HUSSERL brännvinssuperiet i Sverige” (1853), ”Om dryc-kenskapen och dess följder” (1882). Genom H:s’ uppsats ”Kan eller bör hufvudstaden längre undvara en väl ordnad kuranstalt för sinnessjuke?” (1853) föranleddes uppbyggandet av Konradsbergs hospital samt en ändrad lagstiftning ang. sinnessjukas behandling och vård. H:s’ namn är dessutom knutet till stiftandet av Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för späda barn (1854), anläggning av Stockholms sjukhem (1867), inrättandet av barnkrubbor m.m. H. var icke blott en skicklig klinisk lärare utan även en utomordentlig läkare, som framförallt utmärkte sig genom sin stora människokärlek. Å.Ch. 2) Erik Gunnar H., ämbetsman (f. 21/i2 1871). H. blev fil. d:r i Uppsala 1902 (”Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten”), anställdes s.å. i Kommerskollegium, e.o. aktuarie där 1904 och e.o. sekreterare 1909. I den 1912 upprättade Socialstyrelsen blev H. byråchef och chefens ställföreträdare, t. f. generaldirektör 1919 samt generaldirektör och chef 1921. H. har ofta anlitats som sakkunnig i sociala frågor och var bl.a. led. av 1913 års alkoholist-anstaltskommitté och arbetsfredsdelegationen 1926. En betydelsefull gärning har H. utfört som Sveriges främste expert på arbetslöshets-frågan. Han tillhörde 1914—23 Statens arbets-löshetskömmitté och är dess ordf, sedan 1931. Han var vidare ordf, i 1927 års arbetslöshets-utredning. T.E-r. Hussarek [ho's-] (före 1919 H. von H e i n-lein), Maximilian Johann, österrikisk jurist och politiker (f. 1865), d:r jur., ämbetsman och univ.-lärare i Wien, inrikesminister 1911-—17, ministerpresident juli—okt. 1918, återtog därefter sin univ.-tjänst (i kyrkorätt). Ss. ministerpresident stod H. bakom kejsarens manifest 16/io 1918 om dubbelmonarkiens förvandling till en förbundsstat av fria nationer, det sista försöket att rädda riksenheten. Th. Hu'ssein, se även H u s a i n. Hu'ssein Avni pascha, turkisk militär och statsman (1819—76), deltog ss. överste i Krim-kriget och blev 1856 generalstabschef. Under fälttåget mot Montenegro 1859 var H. fördelnings-chef och undertryckte 1867—69 upproret på Kreta. Han var krigsminister 1869—71 och 1873—75 samt 1874—75 därjämte storvesir. H. bidrog kraftigt till sultan Abd-ul-Aziz avsättning 1876, varefter han ånyo blev krigsminister men mördades 15/e s.å. E.Bz. Husserl [ho'sarl], Edmund, tysk filosof (f. 1859), grundare av den fenomenologiska riktningen, lärjunge till F. Brentano, prof, först i Halle och Göttingen, sedan 1916 i Freiburg i Br. H:s första arbeten ägna des aritmetikens filosofi (1891), vars problem förde honom fram till den all männare frågan om logikens väsen och dess förhållande till psykologien, i ver ket ”Logische Untersuchungen”, 1 ( = ”Prole-gomena zur reinen Logik”, 1900). Psykologien uppställer lagar för de psykiska processerna vid omdömesverksamhet och tänkande, logiken däremot lagar för omdömes-betydelserna, för de i akterna menade el. fattade betydelseenheterna. Därmed träder logiken i nära samband med matematiken, ss. sakvetenskap om ett system av ideella, tid lösa föremål. Ideella väsenslagar inses av oss, i det att vi fatta de allmänna föremål, om vilka de gälla, i ”ideerande” väsensskådning. Grundvalen för all kunskap, även för den filosofisk-logiska, är alltså skådandet (die Schau), intuitionen, och psykologismens (se d.o.) fel låg däri, att den blott ville medgiva ett skådande av tidsligt reala särinnehåll, ej av allmänna begreppsliga, ideella väsenheter (”Untersuchungen zur Phänomenologie und Theo-rie der Erkenntnis”, = ”Logische Untersuchungen”, 2, 1901). Med väsensskådandet framväxer sedan en filosofisk grundvetenskap med egen metod: alla faktavetenskaper stå under fenomenologiska, ”eidetiska” discipliner, vilkas lagar uttrycka de specifika föremålens väsens-struktur, med vars empiriska ”lagbundenhet” motsvarande faktavetenskap har att göra. I motsats till kantianismen betyder H:s fenome-nologi en återgång till Platon (idéskådande) och till Aristoteles (ontologi som grundval för logiken). Slutl. blir det en särsk. uppgift för fenomenologien att undersöka den korrelation, vari väsensmässigt bestämda, uppfattande akter stå till bestämda arter av existerande föremål. Dessa tankar utvecklas i ”Philosophie als strenge Wissenschaft” (i ”Logos”, 1910) och ”Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie” (i ”Jahrbuch — 505 — — 506 —