HOFFMANN Hoffman, Olof, målare (o. 1640—1709), förfärdigade 1683 under Erik Dahlberghs ledning färglagda teckn. och akvareller av troféer, vunna genom sv. segrar. Samlingen förvaras i Krigsarkivet. Han gjorde även utkast till altar-prydnader och regementsfanor. F.H. Hoffman, Jonas, målare (1728—80), arbetade i 10 år hos Johan Pasch som dekoratör och fick ett resestipendium. Efter 16 års vistelse utomlands, främst i Paris och Rom, återkom han till Sverige som lärd akademiker, helt fångad i nyklassicismens stilschema. 1772 blev han prof, i teckning vid Konstakad. Klara kyrka, Drottningholm och Stockholms slott äga verk av hans hand. F.H. Hoffmann (Hofmann), Melchior, tysk predikant tillhörande döparerörelsen (se Anabaptister) (död 1543 el. 44), verkade i de baltiska länderna, Danmark, Sverige (förvisad därifrån 1527) och Holland, förkunnande världsdomen och gudsrikets upprättande på jorden. Från 1533 till sin död satt H. fängslad i Strassburg. S.N. Hoffmann, Friedrich, tysk läkare, kemist (1660—1742), prof, vid det nyinrättade univ. i Halle 1693, var jämte Boerhaave sin tids främste läkare. H:s största förtjänster ligga inom läkemedelsläran (jfr H:s droppar), i det att han prövade en mängd läkemedel och klarlade deras användning. Själv var han mycket måttlig i sin användning av medikament. H. hörde till 1700-talets stora systematiker och försökte att förklara livsföreteelserna utifrån organens mekaniska tillstånd. Å.Ch. Hoffmann, Ernst Theodor Amadeus (eg. Wilhelm), tysk förf., musiker och ämbetsman (1776— 1822), inträdde 1796, efter fullbordat univ.-studium i hemstaden Königsberg, i rätts-förvaltningen, vari han, med täta förflyttningar, kvarstod till Preussens sammanbrott 1806. Därpå vidtog en vigilans-period på 7 års tid ss. teaterkapellmästare m.m. dels i Bamberg, dels i Dresden och Leipzig i växlande omgångar alltefter de napoleonska krigsrörel-serna, varefter H. 1814 ånyo ingick i justitie-staten (Berlin), där han 1816 blev kammarrättsråd. — H:s huvudintresse gällde musiken, och här utvecklade han alltifrån sekelskiftet fram till 1814 en tonsättarverksamhet, som omspände tonkonstens alla uttrycksmedel: mäs sor, pianosonater, orkester- och kammarmusik, vokallyrik av religiös el. profan art och ej mindre än 9 genomförda operor, däribland ”Undine”, 1816 ff. uppförd 14 gånger å Nationalteatern i Berlin (utg. i klaverutdrag Ed. Peters n:r 3116). — H:s diktargärning, som infaller först under hans sista levnadsår, utgick urspr. från den musikaliska karakteristiken och rörde sig över huvud alltid — frånsett en mängd offer åt tidens mode-novellistik — inom den utpräglat tonala föreställningsfären: ”Fan-tasiestücke in Callots Manier” (4 bd, 1814—15, däri ”Kreisleriana” och ”Der goldne Topf”), romanen ”Die Elixiere des Teufels” (1815), ”Nachtstücke” (1817), novellserien ”Die Sera-pionsbrüder” (4 bd, 1819—21, däri ”Die Berg-werke von Falun”), ”Prinzessin Brambilla” (1820) och ”Lebensansichten des Katers Murr” (2 bd, 1820—22). — H. var även livligt verksam i bildkonsten, spec. som karikatyrtecknare (urval utg. 1926: ”Handzeichungen E.T.A.H:s”). — Ehuru H:s energiutveckling sålunda sköt ut i olika riktningar, var drivkraften en enda: hans rent musikaliska världsåskådning, som fattade alla livsföreteelser ss. svallrörelser från ett tonalt universalcentrum, treklangen, renast uttryckt i 1600-talets italienska kyrkomusik och i den instrumentala fuga-formen. Allt som låg därutanför, samhällsmoralen och dennas myller av följdförhållanden, var automatväsen, ”die tote Welt”. Denna tillhörde han själv, som skarp jurist och pigg sällskapsbro der, med ena hälften av sin varelse; med den andra svingade han sig ostört hinsides alla tingens råmärken men föll ss. skapande musiker till föga på gr. av sin ironiska och starkt reflekterande läggning och bragte det, ss. diktare ”aus Not”, mestadels till estetiska frivol-ter, vilka, med utgångspunkt i det tyska 1600-talets (barockens) — hos Bach och i Mozarts ”Don Juan” tonalt återspeglade — livsuppfattning, virvlade upp alla nyromantikens artistiska fenomen och nådde fantastikens höjd i den urpersonligt kraftladdade poesi, som kretsar kring Kreislergestalten. Rent litterärt har H. genom sin rappa verklighetsteckning av människofigurer och stadsmiljöer berett väg för realismen. — H:s inflytande har varit betydligt, mest i 1830- och -40-talens Frankrike, i Danmark och Ryssland. Vad Sverige beträffar, har han lämnat spår hos Livijn, Almquist, Strindberg; sv. övers, finnas ett 50-tal ifrån 1819 till våra dagar. — Samlade skrifter i flera ed.— Litt.: J. E. Hitzig, ”H:s Leben und Nach-lass” (2 bd, 1823; 2 Aufl. 1839); G. Ellinger, ”H.” (1894); O. Klinke, ”E. T. A. H:s Leben und Werke. Vom Standpunkt eines Irrenarz-tes” (1902); A. Sakheim, ”E. T. A. H.” (1908); — 165 — — 166 —