HJÄRNA vilka tjäna som viktiga motoriska kopplings-stationer, äro egendomligt veckade bildningar. Ä den stora hjärnhemisfärens konvexa yttersida med dess rikedom av fåror och vindlingar lägger man särskilt märke till en inskärning, framtill och nertill, vilken fortsätter bakåt i en djup fåra ((fissu'ra Sy'lvii). Om denna öppnas, finna vi i djupet av densamma ett dolt barkområde, den s.k. ön (i'nsula). De bark-partier, tillhörande pannloben och tinningloben, som täcka denna ö, kallas locket (ope'rculum). Insulabarken vilar direkt på corpus striatum. som i människans h. utgör mäktiga anhopningar av ganglieceller i hemisfärens inre. Hela utvecklingen av hjärnbarken är så att säga centrerad kring den å de basala ganglierna fast förankrade insulan, och hemisfärens olika lo-ber gruppera sig naturligen kring fissura Sylvii. Dennas bakre fortsättning avgränsar t inni n g 1 o b e n från pann- och h j ä s s lo-be r n a. Från fårans mitt uppstiger centralfåran, som löper över hemisfärens konvexitet och bildar gränsen emellan pann-och hjässloben. Längst fram ligga de mäktiga, rikt veckade pannloberna. Hjässloben uppdelas av en longitudinell, interparietal fåra i en övre och en undre del. I övrigt äro både pann- och tinninglob genom longitudinella fåror uppdelade i övre, mellan- och undre lober. Hjärnbarken å konvexiteten övergår i barken å hemisfärens mediala yta. Omslagsranden kallas mantelkanten. Nackloben är å mediala sidan skild från hjässloben medelst en djup, snett förlöpande fåra, n a c k-h jässlobsfåran. En längsgående fåra å nacklobens inneryta (fissu'-ra calcari'na) har ett särsk. intresse, emedan synbarken är belägen å båda sidor om densamma. Lukthjärnans formationer (archipallium) äro skilda från den övriga barken (neo-pallium) genom en koncentriskt omkring bjälken förlöpande fåra, sulcus ci'nguli, som avgränsar ringloben. I lukthjärnan finna vi fissu'ra hippoca'mpi, omkring vars främre del tinningloben viker bakåt som en trubbig tapp-formig bildning, den s.k. uncus. — H.-barken är grå med lätt inslag av rosa. Den grå färgen är betingad av dess stora halt av ganglieceller. Hemisfärens inre är däremot vitglänsande på gr. av dess stora halt av märgskidförande nervtrådar, som gå ant. från h.-barken till nedanför liggande regioner av nervsystemet (p r o-jektionsbanor) el. emellan olika barkregioner (associationsbanor) el. tvärgående emellan olika barkområden i de bägge hemisfärerna (k o m m i s s u r b a n o r). Inbäddade i de vitglänsande basala centrala delarna av hemisfären ligga de s.k. basala ganglierna, stora grå cellanhopningar, av vilka den strimmiga kroppen el. corpus stria'tum är den viktigaste. Den är en äggformad bildning, som sedan gammalt indelats i svansfor-made kärnan (nu'cleus cauda'tus) och den därifrån genom inre kapseln skilda linskärnan (nu'cleus lentifo'rmis). Den senare uppdelas i skålen (puta'men) och den bleka kroppen (globus pa'llidus). Corpus striatum har fått sitt namn av att kapseln utgöres av vita pro-jektionsbanor, som i strimmor genomströmma dess gråa massor. Bakom den ansluta sig thalamus’ grå cellmassor tillhörande mellan-hjärnan. Det är en allmän princip, att från neural-rörets basalregion, den s.k. grundplattan, utveckla sig motoriska apparater, som avse rörelsers utlösning, under det att från den övre dorsala regionen, den s.k. v i n g p 1 a 11 a n, utvecklas apparater, som ha med känseln att göra. I hemisfären utvecklar sig corpus striatum från basalplattan och är motorisk, under det att den mäktiga h.-barken representerar det sensoriska systemet. I mellan-h. motsvaras dessa bägge av resp, thalamus och hypothala-mus samt den subthalamiska kroppen (corpus Luyisi). I mitt.-h. utveckla sig från grundplåt tan kärnor, som spela en stor roll för motili-teten, näml, den svarta substansen (substa'ntia nigra), som fått namn av sin rikedom på järn-haltigt pigment, och längre bakåt en rundad körsbärsstor kärna, som på gr. av sitt karakteristiska pigment fått namnet den röda kärnan (nu'cleus ruber). I allm. kan sägas, att de olika h.-formatio-nerna utmärka sig för en stor konservatism i hela djurserien, så att de olika h.-delarna återfinnas hos alla ryggradsdjur. Tyngdpunkten för den specifikt mänskliga h.-utvecklingen ligger i h.-barken el. manteln. Även de högst stående aporna, t.ex. gorillan, vars h. mest påminner om människans, har endast tredjedelen så stor h.-bark som människan. H.-barken utmärker sig av en höggradig vävnadsdifferentie-ring. Det mödosamma fastställandet av denna, h.-barkens c y t o- och myeloarkitekto-n i k, har lett till en kartläggning av h.-barken, varvid man hos människan särskilt icke mindre än 200 olika histologiska fält med olikartad byggnad. Den mänskliga h.-barkens totala yta har mätts till 220,000 kvmm. Ett snitt genom barken visar, att den består av 6 olika cellskikt, åtskilda av fiberskikt. Barken innehåller i sin helhet enl. nyare beräkningar 14 milliarder nervceller. Då varje nervcell genom en mängd utlöpare är förenad med andra nervceller på längre el. kortare avstånd från densamma, innebär detta en oöverskådlig mängd möjligheter för funktionellt samarbete mellan h:s cel — 99 — — 100 —