Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hockey (el. land-hockey) - Hockofåglar, Hockohöns - Hodeida, Hodaida - Hodell, 1. Frans - Hodell, 2. Björn - Hodge, John - Hodge-podge - Hodgkins sjukdom - Hodgson, John Evan - Hodgson, Shadworth Hollway - Hodgson, Ralph - Hodie mihi, cras tibi - Hodler, Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOCKOFÄGLAR
ler. De viktigaste särreglerna äro: För att mål
skall vara giltigt, måste bollen först inom det
s.k. skottområdet ha med klubban slagits
el. berörts av minst en angripare. Vissa fel,
begångna av försvararen inom skottområdet,
bestraffas här med straffinslag. När bollen över-
Spelplan för hockey,
skrider sidolinjen, rullas den in (med handen),
varvid övriga spelare skola vara innanför 6,5
m.-l i n j e n. Om bollen vid passerandet av
mållinjen slagits el. senast berörts av
angriparna, utföres inslag från 22,5 m.-l i n j e n. Om
däremot försvararen avsiktligt slår bollen över
mållinjen (el. målet), dömes straffhörna (i
motsats till vanlig hörna vid oavsiktligt spel över
mållinjen), utförd från valfri punkt på
mållinjen, dock minst 9 m. från närmaste
målstång. O.K-gh.
Hockofåglar, Hockohöns, se Trädhöns.
Hodeida, Hodaida, se Hudaida.
Hode’ll. 1) Frans H., förf. (1840—90). H.
verkade som skådespelare vid Selinderska
elevteatern, senare vid S. teatern i Stockholm, och
var från 1870 red. för ”Söndags-Nisse”, som
han 1881 även inköpte. H. har förf, och
lokaliserat ett hundratal aktualitetsbetonade, av
samtiden högt uppskattade teaterpjäser, de
flesta i tidens vådevillstil. Folklustspelet
”Andersson, Pettersson och Lundström” (1866)
frestar ännu sin publik; det är en omstuvning
av Nestroys ”Der böse Geist
Lumpacivagabun-dus”. G.A-m.
2) Fritz Erik Björn H., den föregåendes
sonson, förf, och teaterledare (f. % 1885), var
1907—09 anställd i landsortspressen, 1909—25
tjänsteman vid Stockholms elektricitetsverk och
redigerade 1915—18 ”Nya Nisse”. H. har
skrivit verksamma folklustspel, bl.a. ”Styrman
Karlssons flammor” och ”Styrman Karlssons
bröllopsresa”. Han är sedan 1920 teaterledare
i Stockholm, bl.a. för Folkets hus teater 1921
—28 och för S. teatern sedan 1927. G.K-g.
Hodge [håj], John, engelsk arbetsledare (f.
1855), har organiserat de engelska
metallarbetarna och innehaft framskjutna poster inom
den engelska fackföreningsrörelsen; 1915 var
han arbetarpartiets ledare i underhuset, 1916
—17 arbetsminister, 1917—19 minister för
pen-sionsväsendet. P.Dhl.
Hodge-podge [håj-påj], se H o t c h-p o t c h.
Hodgkins sjukdom [hå’jkins], se P s e u d
o-leukemi.
Hodgson [hå’jsan], John Evan, engelsk
målare (1831—95). Urspr. historie- och
genremålare, kom H. efter en resa i Nordafrika 1869
att därefter ägna sig åt den etnografiska
genren. Hans marockanska och arabiska
gatubilder och typframställningar kännetecknas av en
varm, frodig kolorit och humoristisk
uppfattning. B.B.
Hodgson [hå’jsan], Shadworth H o
11-w a y, engelsk filosof (1832—1913), levde som
privatlärd i London; grundare (1880) och
mångårig ledare av Aristotelian society; genom sin
kritik av idealismen och sin analys av
tidsupp-levelsen föregångare till W. James och
neorea-lismen (se d.o.). Huvudarbete: ”The
metaphy-sic of experience” (4 bd, 1898). E.Å-n.
Hodgson [hå’jsan], R a 1 p h, engelsk skald (f.
1872), hör trots sin sparsamma alstring (”The
last blackbird”, 1907, ”Eve, and other poems”,
1913, ”Poems”, 1917) till de mest betydande
skalderna bland den något äldre generationen
(the Georgian school). Hans diktning går ofta
i moll, och dess grundton är medlidandet. A.Km.
Ho’die mihi, eras tibi (lat.), ”i dag mig, i
morgon dig”, d.v.s. vad som drabbar mig i dag,
kan drabba dig i morgon.
Hodler [hå’d-], Ferdinand, schweizisk
målare (1853—1918), elev av den hos Ingres
och i franskt friluftsmåleri skolade Barth.
Menn. H. påverkades dock i eg. mening
endast av äldre konst, Holbein, Rembrandt och
Velazquez, samt i någon mån av Chavannes.
O. 1890 fann han plötsligen sin egen stil och
arbetade därefter med ideala, symboliska
figurbilder i bleka färger och med ett kraftigt
framhävt, rytmiskt linjespel. Hans kompositioner
voro monumentala icke endast till formatet
utan även genom sin lugna storhet i
uppfattningen och utfördes ofta al fresco. Samma
prägel ha hans skildringar av det schweiziska
landskapets alptoppar och fjällsjöar. Han
förblev länge ganska ensam och oförstådd men
slog efter en utst. i Wiener Sezession 1904 med
ett slag igenom hos den tyska konstkritiken
och hedrades snart även i sitt hemland och i
Frankrike som en av sin samtids störste. Hans
huvudarbeten äro ”Natten” (1890),
”Uppgåendet i alltet” (1892), ”Eurytmien” (1895) och
”Dagen” (1900), alla i museet i Bern,
”Återtåget från Marignano” (1896—1900,
Landes-museum, Zürich), ”Die Einmütigkeit” (1913,
— 155 —
— 156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
