HJÄRNA impulserna för de rörelser, som ingå i vår finare motoriska anpassning mot yttervärlden. Skador på pyramidbanan leda till halvsidig förlamning (h e m i p 1 e g i). De sista årens forskningar ha givit vid handen, att med elektrisk retning av h.-barken rörelser kunna utlösas även från andra delar än den egentliga motoriska precentrala barken. Från periferien av den utbredda hcmisfären, från såväl parietal-och tinning- som occipitalloben, kunna rörel-jer framkallas från ögonen och från armci. och benet. Dessa äro emellertid komplexa, omfattande samordnande rörelser, vilka innebära en vridning av hela kroppshalvan i en viss riktning, varför de kallats adversivrörelser. Synsinnets centrum är förlagt på båda sidor om fissura calcarina i occipitalloben. Detta fastställdes genom årslånga forskningar av svensken Salomon E. Henschen. Skada här leder till halvsidia blindhet (hemianopsi). Det motoriska och synsinnets centra äro de enda, som med visshet fastslagits. Smakens och luktens centra anses förlagda tfll tinninglobens främre, inre yta (trasten av uncus, hip-pocampus). — Den allmänna organisationsplanen av h.-barken förstår man lättast genom att tänka sig hemisfärens väggar, urspr. formade ss. en blåsa, i ett plan. I ett sådant tanke experiment måste hemisfärbarkens mediala yta komma att ligga utanför dess konvexa sidoyta (se fig. 4). När en sinnesyta, vilken som helst, utvecklar sig i nervsystemet, uppträda de nytillkommande delarna icke koncentriskt som apposition i ränderna utan excentriskt, d.v.s. insprängda i mitten av ytan. Detta är också principen för barkutvecklingen. Vi finna, om hemisfären utbredes i ett plan, den äldsta de.en, lukthjärnan, i periferien. Den bildar i själva verket den urgamla ram, inom vilken alla övriga centra, även de specifikt mänskliga, utveckla sig. Vi finna i övrigt de olika centra placerade längre ut mot periferien, ju högre deras utvecklingshistoriska ålder är. Längst ut i tinningloben ligger smakens centrum. Synbarken ligger likaledes långt ut. Det av djuren sist förvärvade finaste seendet, som försiggår genom gula fläcken (se öga), är i överensstämmelse med principen representerat längst in mot centrum av synbarken — motsvarande occipitallobens bakre del. Hörseln, som tillkommit mycket senare än de nämnda sinnena, är representerad betydligt längre in i övre tinningloben. Kropps-sensibiliteten är representerad i centrala områden i parietalloben och bakre centralvindeln., I detta känselcentrum finna vi, att handen upptager det mest centrala området. Den utgör det mest fulländade rörelseorganet i människans kropp. Handens stora rörelsemöjligheter såväl som dess högt utvecklade känslighet göra, att den som intet annat organ tjänar den taktila orienteringen och däruti kan jämföras med vilket av sinnesorganen som helst. Man jämföre den oerhörda mängd av varierande taktila impulser, varigenom människan med tillhjälp av handen är i stånd att göra sig underrättad om ett föremåls storlek, konsistens och ytbeskaffenhet (den diskriminativa sensibiliteten), med vad ett fyrfota djur kan uppfatta med sina tassar. — Den mänskliga h.-barken skiljer sig från djurens särsk. därigenom, att mellan dessa primära sinnescentra infällts nya barkområden i pannloben, i parietalloben och i tinninggloben. Dessa centra anses förmedla samarbetet emellan primärcentra. De ha kallats associationscentra och torde utgöra brännpunkten för den psykiska syntesen. De högre psykiska funktionerna måste å andra sidan uppfattas som uttryck för det funktionella samarbetet emellan h.-barkens alla delar. Det har hittills varit svårt att förstå, hur de 200 olika histologiska fälten kunna fungera som en enhet. Den utvecklingshistoriska synpunkten torde bättre än någon annan hjälpa oss till en överblick över det funktionella samarbetet mellan h.-barkens olika delar. — Pannloben har viktiga funktioner i rumsorientering-ens tjänst. I den äro nedlagda bl.a. de orien-teringsintryck, som medfölja det stereoskopiska seendet. Skador på denna lob ge bl.a. svårt bortfall av rumssinnet. Man har dessutom velat hit förlägga andra funktioner, initiativ, minne, karaktärsegenskaper o.s.v. Pannloberna ge den mänskliga h. dess särkaraktär jämfört med apornas. H.-barkens roll för våra högsta funktioner framträder särsk. vid de rubbningar av talet, som följa h.-skador. Skada på pann-lobens nedre bakre del (Brocas centrum) ger bortfall av förmågan att igångsätta de rörelser av stämband och läppar, som ingå i talandet, motorisk afasi (se Afasi). Skada å bakre, undre hjässloben(W e r n i c k e s centrum) leder till en förstöring av de akustiska, optiska och taktila minnesbilder, som äro nödvändiga för ordens rätta användning vid talandet. Patienten kan då visserligen uttala orden rätt men använder fel ord (s e n-sorisk afasi). Vid skador på tinningloben förstöras särsk. de akustiska minnesbilderna och patienten förstår icke längre det talade ordet. Man vet, att hos högerhänta människor är denna reglering av talet förlagd till den v. hemisfären och hos vänsterhänta tvärtom. Detta faktum visar, att talets utveckling är biologiskt knuten till handens använd — 103 — — 104 —