HOUDON med de hamitiska men innehåller smackljud liksom buschmännens. H:s språk har också spritt sig till bergdamara. H. bebodde bikups-formade rundhyddor, täckta med mattor, i vilka husgerådet var upphängt el. upplagt på ställningar. Man sov på marken. Klädesplagg Hottentotthyddor. voro ma.ntlar, skört och mössor av skinn. På fotterna buros sandaler, och kvinnorna prydde sig med kedjor av strutsäggskalsskivor, benringar av vidjor samt också med metallsmycken. Omskärelse och enkla ärrtatueringar voro kända. Man insmorde kroppen med fett och färg. Boskapsskötsel var huvudnäring. Jämte boskap höllos också getter. Mjölkprodukter och jaktbyte utgjorde jämte insamlade vegetabilier deras föda; endast sällan slaktades ett djur ur hjorden för att ätas. Tobak och hampa röktes. H. voro beväpnade med spjut, sköld, båge och förgiftade pilar. Som kastvapen användes klubba. Husgerådet bestod av kärl av lera el. trä, skinnpåsar för förvaring av födoämnen o.d., mortlar och malstenar. Bland musikinstrument kunna nämnas musikbågar (se d.o.) och trummor, bestående av delvis vattenfyllda lerkärl. Gruppen styrdes patriarkaliskt av en hövding, vilkens makt begränsades av ett råd. H:s mytologi och folklore äro mycket rika. — H. ha numera icke mycket kvar av sin urspr. kultur och ha i stor utsträckning blandat sig med vita (bas-taards). De ha emellertid med ganska stor lätthet anpassat sig efter civilisationen, och de utgöra, mer el. mindre uppblandade, ett ingalunda betydelselöst befolkningselement. G.B-r. Hotto'nia, växtsläkte, se Vattenblinksläktet. Hottögsf jället, fjäll i Jämtland, n.n.ö. om Anarisfjällen; 1,107 m.ö.h. Hotwell [hå'tpäl] (eng., het brunn), vanlig benämning på matarvattentank, d.v.s. den cistern, i vilken kondensatet från en ångmaskin anläggning uppsamlas och från vilken matar-vattnet åter inpumpas i pannan. v.S. Houben [hö'-], Heinrich Hubert, tysk litteraturhistoriker (f. 1875), har verkat som kritisk utg. samt skrivit bl.a. ”Studien über die Dramen Gutzkows” (1899), ”Gutzkow-Fun-de” (1901), ”Jungdeutscher Sturm und Drang” (1911) och ”J. P. Eckermann. Sein Leben für Goethe” (2 bd, 1924—27). I ”Verbotene Litera-tur” (2 bd, 1924—28) och ”Der gefesselte Bie-dermeyer” (1924) har han samlat värdefulla bidrag till den tyska censurens historia. A.Bd. Houbraken [håu'bräkan], Arnold, holländsk konsthistoriker och målare (1660— 1719), skrev en forts, till K. van Manders arbete om nederländska konstnärer. Hans son Jakob H. (1698— o. 1780) var en mycket framstående gravör, särsk. av porträtt. H.G-e. Houckgeest, G., se H o e c k g e e s t. Houdanhöns [odä'-], se Höns 2). Houdon [odå'], Jean Antoine, fransk skulptör (1741—1828), elev av bl.a. Pigalie och Lemoyne, vistades som stipendiat i Rom 1764—68 och upp togs 1777 i akad. med ”Sovande Mor-feus”. 1770 besökte han hertigen av [-Sachsen-Coburg-Go-tha,-] {+Sachsen-Coburg-Go- tha,+} och 1785 företog han på sin vän Franklins tillskyn-dan en resa till U. S. A. för att skulptera Washington (bys ter i Metropolitan museum i New York och i museet i Boston, staty i Richmond) men verkade f.ö. i Paris även när han arbetade för främmande suveräner och mecenater (Katarina II, Gustav III, furstarna Golitsyn m.fl.). Utan att vara i större utsträckning nyskapande var H. en mycket betydande konstnär, som arbetade elegant och skickligt utan att dock briljera med sin glänsande teknik på bekostnad av det väsentliga i uttryck och form. De av H. utförda porträttbysterna bilda ett galleri av allt vad tiden hade att bjuda av samhällets och andens stormän, ss. Voltaire, Rousseau, Molière, Gluck, Franklin, Lafayette, Napoleon m.fl. Ofta gjorde han hela serier egenhändiga förstudier och repliker till sina porträttbyster, vilka vittna om hans ovanliga psykologiska intresse. Bland hans stora figurer är ”Diana” i Louvren den ryktbaraste. I Sverige finnas byster av Vol taire, Gluck och Diderot på Nationalmuseum, av Gustav III i Stockholms rådhus och av Washington i Göteborgs konstmuseum. — Litt; Uppslagsbok. XIII. ___ 353 ___ 12 - 354 —