HUDSKELETT vanligaste typerna av enkla utslag äro följ. 1) M a k u 1 ö s a, röda, svagt upphöjda fläckar, orsakade av blodöverfyllnad i papillar- ocb ytliga coriumkapillärer; mindre, lins- till ett-öresstora: roseol (ex. mässling, syfilis, tyfus); större: erytem (se d.o.). 2) Pu'rpura, hudblödningar (se P u r p u r a). 3) P a p u 1 ö s a, smärre, lins- till hampfröstora knottror av olika byggnad, utgjutning och infiltration i slemlagret (ex. tidigt stadium i lichen, eksem, psoriasis), nybildning i corium (ex. syfilis, lu-pus). 4) Urtica'ria el. nässelutslag (se d.o.). 5) Blåsformiga, mindre, högst linsstora blåsor: vesikulärt utslag (ex. eksem, miliaria); större blåsor: bullöst (ex. pemphigus), serös utgjutning från papillarkärlen, som ställvis ansamlats mellan cellerna i slemlagret och lyft upp hornlagret ovanpå. 6) Pustulöst, var-blåsor, ytliga inom epidermis (ex. impetigo), djupare ned i corium (ex. smittkoppor). — Genom sekundära förändringar uppstå 1) e x-koriationer (se d.o.), ytlig avrivning vid klåda; 2) rhagader och f i s s u r e r, djupare ned i corium nående sprickor genom dragning och tänjning av underliggande muskulatur vid minskad elasticitet och sprödhet i huden; 3) ulcus (rötsår), ned i corium nående substansförlust vid på gr. av lokala (infektion) el. allmänna (kraftnedsättning) orsaker hämmad vävnadsåterbildning. 4) s k v a m ö s a utslag el. f jällning (se d.o.); 5) krustor (skorpor, ruvor), intorkning av innehåll i blåsor el. pustlar; 6) cica'trix el. ärr (se d.o.); 7) pigmentering (se d.o.). Som sekundära måste dessutom räknas atrofi och skle-r o s i anslutning till inflammatoriska el. vanl. medfödda näringsrubbningar i huden, vilka medfört tillbakabildning, resp, förtätning av bindvävsfibrillerna i corium. — Nu skildrade primära och sekundära efflorescenser kunna uppträda enstaka, mer el. mindre oregelbundet strödda el. i tätare anhopningar, resp, vid kombination av olika former som s.k. p o 1 y-m o r f a utslag. Så bildade karakteristiska utslag utgöra dock ej alltid självständiga sjuk-domsenheter, utan kunna ha olika orsaker, liksom också en och samma sjukdom kan ge upphov till olikartade utslag. Orsakerna till h. äro emellertid ännu otillräckligt kända, och många h. kunna därför endast morfologiskt avgränsas. Kända orsaker äro: 1) direkt på huden verkande yttre skadligheter, ss. bakterier (ros, varinfektioner; se Pyodermi), parasitsvampar (se Dermatomy koser), djurparasiter (lus, skabb), köld och värme (se F ö r-f r y s n i n g och Brännskada), solljus-, ultraviolett, röntgen- och radiumbestrålning (se även Fräknar och Solbränna), kemiska inverkningar (terpentin, crotonolja, lut, många yrkes-h.); 2) i blodet cirkulerande ”giftiga” ämnen, så vid de vanl. utslagssjukdomarna (mässling, scharlakansfeber, vattenkoppor m fl.), hos vissa personer efter bestämda medi kament el. födoämnen på gr. av idiosynkrasi el. allergi (se d.o.). Väl avgränsade h. utgöra också nybildningarna, godartade (ex. födelse märken, hudhorn) såväl som elakartade (ex hudkräfta; se Kräftsjukdomar). För h:s säkra särskiljande och behandling erford ras långvarig erfarenhet och vana. af K. Hudskelett, i huden hos vissa djur förekommande förtjockade och hårda partier, som dels giva skydd åt underliggande mjuka vävnader, dels tjäna till fäste för muskler. H., som stundom kan vara synnerligen kraftigt utbildat, består av kitin el. i vävnaden inlagrad kalk och bildas an t., ss. korallernas skelettbild ningar, blötdjurens skal och insekternas kitin-pansar, av överhuden (se K u t i k u 1 a) el., ss. tagghudingarnas kalkplattor, fiskarnas fjäll, sköldpaddornas och krokodilernas pansar, av läderhuden. Stundom förbinder sig h. med det inre skelettet, ss. fallet är hos sköldpaddorna. Jfr Hudpansar. H.B-n. Hudskleros [-å's], se Hudsjukdomar. Hudson [hu'dsan], Henry, engelsk polar -farare (o. 1550—1611), vann tidigt anställning hos Muscovy co., i vars tjänst han 1607 sökte finna sjövägen till Indien och Kina n. om Europa och Asien. Tvingad av ishinder vände han och styrde kurs mot nordpolen ö. om Grönland, vars kust siktades på o. 73° n.br Sedan han nått något över 80° n.br., upptäckte han på hemvägen det rika säl- och valbeståndet i dessa farvatten. Även följ, års försök att finna vägen, nu mellan Spetsbergen och Novaja Zemlja, misslyckades. 1609 utsändes han i liknande syfte av det holländska East India co. genom Waigatschsundet men möttes åter av en ogenomtränglig isbarriär. Han gick då västerut, landsteg på Coney Island, fann Hudsonfloden och nådde upp till nuv. Albany. Hans 4:e resa, 1610, nu på engelskt initiativ, företogs med ett blott 55 tons fartyg, ”Dis-covery”. Genom Hudsonsundet trängde han in i Hudson bay, som han antog vara ett öppet hav och döpte till Mare magnum. Efter én hård övervintring gjorde besättningen myteri och avseglade till England, sedan H. och 8 andra utsatts i en livbåt. Samtliga 9 omkomrno. —H. är en av polarforskningens stora märkesmän och den förste, som på alla de 3 förmodade sjövägarna (Nordost-, Nordvästpassa gen och över polarbassängen) sökt nå Indien och Kina. Han gjorde vidare betydande geografiska upptäckter och är upphovsmannen — 403 — — 404 —