Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Honorius, Flavius - 1. Honorius I (påve) - 2. Honorius (II, påve) - 3. Honorius II (påve) - 4. Honorius III (Cencio Savelli, påve) - 5. Honorius IV (Giacomo Savelli, påve) - Honorär - Honourable - Honshiu, Honshu - Honstadium - Hont - Hontheim, Nikolaus von - Honthorst, 1. Gerrit van - Honthorst, 2. Willem van - Honung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HONUNG
var Stilicho (se denne) intill 408, då han föll
offer för en antigermansk reaktion. När H. i
dennas anda förde en huvudlös, mot
germanerna fientlig politik, intog västgöternas konung
Alarik Rom. Efter Alariks död lämnade
västgöterna Italien, och H. försonade sig med dem
samt upplät land åt dem i Frankrike och
Spanien. Usurpationer störde tidvis lugnet under
H:s’ fortsatta, alltigenom svaga regering. B.
Hono’rius, påvar. 1) H. I, påve 625—628,
omfattade monoteletiska åsikter och blev
därför på 6:e ekumeniska konsiliet i
Konstantino-pel 680 bannlyst ss. kättare — ett förhållande,
som spelat en viss roll i katolska kyrkans
senare historia, bl.a. på Vatikankonsiliet 1870
i striden om påvens ofelbarhet. [B.]
2) H. (II), påve (d. 1072), förut Peter
Ca-varus, biskop av Parma, uppställdes 1061 av
tyska regeringen som motpåve till Alexander
II, avsattes 1064 av synoden i Mantua. [B.]
3) H. II, påve 1124—30, tidigare
Lam-bert av Faguano, verkade för Lothars av
Sachsen upphöjelse till kejsare och måste 1128
till greve Roger av Sicilien överlämna de
påv-liga länen Apulien och Kalabrien. [B.]
4) H. III, eg. C e n c i o S a v e 11 i, påve 1216
—27, krönte till kejsare Fredrik II, mot vilken
han förde en försonlig politik, och stadfäste
franciskanernas och dominikanernas
munkordnar. [B.]
5) H. IV, eg. Giacomo S a v e 11 i, påve
1285—87.
Honorä’r, ofta i sammansättningar, heders-,
t.ex. h.-prof., som har prof:s titel (men ej
ämbete).
Honourable [å’narab91] (eng., ”välboren”),
förk. Hon. el. Honble., i Storbritannien och
Irland titel, som, föregången av artikel, sättes
före förnamnet + efternamnet på sådana medl.
av högadeln (the peerage), som ej ha annan
titel, d.v.s. yngre söner till earls och alla barn
till uiscounts och barons. Den tillkommer även
vissa högre ämbetsmän, särsk. i kolonierna,
under deras ämbetstid. I U. S. A. har titeln
vidsträckt användning och tillägges medl. av
kongressen och de enskilda staternas lagstiftande
församlingar, domare o.a. högre funktionärer.
— Right Honourable (”högvälboren”), förk. Rt.
Hon., Rt. Honble., tillkommer lagligen peers
men användes i fråga om dem endast i legal
och officiell stil samt t.ex. på räkningar o.d.
(då före titeln), dessutom tillkommer den medl.
av Privy council och användes av dem bland
dessa, som ej äro peers, samt av ministrarna
och Londons Lord mayor. — Rt. Hon. el. Hon.
användes även ss. tilltal i parlamentet (”My
friend the Rt. Hon. member for X”), då det är
sed, att en parlamentsled. aldrig nämnes vid
namn under debatten. Eljest användes Hon.,
resp. Rt. Hon., aldrig i tilltal och utsättes ej
heller på visitkort. A.Km.
Honshiu
fi-J, H o n s h u, geogr., se H o [-n-d o.
Honstadium, bot., se Hanstadium.
Hont, geogr., se S c h e 1 d e.
Hontheim [hå’nthalm], Johann Nikolaus
von, tysk katolsk teolog (1701—90), jur. prof,
i Trier 1732, vigbiskop 1748, utgav under pseud.
Justinus Febronius (varefter hans
teorier fått namnet febronianism) skriften
”De statu ecclesiæ et legitima potestate Romani
Pontificis” (1763), där han gentemot påvens
supremati företräder biskoparnas
självständighet och kyrkomötets överhöghet. H:s skrift
fick inflytande på kyrkopolitiken i flertalet av
Europas länder (jfr Emskonferensen,
Episkopalism och Josefinism). 1778
tvingades H. att återkalla sina läror. S.N.
Honthorst [hå’nthårst]. 1) Gerrit van
H., holländsk målare (1590—1656), elev av
Abr. Bloemert, vistades ett tiotal år i Italien,
till 1621, där han påverkades av M. da
Cara-vaggios naturalism och intresse för
överraskande belysningsproblem (kallades också i Italien
Gherardo della Notte). Bäst är han i sina
ljusdunkelmålningar, genrestycken, historiska och
religiösa bilder (”Födelsen”, Florens); i Rom
målade han flera goda altartavlor. Som
förmedlare av Caravaggios konst kom H. att
utöva ett betydelsefullt inflytande på holländskt
måleri. I porträttmåleriet var han mycket
anlitad av furstehusen såväl i Holland som i
England och Brandenburg. För Kristian IV
var H. även verksam, varom vittna bilder i
Frederiksborgs och Kronborgs slott, en del
med ämnen ur Danmarks historia. Flera
bortfördes av svenskarna 1659 och ha på senaste
tiden återfunnits på Drottningholm o.a. slott.
M.Bjn.
2) W i 11 e m van H., den föregåendes
bror, målare (1594—1666), målade
historiebilder och porträtt, 1646—64 hovmålare i Berlin.
Han samarbetade mycket med brodern, och
hans porträttstil visar fullkomlig
överensstämmelse med dennes; ofta begagnar han t.o.m.
broderns sign. M.Bjn.
Honung, ett trögflytande, sött ämne, vanl.
av gulaktig färg, som vissa insekter,
framförallt bin och humlor (se d.o. och Biskötsel),
bereda av blomnektar (se Nektar) och vissa
andra växtutsöndringar, och som särsk. bina
lagra i sina vaxceller. H. består huvudsaki.
av en blandning av olika sockerarter (32—
47 °/o fruktsocker, 22—45 °/o druvsocker, 1—8 °/o
rörsocker) samt vatten (15—25°/o). Den
innehåller dessutom mindre mängder myrsyra,
— 285 —
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
