Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoffman, Olof - Hoffman, Jonas - Hoffmann (Hofmann), Melchior - Hoffmann, Friedrich - Hoffmann, Ernst Theodor Amadeus (Wilhelm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFFMANN
Hoffman, Olof, målare (o. 1640—1709),
förfärdigade 1683 under Erik Dahlberghs ledning
färglagda teckn. och akvareller av troféer,
vunna genom sv. segrar. Samlingen förvaras i
Krigsarkivet. Han gjorde även utkast till
altar-prydnader och regementsfanor. F.H.
Hoffman, Jonas, målare (1728—80),
arbetade i 10 år hos Johan Pasch som dekoratör
och fick ett resestipendium. Efter 16 års
vistelse utomlands, främst i Paris och Rom,
återkom han till Sverige som lärd akademiker, helt
fångad i nyklassicismens stilschema. 1772 blev
han prof, i teckning vid Konstakad. Klara
kyrka, Drottningholm och Stockholms slott
äga verk av hans hand. F.H.
Hoffmann (Hofmann), Melchior, tysk
predikant tillhörande döparerörelsen (se
Anabaptister) (död 1543 el. 44), verkade i de
baltiska länderna, Danmark, Sverige (förvisad
därifrån 1527) och Holland, förkunnande
världsdomen och gudsrikets upprättande på
jorden. Från 1533 till sin död satt H. fängslad
i Strassburg. S.N.
Hoffmann, Friedrich, tysk läkare,
kemist (1660—1742), prof, vid det nyinrättade
univ. i Halle 1693, var jämte Boerhaave sin tids
främste läkare. H:s största förtjänster ligga
inom läkemedelsläran (jfr H:s droppar), i
det att han prövade en mängd läkemedel och
klarlade deras användning. Själv var han
mycket måttlig i sin användning av
medikament. H. hörde till 1700-talets stora
systematiker och försökte att förklara livsföreteelserna
utifrån organens mekaniska tillstånd. Å.Ch.
Hoffmann, Ernst Theodor Amadeus
(eg. Wilhelm), tysk förf., musiker och
ämbetsman (1776—
1822), inträdde 1796,
efter fullbordat
univ.-studium i hemstaden
Königsberg, i
rätts-förvaltningen, vari
han, med täta
förflyttningar, kvarstod
till Preussens
sammanbrott 1806.
Därpå vidtog en
vigilans-period på 7 års tid
ss.
teaterkapellmästare m.m. dels i
Bamberg, dels i Dresden och Leipzig i växlande
omgångar alltefter de napoleonska
krigsrörel-serna, varefter H. 1814 ånyo ingick i
justitie-staten (Berlin), där han 1816 blev
kammarrättsråd. — H:s huvudintresse gällde musiken,
och här utvecklade han alltifrån sekelskiftet
fram till 1814 en tonsättarverksamhet, som
omspände tonkonstens alla uttrycksmedel:
mäs
sor, pianosonater, orkester- och kammarmusik,
vokallyrik av religiös el. profan art och ej
mindre än 9 genomförda operor, däribland
”Undine”, 1816 ff. uppförd 14 gånger å
Nationalteatern i Berlin (utg. i klaverutdrag Ed.
Peters n:r 3116). — H:s diktargärning, som
infaller först under hans sista levnadsår, utgick
urspr. från den musikaliska karakteristiken
och rörde sig över huvud alltid — frånsett en
mängd offer åt tidens mode-novellistik — inom
den utpräglat tonala föreställningsfären:
”Fan-tasiestücke in Callots Manier” (4 bd, 1814—15,
däri ”Kreisleriana” och ”Der goldne Topf”),
romanen ”Die Elixiere des Teufels” (1815),
”Nachtstücke” (1817), novellserien ”Die
Sera-pionsbrüder” (4 bd, 1819—21, däri ”Die
Berg-werke von Falun”), ”Prinzessin Brambilla”
(1820) och ”Lebensansichten des Katers Murr”
(2 bd, 1820—22). — H. var även livligt
verksam i bildkonsten, spec. som karikatyrtecknare
(urval utg. 1926: ”Handzeichungen E.T.A.H:s”).
— Ehuru H:s energiutveckling sålunda sköt
ut i olika riktningar, var drivkraften en enda:
hans rent musikaliska världsåskådning, som
fattade alla livsföreteelser ss. svallrörelser från
ett tonalt universalcentrum, treklangen, renast
uttryckt i 1600-talets italienska kyrkomusik
och i den instrumentala fuga-formen. Allt
som låg därutanför, samhällsmoralen och
dennas myller av följdförhållanden, var
automatväsen, ”die tote Welt”. Denna tillhörde han
själv, som skarp jurist och pigg sällskapsbro
der, med ena hälften av sin varelse; med den
andra svingade han sig ostört hinsides alla
tingens råmärken men föll ss. skapande
musiker till föga på gr. av sin ironiska och starkt
reflekterande läggning och bragte det, ss.
diktare ”aus Not”, mestadels till estetiska
frivol-ter, vilka, med utgångspunkt i det tyska
1600-talets (barockens) — hos Bach och i Mozarts
”Don Juan” tonalt återspeglade —
livsuppfattning, virvlade upp alla nyromantikens
artistiska fenomen och nådde fantastikens höjd i
den urpersonligt kraftladdade poesi, som
kretsar kring Kreislergestalten. Rent litterärt har
H. genom sin rappa verklighetsteckning av
människofigurer och stadsmiljöer berett väg
för realismen. — H:s inflytande har varit
betydligt, mest i 1830- och -40-talens Frankrike,
i Danmark och Ryssland. Vad Sverige
beträffar, har han lämnat spår hos Livijn, Almquist,
Strindberg; sv. övers, finnas ett 50-tal ifrån
1819 till våra dagar. — Samlade skrifter i flera
ed.— Litt.: J. E. Hitzig, ”H:s Leben und
Nach-lass” (2 bd, 1823; 2 Aufl. 1839); G. Ellinger,
”H.” (1894); O. Klinke, ”E. T. A. H:s Leben
und Werke. Vom Standpunkt eines
Irrenarz-tes” (1902); A. Sakheim, ”E. T. A. H.” (1908);
— 165 —
— 166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
