HOÉNÉ WRONSKI i den socialistiska studentrörelsen i Norge på 1920 talet och räknas till Norges främste förf, tack vare en rad stilistiskt ypperliga, av modern psykologi och romankonst kännetecknade skildringar av intellektuell norsk nutids-ungdoms liv: ”Veien vi går” (1922), ”Syv- stjernen” (1924), ”Syndere i sommersol” (1927; sv. övers. 1928), ”Ingenting” (1929), ”En dag i oktober” (1931; sv. övers, s.å.). H.E. Hoené Wronski, J 6 z e f M a r j a, polsk filosof (1778—1853), 1794 art.-löjtnant i Kosciusz-kos armé, kom genom fångenskap i rysk krigstjänst, tog avsked 1797, studerade sedan juridik och filosofi i Tyskland, inträdde 1800 i polska legionen i Marseille, där han 15/s 1803 mottog den utomordentliga inre uppenbarelse {découverte de 1’absolu), som bestämde hans väg inom filosofien; från 1810 till sin död bosatt i Paris. — Först påverkad av Kant, utbildade H. W. efter hand en mystiskt nationalistisk världsåskådning, vari Guds existens och själens odödlighet hävdas och vari de slaviska folken tillerkännas en ledande kulturell och religiös uppgift i världen: den s.k. messianis-men (se d.o.). Denna filosofi framlägger H. W. i en rad av matematiska formler och invecklad terminologi överlastade verk på franska språket. Han var även verksam ss. teknisk uppfinnare (bl.a. av tanks). A.N. Hoenig [hö'ni^], Fritz, tysk militär och förf. (1848—1902), officer vid inf. 1866, deltog i fälttågen 1866 och 1870—71 samt sårades vid Mars-la-Tour. H., som tog avsked ss. kapten 1876, har bl.a. utg. ”Zwei Brigaden” (1882), ”Oliver Cromwell” (3 bd, 1887—89), ”24 Stunden Moltkescher Strategie” (1891), ”Gefechts-bilder aus dem Kriege 1870/71” (1891—94), ”Der Volkskrieg an der Loire” (6 bd, 1893 —97) och ”Die Ent-scheidungskämpfe des Mainefeldzuges an der fränkischen Saale” (1895). E.B2. Hoensbroech [hö'nsbröz], Paul von, greve, tysk anti-katolsk förf. (1852— 1923), till en början jurist, blev 1878 je Paul Hoensbroech. — 159 — suit men lämnade orden 1892 samt övergick 1895 till evang. kyrkan. H. förde sedan en förbittrad litterär kamp mot katolicismen. Hans viktigaste skrifter äro: ”Das Papsttum in sei-ner sozial-kulturellen Wirksamkeit” (2 bd, 1900 —02; flera senare uppl.), ”Der Jesuitenorden” (2 bd, 1926—27) samt självbiografien ”14 Jahre Jesuit” (2 bd, 1909; flera senare uppl.). S.N. Hoeppner [hö'p-], Ernst von, tysk militär (1860—1922), officer vid kav. 1880, överste 1911, generalmajor och chef för 4:e kav.-bri-gaden 1912, generallöjtnant 1916, general av kav. och chef för 18:e armékåren 1919; avsked s.å. Vid krigsutbrottet 1914 blev H. arméstabs-chef vid 3:e armén och i nov. 1916 chef för de tyska luftstridskrafterna. Han har utg. ”Deutschlands Krieg in der Luft” (1921). E.Bz. Hoernes [hö'r-], Moritz, österrikisk arkeolog (1852—1917), kustos vid hovmuseet 1889 —1907, 1899 prof, i förhistorisk arkeologi i Wien. H:s’ betydelse som vetenskapsman är framförallt sammanställarens och popularisa-torns. Han skrev en rad omfångsrika verk och bidrog i hög grad att höja den förhistoriska arkeologien till en vetenskaplig disciplin. H:s’ mest betydande arbeten äro ”Urgeschichte des Menschen” (1892; 2 Aufl. under titeln ”Natur-und Urgeschichte des Menschen”, 1909), ”Urgeschichte der bildenden Kunst in Europa” (1898; 3 Aufl. 1925), ”Der diluviale Mensch in Europa” (1903) och ”Kultur der Urzeit” (3 bd, 1912). N.N-n. Hof. 1) Hd i Hedmark fylke, s.ö. Norge, på båda sidor om Glömma, s.ö. om Hamar; 417.«i kvkm.; 3,430 inv. (1930). S. 2) Hd i Vestfold fylke, s. Norge, vid gränsen mot Buskerud fylke, kring nedre delen av sjön Eikeren; 161,88 kvkm.; 2,260 inv. (1930). S. Hof [häf], stad i n.ö. Bayern, vid Saale s.v. om Plauen; 41,400 inv. (1932). Högt utvecklad textil-, järn-, maskin- och livsmedelsindustri. Viktig järnvägsknut. F.Ss. Hof [hov], Sven, språkforskare (1703—86), fil. mag. i Uppsala 1731. 1737 uppförd på förslag till physices prof, i Åbo, utnämndes han 1746 till matheseos lektor i Skara och till eloquentiæ och poeseos lektor (d.v.s. i latin) där 1750 samt erhöll 1757 avsked med prof:s titel. H. intager inom den äldre sv. språkforskningen ett av de allra mest framstående rummen, utmärkt genom en skarp iakttagelseförmåga och nykter saklighet. Huvudsaki. sysslade han med den samtida svenskan och dess dial., särsk. den västgötska. Hans viktigaste arbeten äro ”Swäns-ka språkets rätta skrifsätt” (1753), där han som huvudprincip hävdar ändamålsenligheten, ”Förklaring öfwer besynnerliga ord—. uti — 160 —