HOBBES kan vara målad efter 1668. H:s uppfattning, teknik och färgskala äro nästan identiska med lärarens, medan hans motivkrets däremot är betydligt mera trång. Han skildrar nästan uteslutande idylliska landskap i soligt och lugnt väder, ofta med en kvarn, som, skuggad av täta lövträd, speglar sig i en stilla damm. I sina bästa verk är han en fullt jämbördig like till sin mästare. H. är representerad i de stora museerna i Amsterdam, Dresden, Paris, London, Nivaagaard i Danmark, m.fl. samt i en mängd privatsamlingar i Europa och Amerika. — Litt.: E. Michel, ”H. et les paysagistes de son temps en Hollande” (1890). G.S. Hobbes [håbz], Thomas, engelsk filosof (1588—1679), prästson. Tidigt föräldralös, kom H. till Oxford, där han studerade aristotelisk filosofi; blev senare informator i familjen Ca-vendish, hos vilken han förblev hela sitt liv, avhållen och berömd som förf. Av stor betydelse för hans filosofiska utveckling voro långvariga vistelser i utlandet med de unga medl. av familjen Cavendish, så 1633—37 i Frankrike och Italien, där han uppsökte Gali-lei, och 1640—51 i Paris under den engelska revolutionen och det långa parlamentet. H. var liksom familjen Cavendish rojalistiskt sinnad och blev i Paris matematiklärare för den landsflyktige pretendenten, sedermera Karl II, som efter sin tronbestigning 1660 visade H. sin gunst. I Paris knöt H. förbindelse med Descar-tes’ vän, minimibrodern Mersenne, vars cell var en filosofisk central för tidens rörelser, och stod genom honom i brevväxling med Descartes. Bacon har H. känt personligen, och han stod i vänskaplig förbindelse med bl.a. Gassendi och Harvey. — O. 1637 skisserade H. sitt stora tredelade filosofiska system, i vilket han framträder som den mest konsekvente förkämpen för materialismen i nyare tid. Grundtanken är, att allt kan föras tillbaka till materien (det kroppsliga) el. rättare till rörelse, som är det enda ”verkligt” existerande. Rörelseläran (mekaniken) är därför grundvetenskapen, i sista hand den enda tillräckliga vetenskapen. I l:a delen, ”De corpore” (1655), behandlar han de allmänna rörelselagarna, delvis i anslutning till Galilei; i 2:a, ”De homine” (1659), användas rörelselagarna till förklaring av de fysiologiska och psykologiska processerna hos människan; i 3:e delen, ”De cive” (1642), behandlas staten som en ”politisk kropp”, i kraft av de rörelser, som människorna företaga inbördes och som utgöra samfundslivet. Idén till att anlägga en rörelsesynpunkt skall H. ha fått tidigt (o. 1630) under en diskussion om vad en sinnesförnimmelse var. Det slog honom, att utan rörelseföränd- Th. Hobbes. Målning av J. M. Wright. ring (dive'rsitas mo'tuum) uppstår ingen förnimmelse, och vid närmare eftertanke fann han, att allt kunde uppfattas som rörelse och rörelseskillnader. Med enastående energi fullföljde H. denna tanke på alla områden. Han karakteriseras bättre som motionalist än som materialist. Med hänsyn till själslivet är hans synpunkt den enkla, att medvetande icke är annat än en rörelse i några delar av en organisk kropp; tänkande är rörelse i hjärnan, känsla rörelse i hjärtat. Rörelse är det ”verkliga”, medvetandet är blott rörelsens framträdande för oss, dess ”apparition”. Kritiken av materialismen hävdar, att i denna ”apparition” ligger just det gåtfulla. Ett yttrande hos H. kan tyda på, att han sett denna svårighet hos materialismen, men oftast talar han om materialismen som något självklart. — Helt bortsett från den naturfilosofiska materialismen är H. framstående som psykolog och rättsfilosof. Han betraktas ofta som den engelska erfarenhetspsykologiens grundläggare och som en av pioniärerna för modern rättsfilosofi. Lättast tillgänglig är hans lilla skrift ”Elements of law”, skriven 1640 men fullst. utg. först av F. Tönnies, 1888. I dess l:a del behandlas psykologien, i den 2:a statsläran, så att den psykologiska läran om människans väsen är grundvalen för läran om människan som borgare i ett samfund. — Det centrala och djupaste i människan är en drift el. strävan — 145 — — 146 —