HUDSJUKDOMAR utg. i Hudiksvall, grundad 1900 för att avlösa den s.å. nedlagda ”Hudiksvalls allehanda”, påbörjad 1883, av Erik Böhmer (f. 25/i2 1872), som redigerade tidningen till 1911. ”H.n.” vänder sig i främsta rummet till frireligiösa och nyk-terhetsvänliga. Red. är sedan 1921 Werner Ödegård (f. ls/io 1892). H.E. Hudkräfta, se Hudsjukdomar och Kräftsjukdomar. Hudlöshet, se Exkoriation. Hudmaskar, se P o r m a s k a r. Hudmjältbrand, se M j ä 11 b r a n d. Hudmuskelsäck, se Hud 1). Hudmuskler. Den tvärstrimmiga muskulaturen uppträder hos flertalet däggdjur även som h. i ganska stor utsträckning. Det är på gr. härav, som t.ex. en häst kan utföra ”skak-ningar” av sin hud nästan var som helst. Hos människan äro tvärstrimmiga h. ovanliga, men en del av ansiktets mimiska muskulatur utgrenar sig i läderhuden. Människans eg. h. bestå av glatt muskulatur och äro huvudsaki. utbildade i anslutning till hår (se d.o.), mu'sculi arrecto'res pilo'rum. Det är dessa h., som t.ex. vid köldpåverkan draga sig samman, varvid ”gåshud” uppkommer. T.H-n. Hudpansar, zool., förbeningar i huden, vilka bilda ett mer el. mindre sammanhängande skydd för hela kroppen el. för vissa delar därav. Dylikt h. på huvudet och vanl. även på främre delen av kroppen hade en del utdöda fiskar ss. Osteo'straci och Antia'rchi (se d.o.). Även hos vissa nu levande former, ss. hos pansarhajar och pansarmalar, finnas sådana bildningar. Framförallt är h. starkt utbildat hos sköldpaddorna (se d.o.), och även hos krokodilen (se d.o.) finnas hudförbeningar under hornplåtarna (se F j ä 11). Däggdjuren sakna i regel hudförbeningar, men hos en del utdöda bältdjur, ss. hos glyptodonterna (se d.o.), voro de utvecklade till ett starkt h.; även hos nu levande bältdjur (se d.o.) finnes h. H.W. Hudporer, se Hud. Hudrespiration [-jo'n], se H u d a n d n i n g. Hudretmedel, se Irritantia. Hudsinne. I huden äro inlagrade särsk. nervösa mottagarapparater el. nervändorgan tör upptagandet av utifrån kommande retningar. De utgöras av höggradigt specialiserade känselapparater av varierande histolo-gisk byggnad (se Hud). Man skiljer på den ytliga och den djupa hudkänseln. Den ytliga omfattar beröringssinne, smärt- och temperatursinne. Den djupa förmedlar impulser från senor, muskler och leder och spelar roll för vår uppfattning av extremiteternas rörelser (rörelsesinne), deras läge (lägesinne) och den använda muskelkraften (kraft- el. v i k t u p p s k a 11 ningssinne). — Beröringssinnet förmedlas genom s.k. tryckpunkter, som sitta särsk. tätt t.ex. å fingertopparna. Tryckpunkterna retas av allt, som innebär en deformering av huden.* De ha låg retningströskel och ägna sig även för upnfattning av fina diskontinuerliga irri-tament ^svängningar av stämgaffel, v i b r a-tionssinne). De lokaliseras väl (1 o k a lisationssinne), vilket sätter oss i stånd att uppfatta simultan beröring av två passar-spetsar (Webers passareprov). Ä behårade kroppsytor spela håren en stor roll för beröringssinnet. Beröringssinnet spelar en viktig roll för den taktila uppfattningen av ett föremåls form, storlek (3:e dimensionen), konsistens och ytbeskaffenhet (det stereognos-tiska sinnet). Beröringssinnet prövas enklast med lättaste beröring av huden med bomull. — Det är icke avgjort, huruvida det finnes särsk. smärtpercipierande apparater el. om smärta kan utlösas från alla nervändorganen i huden. Man skiljer på ytlig och djup smärta. Under alla förhållanden äro de smärtpercipierande punkterna de talrikast förekommande av alla. Smärtsinnet prövas genom att låta en person skilja på beröringen av spets och huvud av en knappnål. Vanliga former för hudsmärta äro kittling och klåda. — Värme-och köldsinnets nervösa mottagarapparater äro knutna till de s.k. värme- och köldpunkterna. De senare upptäcktes av den sv. fysiologen Blix 1882. De äro selektivt avstämda för upptagande endast av termiska irritament (adekvat retning). Köldpunkterna kunna reagera med köldförnimmelse även för värmeirritament (paradox reaktion). Det finnes 11 gånger så många köld- som värmepunkter å kroppsytan. Under normala förhållanden kännes en temp. o. 30° C. varken varm el. kall. Denna s.k. fysiologiska nollpunkt förskjutes i kyla neråt och i värme uppåt med flera grader (adaptation). Smärtsensationer utlösas även från kroppens inre. Betäckningen av kroppens stora hålrum (bukhinnan, lung- och hjärtsäcken) äro mycket känsliga, under det att inälvorna äro okänsliga för beröring (t.ex. vid operationer), vilket icke hindrar, att inflammationer el. kramptillstånd kunna utlösa smärtor i dem. Dessa stråla ofta ut i det hudområde, som motsvarar det inre organet. S.l-r. Hudsjukdomar (d e r m a t o s e r) ge sig i allm. tillkänna genom vissa typer av hudförändringar, sedan gammalt benämnda utslag (lat. ef flore'scens, grek, exa'nthema); enl. äldre uppfattning gällde det näml, en i organismen försiggående sjuklig process, som på sin höjdpunkt så att säga ”slog ut i blom” på huden. De — 401 — — 402 —