utgöres av fyrhögarna, och den basala ytan upptages av de bägge pedunklarna. Även lilla hjärnan har hos människan tilltagit betydligt i omfång. Lamellerna äro smalare och långsträcktare än hos kaninen, vilket innebär en intensifiering av ytförstoringen av lillhjärnsbarken. I övrigt har den eg. lill-hjärnans utveckling hos människan jämförd med hos kaninen koncentrerat sig i hemisfärerna, under det att vermis bevarat sin primitiva typ. Lilla hjärnan innehåller i sitt inre anhopningar av ganglieceller, lillhjärnskärnorna, av vilka den tandade kärnan, nu'cleus denta'tus, är den mest utvecklade. Förlängda märgens allmänna byggnad är analog med ryggmärgens. Den innehåller centralt viktiga cellmassor el. kärnor, från vilka de ovannämnda hjärnnerverna leda sitt ursprung. Bland dessa må nämnas de vestibulära kärnorna, vidare kärnorna till nervus facialis, vagus, glosso-pharyngeus, accessorius och hypoglossus. Dessutom draga genom förlängda märgen de långa bansystem, som förmedla förbindelsen mellan h. och ryggmärgen (pyramidbanan och de uppstigande känselbanorna). De s.k. oliverna, — 98 —