Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
vilka tjäna som viktiga motoriska
kopplings-stationer, äro egendomligt veckade bildningar.
Ä den stora hjärnhemisfärens konvexa
yttersida med dess rikedom av fåror och vindlingar
lägger man särskilt märke till en inskärning,
framtill och nertill, vilken fortsätter bakåt i
en djup fåra ((fissu’ra Sy’lvii). Om denna
öppnas, finna vi i djupet av densamma ett dolt
barkområde, den s.k. ön (i’nsula). De
bark-partier, tillhörande pannloben och tinningloben,
som täcka denna ö, kallas locket (ope’rculum).
Insulabarken vilar direkt på corpus striatum.
som i människans h. utgör mäktiga
anhopningar av ganglieceller i hemisfärens inre. Hela
utvecklingen av hjärnbarken är så att säga
centrerad kring den å de basala ganglierna fast
förankrade insulan, och hemisfärens olika
lo-ber gruppera sig naturligen kring fissura Sylvii.
Dennas bakre fortsättning avgränsar t
inni n g 1 o b e n från pann- och h j ä s s
lo-be r n a. Från fårans mitt uppstiger
centralfåran, som löper över hemisfärens
konvexitet och bildar gränsen emellan
pann-och hjässloben. Längst fram ligga de mäktiga,
rikt veckade pannloberna. Hjässloben uppdelas
av en longitudinell, interparietal fåra i en övre
och en undre del. I övrigt äro både pann- och
tinninglob genom longitudinella fåror
uppdelade i övre, mellan- och undre lober.
Hjärnbarken å konvexiteten övergår i barken å
hemisfärens mediala yta. Omslagsranden kallas
mantelkanten. Nackloben är å mediala sidan
skild från hjässloben medelst en djup, snett
förlöpande fåra, n a c k-h jässlobsfåran. En
längsgående fåra å nacklobens inneryta
(fissu’-ra calcari’na) har ett särsk. intresse, emedan
synbarken är belägen å båda sidor om
densamma. Lukthjärnans formationer (archipallium)
äro skilda från den övriga barken
(neo-pallium) genom en koncentriskt omkring
bjälken förlöpande fåra, sulcus ci’nguli, som
avgränsar ringloben. I lukthjärnan finna vi
fissu’ra hippoca’mpi, omkring vars främre del
tinningloben viker bakåt som en trubbig
tapp-formig bildning, den s.k. uncus. — H.-barken är
grå med lätt inslag av rosa. Den grå färgen
är betingad av dess stora halt av ganglieceller.
Hemisfärens inre är däremot vitglänsande på
gr. av dess stora halt av märgskidförande
nervtrådar, som gå ant. från h.-barken till
nedanför liggande regioner av nervsystemet (p r
o-jektionsbanor) el. emellan olika
barkregioner (associationsbanor) el.
tvärgående emellan olika barkområden i de bägge
hemisfärerna (k o m m i s s u r b a n o r).
Inbäddade i de vitglänsande basala centrala delarna
av hemisfären ligga de s.k. basala ganglierna,
stora grå cellanhopningar, av vilka den
strimmiga kroppen el. corpus stria’tum
är den viktigaste. Den är en äggformad
bildning, som sedan gammalt indelats i
svansfor-made kärnan (nu’cleus cauda’tus) och den
därifrån genom inre kapseln skilda linskärnan
(nu’cleus lentifo’rmis). Den senare uppdelas i
skålen (puta’men) och den bleka kroppen
(globus pa’llidus). Corpus striatum har fått
sitt namn av att kapseln utgöres av vita
pro-jektionsbanor, som i strimmor genomströmma
dess gråa massor. Bakom den ansluta sig
thalamus’ grå cellmassor tillhörande
mellan-hjärnan.
Det är en allmän princip, att från
neural-rörets basalregion, den s.k. grundplattan,
utveckla sig motoriska apparater, som avse
rörelsers utlösning, under det att från den övre
dorsala regionen, den s.k. v i n g p 1 a 11 a n,
utvecklas apparater, som ha med känseln att
göra. I hemisfären utvecklar sig corpus
striatum från basalplattan och är motorisk, under
det att den mäktiga h.-barken representerar
det sensoriska systemet. I mellan-h. motsvaras
dessa bägge av resp, thalamus och
hypothala-mus samt den subthalamiska kroppen (corpus
Luyisi). I mitt.-h. utveckla sig från grundplåt
tan kärnor, som spela en stor roll för
motili-teten, näml, den svarta substansen (substa’ntia
nigra), som fått namn av sin rikedom på
järn-haltigt pigment, och längre bakåt en rundad
körsbärsstor kärna, som på gr. av sitt
karakteristiska pigment fått namnet den röda kärnan
(nu’cleus ruber).
I allm. kan sägas, att de olika
h.-formatio-nerna utmärka sig för en stor konservatism i
hela djurserien, så att de olika h.-delarna
återfinnas hos alla ryggradsdjur.
Tyngdpunkten för den specifikt mänskliga h.-utvecklingen
ligger i h.-barken el. manteln. Även de högst
stående aporna, t.ex. gorillan, vars h. mest
påminner om människans, har endast tredjedelen
så stor h.-bark som människan. H.-barken
utmärker sig av en höggradig
vävnadsdifferentie-ring. Det mödosamma fastställandet av denna,
h.-barkens c y t o- och
myeloarkitekto-n i k, har lett till en kartläggning av h.-barken,
varvid man hos människan särskilt icke mindre
än 200 olika histologiska fält med olikartad
byggnad. Den mänskliga h.-barkens totala yta
har mätts till 220,000 kvmm. Ett snitt genom
barken visar, att den består av 6 olika cellskikt,
åtskilda av fiberskikt. Barken innehåller i sin
helhet enl. nyare beräkningar 14 milliarder
nervceller. Då varje nervcell genom en mängd
utlöpare är förenad med andra nervceller på
längre el. kortare avstånd från densamma,
innebär detta en oöverskådlig mängd
möjligheter för funktionellt samarbete mellan h:s cel
— 99 —
— 100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
