Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hudiksvalls nyheter - Hudkräfta - Hudlöshet - Hudmaskar - Hudmjältbrand - Hudmuskelsäck - Hudmuskler - Hudpansar - Hudporer - Hudrespiration - Hudretmedel - Hudsinne - Hudsjukdomar (dermatoser)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUDSJUKDOMAR
utg. i Hudiksvall, grundad 1900 för att avlösa
den s.å. nedlagda ”Hudiksvalls allehanda”,
påbörjad 1883, av Erik Böhmer (f. 25/i2 1872), som
redigerade tidningen till 1911. ”H.n.” vänder
sig i främsta rummet till frireligiösa och
nyk-terhetsvänliga. Red. är sedan 1921 Werner
Ödegård (f. ls/io 1892). H.E.
Hudkräfta, se Hudsjukdomar och
Kräftsjukdomar.
Hudlöshet, se Exkoriation.
Hudmaskar, se P o r m a s k a r.
Hudmjältbrand, se M j ä 11 b r a n d.
Hudmuskelsäck, se Hud 1).
Hudmuskler. Den tvärstrimmiga
muskulaturen uppträder hos flertalet däggdjur även som
h. i ganska stor utsträckning. Det är på gr.
härav, som t.ex. en häst kan utföra
”skak-ningar” av sin hud nästan var som helst. Hos
människan äro tvärstrimmiga h. ovanliga, men
en del av ansiktets mimiska muskulatur
utgrenar sig i läderhuden. Människans eg. h. bestå
av glatt muskulatur och äro huvudsaki.
utbildade i anslutning till hår (se d.o.), mu’sculi
arrecto’res pilo’rum. Det är dessa h., som t.ex.
vid köldpåverkan draga sig samman, varvid
”gåshud” uppkommer. T.H-n.
Hudpansar, zool., förbeningar i huden, vilka
bilda ett mer el. mindre sammanhängande
skydd för hela kroppen el. för vissa delar
därav. Dylikt h. på huvudet och vanl. även på
främre delen av kroppen hade en del utdöda
fiskar ss. Osteo’straci och Antia’rchi (se d.o.).
Även hos vissa nu levande former, ss. hos
pansarhajar och pansarmalar, finnas sådana
bildningar. Framförallt är h. starkt utbildat
hos sköldpaddorna (se d.o.), och även hos
krokodilen (se d.o.) finnas hudförbeningar
under hornplåtarna (se F j ä 11). Däggdjuren
sakna i regel hudförbeningar, men hos en del
utdöda bältdjur, ss. hos glyptodonterna (se d.o.),
voro de utvecklade till ett starkt h.; även hos
nu levande bältdjur (se d.o.) finnes h. H.W.
Hudporer, se Hud.
Hudrespiration [-jo’n], se H u d a n d n i n g.
Hudretmedel, se Irritantia.
Hudsinne. I huden äro inlagrade särsk.
nervösa mottagarapparater el. nervändorgan
tör upptagandet av utifrån kommande
retningar. De utgöras av höggradigt
specialiserade känselapparater av varierande
histolo-gisk byggnad (se Hud). Man skiljer på den
ytliga och den djupa hudkänseln.
Den ytliga omfattar beröringssinne,
smärt- och temperatursinne. Den
djupa förmedlar impulser från senor, muskler
och leder och spelar roll för vår uppfattning
av extremiteternas rörelser (rörelsesinne),
deras läge (lägesinne) och den använda
muskelkraften (kraft- el. v i k t u p p s k a 11
ningssinne). — Beröringssinnet förmedlas
genom s.k. tryckpunkter, som sitta särsk. tätt
t.ex. å fingertopparna. Tryckpunkterna retas
av allt, som innebär en deformering av huden.*
De ha låg retningströskel och ägna sig även
för upnfattning av fina diskontinuerliga
irri-tament ^svängningar av stämgaffel, v i b r
a-tionssinne). De lokaliseras väl (1 o k a
lisationssinne), vilket sätter oss i stånd
att uppfatta simultan beröring av två
passar-spetsar (Webers passareprov). Ä behårade
kroppsytor spela håren en stor roll för
beröringssinnet. Beröringssinnet spelar en viktig
roll för den taktila uppfattningen av ett
föremåls form, storlek (3:e dimensionen),
konsistens och ytbeskaffenhet (det
stereognos-tiska sinnet). Beröringssinnet prövas enklast
med lättaste beröring av huden med bomull.
— Det är icke avgjort, huruvida det finnes
särsk. smärtpercipierande apparater el. om
smärta kan utlösas från alla nervändorganen
i huden. Man skiljer på ytlig och djup smärta.
Under alla förhållanden äro de
smärtpercipierande punkterna de talrikast
förekommande av alla. Smärtsinnet prövas genom att låta
en person skilja på beröringen av spets och
huvud av en knappnål. Vanliga former för
hudsmärta äro kittling och klåda. —
Värme-och köldsinnets nervösa mottagarapparater äro
knutna till de s.k. värme- och köldpunkterna.
De senare upptäcktes av den sv. fysiologen
Blix 1882. De äro selektivt avstämda för
upptagande endast av termiska irritament
(adekvat retning). Köldpunkterna kunna reagera
med köldförnimmelse även för värmeirritament
(paradox reaktion). Det finnes 11 gånger så
många köld- som värmepunkter å kroppsytan.
Under normala förhållanden kännes en temp. o.
30° C. varken varm el. kall. Denna s.k.
fysiologiska nollpunkt förskjutes i kyla neråt och
i värme uppåt med flera grader (adaptation).
Smärtsensationer utlösas även från kroppens
inre. Betäckningen av kroppens stora hålrum
(bukhinnan, lung- och hjärtsäcken) äro mycket
känsliga, under det att inälvorna äro
okänsliga för beröring (t.ex. vid operationer),
vilket icke hindrar, att inflammationer el.
kramptillstånd kunna utlösa smärtor i dem.
Dessa stråla ofta ut i det hudområde, som
motsvarar det inre organet. S.l-r.
Hudsjukdomar (d e r m a t o s e r) ge sig i
allm. tillkänna genom vissa typer av
hudförändringar, sedan gammalt benämnda utslag
(lat. ef flore’scens, grek, exa’nthema); enl. äldre
uppfattning gällde det näml, en i organismen
försiggående sjuklig process, som på sin
höjdpunkt så att säga ”slog ut i blom” på huden. De
— 401 —
— 402 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
