HUSESYN S Carlsson Gyllenhielm, 1656 genom arv hertig Adolf Johan men indrogs 1688 till Kronan. Brukshanteringen återupptogs 1689 av två bröder Rudebeck. H. tillhör sedan 1867 J. S. F. Stephens. Th.P. Husesyn, jur., detsamma som av- och t i 11-trädessyn (se d.o.). Husesynsinstrument el. s y n e i n s t r u-m e n t, en vid av- och tillträdessyn (se d.o.) upprättad skriftlig handling, som skall innehålla uppgifter om allt vad vid synen förekommit samt delgivas parterna (avträdaren och tillträdaren). I h. skall lämnas tydlig hänvisning om vad missnöjd part har att iakttaga för att genom klander vid domstol vinna rättelse i synens resultat. C.G.Bj. Husfinkar, släktet Passer av fam. finkfåglar, kännetecknas av tjock, kullrik näbb, vars övernäbb har inböjda kanter och en svag inskärning framför spetsen. De äro stannfåglar, som uppehålla sig i bebodda trakter och årl. lägga flerq kullar. Släktet omfattar 56 arter, som bebo Gamla världen och införts till Amerika och Australien. I Sverige finnas två. Gråsparven, P. dome'sticus. Hannen är på hjässan grå med ett brunt band från ögat nedåt nacken, rygg och vingar svarta med rödbruna fjäderkanter, strupen och framhalsen svart, undersidan grå, ett vitt band över vingen. Honan har huvud och hals gråbruna och strupen vit. Längd 155 mm. Den är vår vanligaste fågel, lever på insekter, men framförallt på frön, knoppar och späda blad m.m. och förorsakar därigenom ofta skador på fält och i trädgårdar samt fördriver dessutom andra nyttiga småfåglar. P i 1 f i n k e n, P. Gråsparv, hona. Efter Vetterli. Pilfinkar. Efter Meerwarth-Soffel. monta'nus, liknar gråsparven men är på hjässan och halsens baksida rödbrun; tinningarna äro vita med en svart fläck och vingarna försedda med två vita tvärband. Den är en fredlig fågel, som saknar gråsparvens fula sidor men får dock ofta sona dennas synder. H.B-n. Husfluga, Musca dome'stica, tillhör de eg. flugorna, fam. Mu'scidæ, av ordn. tvåvingar (se d.o.), är 7—8 mm. lång, gråpudrad med 4 svarta längsstrimmor på mellankroppen; bakkroppen är vid roten gul, baktill svart- och vitskimrande; huvudet försett med stora fasettögon och 3-Iedade antenner. Mundelarna äro enbart sugande, och sugröret har i sin spets ett par köttiga ansvällningar, genomdragna av ett stort antal fina rör, genom vilka näringen insuges. Hela kroppen är besatt med talrika hår och borst. De breda, utåt avrundade vingarna ha medianribban mot spetsen nästan rätvinkligt framåtböjd, bildande en bågböjd spetstvärribba (till skillnad från lilla husflugan). Fotterna bära i spetsen utom två klor ett par tunna, med talrika små utskott försedda häftskivor, varmed h. kan hålla sig fast t.o.m. på lodräta glasrutor och i taket. — H. lägger små, vita, avlånga ägg i 4—6 hopar på o. 120 st. vanl. i hästgödsel, ofta även i andra djurs spillning el. i människoexkrementer men också i köksavfall o.a. ruttnande djur- el. växtämnen. Efter några timmar till ett par dagar kläckas de masklika, fotlösa, vita, ung. 12 mm. långa larverna, som leva av spillningen och hastigt tillväxa, så att de efter 3—7 dagar förpuppas. Puppstadiet varar omkr. en vecka. Utvecklingsstadiernas längd äro starkt beroende av temp. Man har beräknat, att antalet avkomlingar av en enda fluga under en sommar måste, om livsbetingelserna vore fullt gynnsamma, som de lyckligtvis aldrig äro, skrivas med ett 13-siff-rigt tal. — Den fullbildade h. uppehåller sig nästan uteslutande inomhus, där den också övervintrar. Den livnär sig endast av lösta äm-> nen; när den t.ex. ger sig på socker, övergjuter den först detta med saliv. Dess håriga kropp och särsk. de klibbiga häftskivorna aro starkt — 491 — — 492 —