Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
impulserna för de rörelser, som ingå i vår
finare motoriska anpassning mot yttervärlden.
Skador på pyramidbanan leda till halvsidig
förlamning (h e m i p 1 e g i). De sista årens
forskningar ha givit vid handen, att med elektrisk
retning av h.-barken rörelser kunna utlösas
även från andra delar än den egentliga
motoriska precentrala barken. Från periferien av
den utbredda hcmisfären, från såväl
parietal-och tinning- som occipitalloben, kunna
rörel-jer framkallas från ögonen och från armci.
och benet. Dessa äro emellertid komplexa,
omfattande samordnande rörelser, vilka innebära
en vridning av hela kroppshalvan i en viss
riktning, varför de kallats adversivrörelser.
Synsinnets centrum är förlagt på båda
sidor om fissura calcarina i occipitalloben.
Detta fastställdes genom årslånga forskningar
av svensken Salomon E. Henschen. Skada här
leder till halvsidia blindhet (hemianopsi).
Det motoriska och synsinnets centra äro de enda,
som med visshet fastslagits. Smakens och
luktens centra anses förlagda tfll
tinninglobens främre, inre yta (trasten av uncus,
hip-pocampus). — Den allmänna
organisationsplanen av h.-barken förstår man lättast genom att
tänka sig hemisfärens väggar, urspr. formade
ss. en blåsa, i ett plan. I ett sådant tanke
experiment måste hemisfärbarkens mediala
yta komma att ligga utanför dess konvexa
sidoyta (se fig. 4). När en sinnesyta, vilken
som helst, utvecklar sig i nervsystemet,
uppträda de nytillkommande delarna icke
koncentriskt som apposition i ränderna utan
excentriskt, d.v.s. insprängda i mitten av ytan.
Detta är också principen för barkutvecklingen.
Vi finna, om hemisfären utbredes i ett plan,
den äldsta de.en, lukthjärnan, i
periferien. Den bildar i själva verket den urgamla
ram, inom vilken alla övriga centra, även de
specifikt mänskliga, utveckla sig. Vi finna i
övrigt de olika centra placerade längre ut mot
periferien, ju högre deras utvecklingshistoriska
ålder är. Längst ut i tinningloben ligger
smakens centrum. Synbarken ligger likaledes långt
ut. Det av djuren sist förvärvade finaste
seendet, som försiggår genom gula fläcken (se
öga), är i överensstämmelse med principen
representerat längst in mot centrum av
synbarken — motsvarande occipitallobens bakre
del. Hörseln, som tillkommit mycket
senare än de nämnda sinnena, är representerad
betydligt längre in i övre tinningloben.
Kropps-sensibiliteten är representerad i centrala
områden i parietalloben och bakre centralvindeln.,
I detta känselcentrum finna vi, att
handen upptager det mest centrala området. Den
utgör det mest fulländade rörelseorganet i
människans kropp. Handens stora
rörelsemöjligheter såväl som dess högt utvecklade
känslighet göra, att den som intet annat organ tjänar
den taktila orienteringen och däruti kan
jämföras med vilket av sinnesorganen som helst.
Man jämföre den oerhörda mängd av
varierande taktila impulser, varigenom människan med
tillhjälp av handen är i stånd att göra sig
underrättad om ett föremåls storlek, konsistens
och ytbeskaffenhet (den diskriminativa
sensibiliteten), med vad ett fyrfota djur kan
uppfatta med sina tassar. — Den mänskliga
h.-barken skiljer sig från djurens särsk.
därigenom, att mellan dessa primära sinnescentra
infällts nya barkområden i pannloben, i
parietalloben och i tinninggloben. Dessa centra anses
förmedla samarbetet emellan primärcentra. De
ha kallats associationscentra och
torde utgöra brännpunkten för den psykiska
syntesen. De högre psykiska funktionerna måste å
andra sidan uppfattas som uttryck för det
funktionella samarbetet emellan h.-barkens alla delar.
Det har hittills varit svårt att förstå, hur de 200
olika histologiska fälten kunna fungera som
en enhet. Den utvecklingshistoriska
synpunkten torde bättre än någon annan hjälpa
oss till en överblick över det funktionella
samarbetet mellan h.-barkens olika delar. —
Pannloben har viktiga funktioner i
rumsorientering-ens tjänst. I den äro nedlagda bl.a. de
orien-teringsintryck, som medfölja det stereoskopiska
seendet. Skador på denna lob ge bl.a. svårt
bortfall av rumssinnet. Man har dessutom velat
hit förlägga andra funktioner, initiativ, minne,
karaktärsegenskaper o.s.v. Pannloberna ge den
mänskliga h. dess särkaraktär jämfört med
apornas.
H.-barkens roll för våra högsta
funktioner framträder särsk. vid de rubbningar
av talet, som följa h.-skador. Skada på
pann-lobens nedre bakre del (Brocas
centrum) ger bortfall av förmågan att igångsätta
de rörelser av stämband och läppar, som ingå
i talandet, motorisk afasi (se Afasi).
Skada å bakre, undre hjässloben(W e r n i c k e s
centrum) leder till en förstöring av de
akustiska, optiska och taktila minnesbilder, som
äro nödvändiga för ordens rätta användning
vid talandet. Patienten kan då visserligen
uttala orden rätt men använder fel ord (s e
n-sorisk afasi). Vid skador på
tinningloben förstöras särsk. de akustiska
minnesbilderna och patienten förstår icke längre det
talade ordet. Man vet, att hos högerhänta
människor är denna reglering av talet förlagd
till den v. hemisfären och hos vänsterhänta
tvärtom. Detta faktum visar, att talets
utveckling är biologiskt knuten till handens
använd
— 103 —
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
