HOCKOFÄGLAR ler. De viktigaste särreglerna äro: För att mål skall vara giltigt, måste bollen först inom det s.k. skottområdet ha med klubban slagits el. berörts av minst en angripare. Vissa fel, begångna av försvararen inom skottområdet, bestraffas här med straffinslag. När bollen över- Spelplan för hockey, skrider sidolinjen, rullas den in (med handen), varvid övriga spelare skola vara innanför 6,5 m.-l i n j e n. Om bollen vid passerandet av mållinjen slagits el. senast berörts av angriparna, utföres inslag från 22,5 m.-l i n j e n. Om däremot försvararen avsiktligt slår bollen över mållinjen (el. målet), dömes straffhörna (i motsats till vanlig hörna vid oavsiktligt spel över mållinjen), utförd från valfri punkt på mållinjen, dock minst 9 m. från närmaste målstång. O.K-gh. Hockofåglar, Hockohöns, se Trädhöns. Hodeida, Hodaida, se Hudaida. Hode'll. 1) Frans H., förf. (1840—90). H. verkade som skådespelare vid Selinderska elevteatern, senare vid S. teatern i Stockholm, och var från 1870 red. för ”Söndags-Nisse”, som han 1881 även inköpte. H. har förf, och lokaliserat ett hundratal aktualitetsbetonade, av samtiden högt uppskattade teaterpjäser, de flesta i tidens vådevillstil. Folklustspelet ”Andersson, Pettersson och Lundström” (1866) frestar ännu sin publik; det är en omstuvning av Nestroys ”Der böse Geist Lumpacivagabun-dus”. G.A-m. 2) Fritz Erik Björn H., den föregåendes sonson, förf, och teaterledare (f. % 1885), var 1907—09 anställd i landsortspressen, 1909—25 tjänsteman vid Stockholms elektricitetsverk och redigerade 1915—18 ”Nya Nisse”. H. har skrivit verksamma folklustspel, bl.a. ”Styrman Karlssons flammor” och ”Styrman Karlssons bröllopsresa”. Han är sedan 1920 teaterledare i Stockholm, bl.a. för Folkets hus teater 1921 —28 och för S. teatern sedan 1927. G.K-g. Hodge [håj], John, engelsk arbetsledare (f. 1855), har organiserat de engelska metallarbetarna och innehaft framskjutna poster inom den engelska fackföreningsrörelsen; 1915 var han arbetarpartiets ledare i underhuset, 1916 —17 arbetsminister, 1917—19 minister för pen-sionsväsendet. P.Dhl. Hodge-podge [håj-påj], se H o t c h-p o t c h. Hodgkins sjukdom [hå'jkins], se P s e u d o-leukemi. Hodgson [hå'jsan], John Evan, engelsk målare (1831—95). Urspr. historie- och genremålare, kom H. efter en resa i Nordafrika 1869 att därefter ägna sig åt den etnografiska genren. Hans marockanska och arabiska gatubilder och typframställningar kännetecknas av en varm, frodig kolorit och humoristisk uppfattning. B.B. Hodgson [hå'jsan], Shadworth H o 11-w a y, engelsk filosof (1832—1913), levde som privatlärd i London; grundare (1880) och mångårig ledare av Aristotelian society; genom sin kritik av idealismen och sin analys av tidsupp-levelsen föregångare till W. James och neorea-lismen (se d.o.). Huvudarbete: ”The metaphy-sic of experience” (4 bd, 1898). E.Å-n. Hodgson [hå'jsan], R a 1 p h, engelsk skald (f. 1872), hör trots sin sparsamma alstring (”The last blackbird”, 1907, ”Eve, and other poems”, 1913, ”Poems”, 1917) till de mest betydande skalderna bland den något äldre generationen (the Georgian school). Hans diktning går ofta i moll, och dess grundton är medlidandet. A.Km. Ho'die mihi, eras tibi (lat.), ”i dag mig, i morgon dig”, d.v.s. vad som drabbar mig i dag, kan drabba dig i morgon. Hodler [hå'd-], Ferdinand, schweizisk målare (1853—1918), elev av den hos Ingres och i franskt friluftsmåleri skolade Barth. Menn. H. påverkades dock i eg. mening endast av äldre konst, Holbein, Rembrandt och Velazquez, samt i någon mån av Chavannes. O. 1890 fann han plötsligen sin egen stil och arbetade därefter med ideala, symboliska figurbilder i bleka färger och med ett kraftigt framhävt, rytmiskt linjespel. Hans kompositioner voro monumentala icke endast till formatet utan även genom sin lugna storhet i uppfattningen och utfördes ofta al fresco. Samma prägel ha hans skildringar av det schweiziska landskapets alptoppar och fjällsjöar. Han förblev länge ganska ensam och oförstådd men slog efter en utst. i Wiener Sezession 1904 med ett slag igenom hos den tyska konstkritiken och hedrades snart även i sitt hemland och i Frankrike som en av sin samtids störste. Hans huvudarbeten äro ”Natten” (1890), ”Uppgåendet i alltet” (1892), ”Eurytmien” (1895) och ”Dagen” (1900), alla i museet i Bern, ”Återtåget från Marignano” (1896—1900, Landes-museum, Zürich), ”Die Einmütigkeit” (1913, — 155 — — 156 —